- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
311-312

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

311

Solen

312

mer än högst 10 mill. år. Mot antagandet af en så
kort lifslängd för jorden tala emellertid afgjordt
resultaten af de geologiska och paleontologiska
undersökningarna Öfver jordens och jordelifvets
utveckling. Genom upptäckten af den märkvärdiga
energistrålningen från radium och öfriga radioaktiva
ämnen har frågan f. ö. kommit i ett nytt läge, som
kanske skall medge en möjlighet till undanröjande af
denna svårighet.

På fotosfärens yta finner man utom de redan beskrifna
ojämnheter, som ge den dess granulerade utseende,
detaljer af större utsträckning och påtaglighet,
hvilka varit kända, långt innan man visste något om
fotosfärens granulerade struktur. Hit höra de s. k. s
o l f a c k l o r n a. Dessa bestå af oregelbundet
formade långsträckta strimmor eller ådror, hvilka
framstå ljusare än den omgifvande fotosfären. Några
af dessa bibehålla länge (månadtals) sin form, andra,
i synnerhet de, hvilka, såsom äfven är vanligast,
uppträda i närheten af solfläckarna, äro mera,
stundom raskt föränderliga. Facklorna synas bäst,
då de befinna sig i närheten af solranden, hvilket
förklaras däraf, att de äro eruptiva bildningar,
som sträcka sig som ett slags upphöjda åsar öfver
fotosfärens öfriga yta och därför skarpare afteckna
sig mot den relativt Ijussva-gare solranden än på
fotosfärens intensivare midt-parti. Solfacklorna stå
sannolikt i nära förhållande till de nedan omnämnda
protuberanserna.

De mest påfallande företeelserna på fotosfärens yta
äro dock de s. k. solfläckarna (se pl. I o. II),
mörka fläckar af olika storlek ända till mer än
ett par bågminuter i skenbar, d. v. s. 87,000
km. i verklig, diameter. Kedan före uppfinningen
af teleskopet iakttogos stundom fläckar på solen,
hvilka då allmänt höllos för planeten Merkurius
projicierad på solskifvan; så år 807 och 1609
(Kepler). Att de tillhörde solen, var en åsikt, som
under medeltiden ej kunde förenas med den förutsatta
fullkomligheten af denna himlakropp och som äfven
långt efter uppfinningen af kikaren häftigt bestreds,
bl. a. med det skäl, att Aristoteles ej nämnt något
därom. Solfläckarna upptäcktes oafhängigt och nära
samtidigt af Galilei, af jesuiten Chr. Scheiner
(se denne) i Ingolstadt och af J. Fabricius (se
denne), som om dem publicerade den första skriften,
"De maculis in sole observatis etc." (1611). Såväl
Fabricius som Galilei märkte snart, att solfläckarna
tillhörde solen själf och att de rörde sig från
ö. till v., sålunda bevisande en rotation af solen
på ungefär 25 dagar. Scheiner och andra sågo däremot
länge i dem mörka himlakroppar, som af-tecknade sig
mot solens yta. De kallades ock på grund häraf till
de franska och österrikiska konungahusens ära Sidera
Bourlonia ("Bourbonska stjärnorna") och Sidera
Austriaca ("österrikiska stjärnorna"). Scheiner
lät dock omsider öfvertyga sig om deras heliska
(sol-)natur och framställde i sitt omfångsrika
arbete om solfläckarna, "Rosa ursina" (1630), den
åsikten, att de voro bergstoppar, som sköto upp ur
solens glödande atmosfär. Sedan denna tid har en
mängd observationer af solfläckarna blifvit gjord,
men regelbundet först under 1800-talet. Betraktar
man en solfläck under stark förstoring, upptäcker
man i allmänhet en egendomlig struktur hos densamma,
i det den sönderfaller i två partier, ett inre och
mörkare, den

s. k. kärnan 1. umbra, samt omkring densamma ett
ljusare parti, den s. k. half skuggan 1. penumbra. I
den senare uppträder vanligen en massa mot det
inre af fläcken ljusare strimmor, stundom krökta
och spiralformigt anordnade. Det hela gör intryck
af en mörk fördjupning i solytan, öfver hvilken
penumbran skjuter fram. Hos somliga fläckar
saknas penumbran, hos andra kärnan; åtskilliga,
t. ex. de minsta, de s. k. porerna, ha fullkomligt
jämn färgton. Solfläckarna synas mörka blott genom
kontrasten mot omgifvande partier; enligt Langley är
kärnan af en solfläck 500 gånger så ljusstark som
månen. Solfläckarna uppstå i fotosfären såsom helt
små punkter utan tydlig struktur, ofta på ställen,
där förut facklor varit synliga; de utveckla
sig sedermera och förändra form på många sätt,
stundom upplösande sig i flera fläckar, stundom
sammanflytande med andra fläckar i grannskapet, samt
försvinna slutligen åter. Plötsliga förändringar hos
fläckarna, antydande våldsamma gaseruptioner, äro,
efter hvad iakttagelser af form- och ljusförändringar
i fläckarnas spektrallinjer ådagalagt, icke
sällsynta. Ofta uppträder en ny fläck på samma ställe,
där en annan försvunnit. Några fläckar försvinna ett
par dagar, ja redan ett par timmar, sedan de först
uppträdt, andra vara flera månader. Den längsta tid en
solfläck observerats är 18 månader. I medeltal är en
solfläcks lifslängd 2-3 månader. Solfläckarna uppträda
vanligen gruppvis - ofta åtföljes en större fläck på
sin östra sida af flera mindre - och förekomma mest
i två zoner mellan 10°-30° heliografisk latitud på
båda sidor om solekvatorn. Närmast kring själfva
ekvatorn och öfver 35° bredd äro de mera sparsamt
förekommande, och fläckar på öfver 40 graders latitud
höra till de största sällsyntheter. Orsaken till
detta förhållande är ännu obekant. - När en solfläck
under sin rörelse närmar sig solranden, blir dess
form på grund af perspektivet alltmer aflång. Härvid
visar sig emellertid, att half skuggan blir smalare
åt solens medelpunkt till och bredare åt solkanten,
en iakttagelse, som först gjordes af Wil-son 1769 och
som denne förklarade genrom antagandet, att fläckarna
voro trattformiga fördjupningar i fotosfären, hvilket
äfven deras utseende ofta ger vid handen. Senare
undersökningar ha emellertid ådagalagt, att detta
s. k. Wilsonska fenomen ingalunda uppträder hos alla
fläckar. Wilson uppställde äfven den första teori för
solen, som sedan, närmare utbildad af W. Herschel,
fått namn efter denne. Enligt densamma består solen af
en fast, mörk centralkropp, f. ö. befolkad af lefvande
varelser, hvilka genom ett tjockt molnlager skyddas
för värmestrålningen från solens yttersta, glödande
hölje. Solfläckarna äro öppningar i dessa höljen,
genom hvilka vi skåda ner på den mörka solkroppen,
solfläckarnas kärna. Denna teori, som fått vika
för spektroskopets vittnesbörd om solens gasformiga
yttre och dess glödande inre, är emellertid redan af
det skäl ohållbar, att värmen från det yttre höljet
genom ledning måste fortplanta sig till solkroppen och
slutligen försätta densamma i glödande tillstånd. -
Solfläckarnas antal och storlek äro mycket olika
på olika tider. Redan 1776 hade danske astronomen
Chr. Horrebow funnit antydningar till en regelbunden
periodicitet i solfläckarnas uppträdande. Hans
upptäckt förblef emellertid obekant, och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free