Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Solen
314
förste, som därefter upptäckte denna märkvärdiga
företeelse, var Schwabe (1843). Ur sina iakttagelser
af solfläckarna 1826-51 kunde Schwabe härleda en
periodicitet af omkr. 10 år i deras förekomst. R. Wolf
har af en fullständig sammanställning af allt hvad
dylika observationer heter ända sedan Scheiners
tid närmare bestämt denna period till i genomsnitt
11,u år, hvarjämte framgår, att hvarje maximum af
solfläckarnas antal inträffar i medeltal 43/2 år
efter föregående minimum, medan från ett maximum
till närmast följande minimum dröjer 6J/2 år. Orsaken
till solfläckarnas periodicitet tillskrefs i början
inverkan af Juppiter, som har en omloppstid af
nära samma längd (11,86 år) som fläckperioden. För
möjligheten af ett orsaksförhållande härvidlag
skulle dock fordras en fullständig öfverensstämmelse
mellan perioderna. Man anser därför numera, att
orsaken, af hvad natur den eljest är, finnes inom
solen själf. - Strax efter upptäckten af denna
periodicitet hos solfläckarna påpekade Sabine,
Gautier och Wolf öfverensstämmelsen mellan denna
period och den sekulära perioden för de magnetiska
fenomenen på jorden (jfr Deklination 2 och Magnetism
1). Sedermera har man äfven sett, huru tillfälliga
större förändringar hos solfläckarna påtagligen varit
åtföljda af s. k. magnetiska oväder på jorden. Att
ett tillsvidare ej fullt utredt samband mellan
solfläckarna och de magnetiska fenomenen råder,
torde numera få anses säkert. Likaså har en dylik
öfverensstämmelse mellan norrskenens periodicitet
och solfläckarnas blifvit påvisad af Loomis och
Rubenson. Sannolikt får man icke fatta sambandet
mellan solfläckarnas uppträdande och de jordmagnetiska
företeelserna så, att t. ex. en viss på solskifvan
synlig fläck kan anses ha direkt gett upphof till en
samtidigt på jorden observerad magnetisk storm, utan
båda dessa fenomen äro säkerligen att tillskrifva
en gemensam orsak, som har sitt säte i solen,
men hvars natur ännu icke är utredd. - Flera andra
fenomen ha af den mänskliga fantasien med större
eller mindre statistiska skäl blifvit förda i samband
med solfläckarna, såsom meteorologiska förhållanden,
handelskriserna (W. Herschel, på grund af årsväxtens
beroende af solens temperatur), den asiatiska koleran
o. s. v.
Som ofvan nämnts, påvisades redan på 1600-talet genom
iakttagelser af solfläckarnas skenbara rörelse på
solskifvan, att solen har en rotation omkring en
axel och att rotationstiden uppgår till omkr. 25
dygn. En viss osäkerhet vidlåder naturligtvis
denna bestämning på grund däraf, att fläckarna icke
äro några beständiga bildningar på solytan, utan
ganska hastigt ändra storlek, form och läge. Redan
Scheiner kunde emellertid fastställa solfläckarnas
genomsnittliga omloppstid och rotationsaxelns läge i
förhållande till ekliptikan på ett sätt, som ganska
nära öfverensstämmer med senare erhållna noggrannare
resultat. Scheiner fann ock en antydan till, att
fläckarnas rotationstid var olika alltefter deras
större eller mindre afstånd från solens ekvator. De
många mätningar, som Carring-ton (1853-61) och Sporer
(1861-94) anställde öfver solfläckarnas lägen och
rörelser, bekräftade detta till fullo och ådagalade,
att rotationstiden för solens synbara yta icke är
densamma för alla delar. Under det att den i närheten
af solekvatorn är nära
25 dygn, uppgår den vid 35 graders bredd till 27
dygn. Man kan sålunda icke för solen, såsom för jorden
och andra planeter, som förete en fast stel yta,
ange en viss bestämd rotationstid. En fullständig
utredning af solens rotationsförhållanden för alla
breddgrader kan dock icke ernås på denna väg, emedan,
såsom ofvan framhållits, fläckarna icke uppträda på
högre breddgrader. Det finns emellertid en annan metod
att bestämma solrotationen, som icke är underkastad
denna inskränkning. I följd af rotationen rör sig
nämligen solens östliga kant i riktning mot oss,
den västliga däremot från oss, och med tillämpning af
Dopplers princip (se d. o.) kan man på spektroskopisk
väg uppmäta differenserna i radialhastigheterna för
olika punkter af den östliga och västliga kanten
och sålunda härleda rotationshastigheten för en
godtycklig breddgrad. Enligt denna metod utförde
Dunér sina berömda undersökningar öfver solrotation,
först (1887-89) i Lund, senare (i förening med
Bergstrand 1899-1901) i Uppsala. Dunér lyckades
bestämma rotationstiderna från ekvatorn ända till
det omedelbara grannskapet af polerna. Liknande
undersökningar ha senare utförts af flera andra
forskare, såsom , Halm i Edinburgh och Adams på
solarobservatoriet å Mount W7ilson i Nord-Amerika. Ur
den sistnämndes med de ut-märktaste instrumentella
hjälpmedel utförda mätningar framgå följande
medelvärden på rotationstiden för olika bredder:
bredd: 0°
15° 30° 45° 60°
75°
rotationstid:
24,6 25,2 26,4
28,i
31,3
33,2
dygn
Af dessa siffror framgår tydligt, hur rotations-tiden
tilltar med växand3 bredd. Adams har utfört
sina mätningar med användning af olika linjer
i solspektrum tillhörande järn, titan, kol,
väte och andra element. Han upptäckte därvid det
märkvärdiga förhållandet, att linjer, tillhörande
olika element, icke gåfvo alldeles samma värden
på rotationstiden. Detta kan förklaras därigenom,
att de olika linjerna uppstå i olika höjdskikt
af solatmosfären och att de olika skikten ha
olika rotation. Periodiska förändringar i solens
rotationstid, som Halm ansett sig kunna påvisa,
ha emellertid icke af Adams kunnat bekräftas. -
Äfven solfacklornas skenbara rörelse har användts
för bestämning af solrotationen, men gett delvis
motstridiga resultat, säkerligen beroende
på, att facklorna, i motsats mot fläckarna,
hufvudsakligen kunna iakttagas endast i närheten af
solranden. Däremot ha de nedan omnämnda flockarna
med godt resultat studerats äfven för utredandet
af solens rotationsförhållanden. Hvad orsaken till
den olikformiga rotationen beträffar, med hvilken
förklaringen af alla andra processer inom solen
sannolikt nära sammanhänger, ansåg Young den bestå
däruti, att i fotosfären afkylda massor sänka sig
från högre liggande atmosfärskikt med större lineär
hastighet, hvarvid en större rotationshastighet
vid ekvatorn än mot polerna måste bli följden. Faye
däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
