- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
317-318

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

Solen

318

ock därför, att man hittills icke i laboratorierna
kurmat åstadkomma de betingelser, under hvilka de
framträda. Det numera på jorden välbekanta grundämnet
helium var, långt innan det upptäcktes på jorden,
kändt som ett genom sina spektrallinjer i solspektrum
karakteriseradt hypotetiskt ämne i solatmosfären och
hade redan då på grund häraf fått sitt namn. Flertalet
af de Fraunhoferska linjerna i solspektrum uppstår
vid fotosfärljusets genomgång genom ett atmosfärskikt
af jämförelsevis ringa mäktighet, det absorberande
skiktet, som egentligen är att betrakta som det
allra understa lagret af kromosfären. Tillvaron
af ett sådant skikt har först ådagalagts genom
iakttagelser vid totala solförmörkelser under de
få sekunder omedelbart före och efter totalitetens
inträdande, då fotosfären vid solranden nätt och
jämt är betäckt af månen. I dessa ögonblick uppvisar
solrandens spektrum under en eller annan sekund en
om-vändning af de Fraunhoferska linjerna, som då synas
ljusa. Detta s. k. flash-spektrum (blixtspektrum)
har just sitt ursprung i det absorberande skiktet,
och det skiljer sig från den öfriga kromosfärens
spektrum genom sin rikedom på me-tallinjer.

Som ofvan framhållits, hade Huggins och Loc-kyer
angett en metod att med spektroskopets tillhjälp
studera protuberanserna och kromosfären, äfven då
solen ej är förmörkad. Denna metod var emellertid
omständlig och tidsödande och tillät blott att
på en gång öfverskåda en ytterst begränsad
del af solkanten, hvilket i förening med de
ifrågavarande företeelsernas snabba förändringar
omöjliggjorde erhållandet af en samtidig bild af
alla protuberanserna rundt om solkanten. Redan
tidigt var det därför för solforskningen ett
önskemål att finna en metod att kunna fotografera
solen under en så stark reducering af den egentliga
solskifvans (fotosfärens) ljusstyrka i förhållande
till kromosfärens och protuberansernas, att man på
fotografien kunde erhålla en fullständig och tydlig
bild af dessa senare. Efter månjja fruktlösa försök
lyckades det i början af 1890-talet amerikanen
Hale och fransmannen Deslandres ungefär samtidigt
och oberoende af hvarandra att praktiskt lösa denna
uppgift genom konstruerandet af det slags instrument,
som fått namnet spektrohelio-graf. Deslandres’
konstruktion gick t. o. m. så tillvida utöfver
den ’nämnda uppgiften, att den också möjliggjorde
ett studium af protuberansernas rörelser. Redan
i början visade det sig, att den nya metoden
skulle få en ofantligt mycket större räckvidd,
än man ursprungligen afsett, och i själfva verket
har införandet af spektroheliogra-fen inledt en
ny epok i solforskningen. En hel mängd viktiga
upptäckter, särskildt beträffande solatmosfären,
dess konstitution och företeelserna inom densamma,
har blifvit resultatet däraf. Möjligheten att
erhålla en monokromatisk bild af hela solskifvan,
d. v. s. en bild erhållen med användning af blott
en enda, mot ett visst bestämdt ämne, t. ex. vätgas
eller kalcium, svarande spektrallinje, satte nämligen
Hale och Deslandres och deras efterföljare i stånd
att studera det ifrågavarande ämnets utbredning i
solatmosfären öfver hufvud. Både Hale och Deslandres
kommo snart till insikt om, att de för studiet af
protuberanserna och de olika kro-

mosfärskikten betydelsefullaste spektrallinjerna
voro de s. k. H- och K-linjerna, som motsvara ämnet
kalcium. Detta ämne, som spelar en mycket stor roll
i fråga om företeelserna i solatmosfären, finns
alltid för handen i protuberanserna, under det att
t. ex. vätgasen stundom saknas. Genom en isolering af
kalciumljuset på spektroheliografisk väg kunde man
nu studera ’kalciumångornas utbredning och rörelse
icke blott i solkanten, utan öfver hela solytan. Hale
fann på sina spektroheliografiska bilder af solen,
att kalciumångorna bilda en mängd större och mindre
ljusa fläckar på solytan, och han identifierade dessa
först med de ofvan omtalade facklorna. Deslandres
visade emellertid, att dessa kalciumfläckar äro
mycket mera utbredda än facklorna och att dessa
sistnämnda tillhöra den egentliga solytan, fotosfären,
och utgöra ett slags upphöjningar i denna, under
det att kalciummolnen sväfva i kromosfären öfver
facklorna. Dessa kalciumfläckar, som fått namnet
flocculi ("flockar"; se fig. 6 å pl. IV), äro af
två slag, dels stora, ljusa molnliknande fläckar,
hvilkas kärna ofta synes vara bildad af en vanlig
solfläck, dels många små ljusa fläckar, som delvis
sammanhänga med hvarandra och liksom ett nät utbreda
sig öfver hela solytan. Genom isolering af andra
ämnens spektrallinjer har man äfven funnit flockar
bestående af t. ex. vät-gas. Någon gång framträda
flockarna mörka i st. f. ljusa; de bestå då sannolikt
af gasmassor af något lägre temperatur, hvilka delvis
absorbera det från underliggande lager utstrålade
ljuset. Med sina senare konstruerade förfinade
apparater har Deslandres lyckats strängt isolera
ljuset från kromosfärens olika skikt. Härigenom
har det blifvit möjligt att följa kalciumflockarnas
struktur från den egentliga solytan upp till större
höjder öfver densamma. De tyckas utgå från fotosfären
som ett slags relativt smala pelare, som med växande
höjd utbreda sig alltmer i horisontell led, för
att i de öfversta kromosfärskikten sammanflyta
med hvarandra till vidsträckta gasmassor. I
dessa öfversta atmosfärlager har Deslandres
äfven funnit långsträckta, nästan trådliknande
fläckar ("fila-ments"), hufvudsakligen bildade af
relativt kalla vätgas- och kalciummassor. Ett annat
slag af dessa långsträckta mörka fläckar kallar
Deslandres "alig-nements"; dessa kunna stundom
synas sträcka sig från den ena solkanten till den
motsatta. Deslandres har funnit, att "filaments" äro
långsträckta hvirflar, hvilkas axlar äro parallella
med solytan. Liksom de egentliga solfläckarna
förete dessa bildningar i solatmosfärens högsta
lager periodiskt återkommande tillstånd af hältiga
rörelser, omväxlande med mellantider af relativt
lugn. - Ett af de märkvärdigaste resultaten af Hales
spektroheliografiska undersökningar är konstaterandet
af väldiga vätgashvirflar omkring solfläckarna
som centra (se fig. 7 å pl. IV). Vät-gasen i
solatmosfären dragés in mot solfläckarna i en
spiralformig cyklonliknande rörelse. I dessa
vätgascykloner har Hale kunnat påvisa uppträdandet
af den s. k. Zeeman-effekten, han-tydande på
tillvaron af starka magnetiska fält i och omkring
solfläckarna. Utom dessa lokala magnetiska fält har
Hale påvisat tillvaron af det allmänna magnetiska
fältet gällande för solen i dess helhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free