Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solidus - Solié, Jean Pierre - Soliero, Domenico - Solifugae - Solikamsk - Soliloquium - Soliman - Solimanbergen - Solimena, Francesco - Solimoes - Solingen - Solinus, Cajus Julius - Solipsism - Solis, Virgil - Solist - Solis y Rivadeneira, Antonio de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
333 Solié—Solis y Rivadeneira 334
Skandinavien. Ofta äro solidi genomborrade och ha
användts som hängsmycken. De äro ej sällan rätt
slitna, hvilket tyder på lång omloppstid, innan de
kommo till Norden. Här torde de dock ej ha varit
synnerligen länge i bruk. Solidi eller barbariska
efterbildningar af sådana nedlades stundom i grafven
som Charonspenning. Jfr H. Hildebrand,
”Solidusimporten till Sverige under den tidigare
jernåldern” (i ”Från äldre tider”, 1882), P.
Hauberg, ”Skandinaviens fund af romersk guld- og
sölvmynt för 550” (i ”Aarböger f. nord. oldk.
o. hist.” 1894), O. Montelius, ”Den nordiska
järnålderns kronologi” (i ”Sv. Fornm.-fören:s
tidskr.” 1900), och C. Neergaard, ”Guldfundene
fra den efterromerske jernalder” (i ”Aarböger
etc.”, 1915).
J. C. T. J. A.
Solié [såljē], Jean Pierre, fransk
operasångare och operakompositör, f. 1755 i Nîmes, d.
1812 i Paris, skördade stora triumfer som
barytonist vid Opéra-comique i Paris och komponerade
1795–1811 en mängd (34) komiska operor, som
delvis hade framgång genom sin behagliga musik,
bl. a. Le secret (”Hemligheten”, uppförd i Stockholm
72 ggr åren 1800–33), Le jockey (”Den
unge betjenten”, Stockholm, 1799) och Le diable
à quatre (”Det lyckliga trolleriet”, Stockholm,
1811).
Soliero [såliērå], Domenico. Se Morelli, D.
Solifugæ, zool. Se Spindeldjur.
Solikamsk, stad i ryska guv. Perm, vid Kamas
biflod Usolka. 4,069 inv. (1897). Bergverk och
saliner.
J. F. N.
Soliloquium, senlat., samtal med sig själf,
monolog.
Soliman. Se Sulejman.
Solimanbergen. Se Sulejmanbergen.
Solimena [så-], Francesco, italiensk målare
af neapolitanska skolan, f. 1657 i Nocera, d. 1747
i Neapel, Luca Giordanos vän och reskamrat, bildade sig
under sina resor - han var den neapolitanska skolans
mest utpräglade eklektiker - ett eget maner, som af
hans samtid skattades högre, än det förtjänade. Hans
taflor, som äro mycket spridda i södra Italien och
af hvilka några äfven rönt den oförtjänta äran att
upptagas i Louvregalleriet, i Dresdens och Wiens
museer o. s. v., ådagalägga, att den grundligt
skolade artisten var i besittning af en ganska högt
uppdrifven teknik, men att hans figurer äro själlösa
och andefattiga. O. C-g.
Solimoes [solimå’iʃ] l. Solimoens, föråldradt namn på
Amasonfloden under dess mellersta lopp från Ucayalis
mynning till Rio Negros.
J. F. N.
Solingen [så’-], stad och stadskrets i preussiska
reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), på en
höjd nära Wupper. 50,536 inv. (1910). S. har 2
järnvägsstationer, 3 evangeliska och 3 katolska
kyrkor, gymnasium med realskola och fackskola
för stålindustri. Mycket betydande tillverkning
af järn- och stålvaror, särskildt sabel- och
svärdsklingor, floretter, knifvar, gafflar, saxar,
filar, sågar, kirurgiska instrument o. d., dessutom af
hjälmar, patronkök, cigarrer m. m. Smidesverksamheten
uppstod där redan under medeltiden. Solingenklingor
äro i Sverige ej sällsynta. Vid den tid, då
tillverkningen nått sin högsta fulländning, signerade
i regel mästarna sina arbeten både med stämpeln och
namnet. I S. förfalskades mer än en gång klingor
på så sätt, att en
Toledo-mästares namn ditsattes.
J. F. N.
Solinus, Cajus Julius, romersk grammatiker i 3:e årh.,
gjorde under titeln Collectanea rerum memorabilium
ett hufvudsakligen geografiskt utdrag ur Plinius’
"Historia naturalis". I 6:e årh. omarbetades detta
under namn af Polyhistor och utgafs af Mommsen 1864
(2:a uppl. 1895). Jfr Plinius, sp. 1074.
Solipsism (af lat. solus, ensam, och ipse, själf),
filos., den kunskapsteoretiska åsikt, enligt hvilken
vi ej kunna ega visshet om någon annan verklighet
än vår egen. Det för människan omedelbart gifna är
endast hennes egna förnimmelser; egentligen vet hon
sålunda icke om något annat än sitt eget jag och dess
förnimmelser, från hvilka hon icke är berättigad att
sluta till tillvaron hvarken af andra jag eller af en
yttre värld. Denna åsikt, som under 1700-talet plägade
kallas "egoism", är den subjektiva idealismen drifven
till radikal ytterlighet. Ståndpunkten torde såsom en
teoretisk tankemöjlighet svårligen kunna vederläggas,
men den strider ej blott mot det naturliga
föreställningssättet, utan ock mot de enklaste
förutsättningarna för vårt handlingslif. Schopenhauer
torde därför ha rätt, då han om solipsismen säger,
att den hör hemma endast på dårhuset. Ingen har
väl därför på allvar förfäktat denna åsikt,
men tendenser till densamma kunna spåras hos
Berkeley och Fichte d. ä., liksom den är den riktiga
konsekvensen af den kunskapsteoretiska sensualismen,
såsom redan Platon gjort gällande emot sofisterna.
S-e.
Solis [så’-], Virgil, tysk konstnär, f. 1514 i
Niirnberg, d. 1562, var målare, men hufvudsakligen
grafiker. Hans målningar äro mycket sällsynta, men
öfver 800 stick äro kända af hans hand, däribland
flera bibelsviter, jaktstycken, bilder till Ovidius’
metamorfoser, stick efter Rafael (Amor och Psyke)
och Aldegrever (Yederdöparna), träsnittsbilder af
Frankrikes konungar från Faramund till Henrik III
m. fl. Hans senare arbeten äro maniererade i italiensk
anda. För utvecklingen af guldsmedskonsten blef S. af
betydelse. G-g N.
Solist (af lat. solus, ensam), person, som utför
en solostämma i ett sång- eller instrumentalverk. Se
Solo.
Solis y Rivadeneira [såli’s i rivadencVra], Antonio
de, spansk författare, f. 1610 i Alcalå de Henares,
d. 1686 i Madrid, statssekreterare under Filip IV,
k. "indisk" historiograf och präst, spred glans
öfver Karl II:s usla regering genom sina stilenliga
och utmärkta
dramer, bland hvilka må nämnas El amor al usot ett
fint lustspel, bearbetadt på franska af T. Corneille,
Un bobo hace ciento och El doctor Carlino. Ämnet
till novellen La gitanilla de Madrid är hämtadt från
Cervantes’ ’ "Preciösa". S. skref ett stort antal
loas, sainetes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
