Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solmikroskop - Solmisation - Solmona - Solmotor - Solms, Peter Reinhardt von - Solms, Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solmisation- Solms
346
På det är förenadt mod stora svårigheter att
nyttja solljus som belysningsmedel, alldenstund
solen förflyttar sig och ofta är undanskymd
af moln, ersätter man ofta denna ljuskälla med
hydrooxygenljus eller en elektrisk lampa. Man erhåller
då s. k. hydroozy g en-mikroskop och fotoelektriska
mikroskop. (T. E. A.)
Solmisatiön [sal-], mus.} den metod att inlära de
musikaliska intervallerna, som tillskrifvcs Guido
Aretino (se denne) och som indelar tonsystemet
i tre sextoniga skalor eller "hexakord", hvari
de sex tonerna benämnas ut re mi fa sol la, efter
begynnelsestafvelserna i följande latinska hymn till
den helige Johannes: "Ut queant laxis resonare fibris
j mira gestorum j famuli tuorum, solve pol-iuti
i labii reatum, ! Sancte Johannes." Melodien till
denna strof började en ton högre för hvarje versrad,
begynnande med c. Hexakorden grepo in i hvarandra och
började på /, g och c. Så snart melodien öfversteg
sex toner, måste man öfvergå in i ett nytt hexakord,
och vid denna öfvergårig eller "mutation" förändrade
tonerna sitt namn i enlighet med sin ställning i det
nya hexakordet, hvarjämte vid öhergången från första
hexakordet till de andra tonen b förvandlades till Ii
och vice versa (jfr Hexakord och Mutation). Systemet
tydliggjordes därigenom, att man uppskref tonernas
namn på lederna af en tecknad hand .<;;Guidonska
handen"). Senare variationer af sol-misation, med
försök att ersätta stafvelsernas namn med andra,
äro bocedisation, bebisatio n och damenisation (ofta
gemensamt benämnda bobisationer). På 1600-talet
förlorade metoden alltmer sin brukbarhet, ehuru
Italien och Frankrike bibehållit dess namn på skalans
toner, hvarvid dock ut ersattes med do och som namn
på sjunde tonen tillades stafvelsen M’, bildad af
begynnelsebokstäverna i "Sancte Johannes". Jfr S o
l f e g g i o. A. L.*
Solmona [sålmå-], italiensk stad. Se S u 1-.m o n a.
Solmötor (af lat. motor, en, som sätter någon-Ting
i rörelse), detsamma som solmaskin.
Solms [så’lms], en redan på 1100-talet framträdande
tysk, från Wetterau härstammande släkt, som delat
sig i de furstliga linjerna S. - B r a u n-fels och
S. -Hohensolms-Lich samt flera srefliga linjer och
hvars riksomedelbarhet upphörde 1806.
1. Philip Reinhardt von S., grefve af Hohen-Solms,
protestantisk krigare och politiker, d. 1636,
tillhör de mera beaktansvärde bland andra ledets män
i Trettioåriga kriget. Verksamhetsbe-£är eller behof
dref honom ut i kriget. Våren 1626 tog han tjänst som
öfverste hos Kristian IV .och deltog med utmärkelse
i dennes tyska fälttåg. Hans envisa försvar af
Wolfenbiittel mot Pappen-heim efter slaget vid Lutter
am Barenberge tillhör de mera bemärkta episoderna
från denna tid; afskuren från den danska hufvudarmén,
måste han dock till slut, i dec. 1627, kapitulera mot
fritt aftåg. I Danmark blef han krigsrådspresident,
men trädde därjämte med Kristian IV:s tillstånd våren
1628 i förbindelse med Gustaf II Adolf samt erhöll
a! denne geheimeråds titel och månatligt underhåll ;
under den följande tiden skref han många bref till
konungen, hvilka innehålla upplysningar
från Danmark och tillika vittna om en växande
missbelåtenhet med hans ställning där. Under
förberedelserna till Gustaf Adolfs tyska expedition
var han ånyo i Tyskland. Han anknöt förbindelser
med den weimar-hessiska ständergruppen bland de
protestantiska ständerna, arbetande på att drifva
dessa de mest utpräglade protestanterna öfver till
Sverige, framträdde före och - i egenskap af Sveriges
främsta ombud - vid Leipzigkonventet som ifrig målsman
för sträfvandena att skapa samverkan mellan kurfursten
Johan Georg och Gustaf Adolf, men också, sedan detta
misslyckats, som en af de drifvande krafterna, då
det gällde att med förbigående af Sachsen vinna de
nyssnämnde ifrige protestanterna för Sverige, samt
var slutligen invecklad i deras krigsförberedelser
sommaren 1631; våren 1632 förrättade han en viktig
beskickning till Dresden. Som militär framträder
han vid denna tid mindre, ehuru han var öfverste
för ett regemente, som han viirfvät; dock ledde han
belägringen af sin ätts stamslott Braun-fels och intog
detta. Slutligen utsåg Gustaf Adolf S. till president
under Axel Oxenstierna i det "consiliuin formatum",
som skulle inrättas vid den planerade striktare
organisationen af Sydväst-Tysklands ständer för
krigets genomförande, och sedan denna efter konungens
död genom Heilbronn-förbundet förverkligats, namnes
han i juli 1633 som rikskanslerns närmaste man i
consilium formatum samt deltar ännu 1635 i dess
förhandlingar. Efter konventet i Heilbronn tillföll
honom därjämte den ömtåliga uppgiften att för Vilhelm
af Weimar och kurfursten af Brandenbur^ framställa
de fattade besluten (dec. 1633). Såväl vid detta
tillfälle som vid de förut omnämnda förhandlingarna i
Dresden våren 1632 inlät han sig, ehuru för-gäfves,
på försök att störta den för svenskarna besvärlige
Arnim, hvilka väckte en pinsam uppmärksamhet. -
Att S. vid början af Gustaf Adolfs tyska företag
delat sina tyska partivänners önskan, att ständerna
skulle vinna en möjligast själfständig ställning vid
Sveriges sida, är säkert; huruvida han åter i detta
eller andra afseenden i längden sökt fullfölja en
egen politik eller blott ställt sig till konungens och
senare till Oxenstiernas förfogande, därom är med vår
nuvarande kunskap ej möjligt att döma. På Gustaf Adolf
gjorde han vid deras första sammanträffande intryck
af att vara "en diskret man". Se vidare B. Boethius,
"F. K. von S. och Gustaf Adolf före Leipzigkonventet"
(i "Hist. tidskr." 1917).
2. H e r m a n n, grefve zu S.-Laubach, botanist
och paleobotanist, f. 23 dec. 1842 i Laubach, d. 24
nov. 1915 i Strassburg, blef filos, doktor i Berlin
1865, studerade därefter i Geneve och företog 1866
en botanisk resa till Portugal, blef 1868 docent i
botanik i Halle, 1872 e. o. professor i Strassburg,
1879 ord. professor och föreståndare för botaniska
trädgården i Göttingen, företog 1883-84 en resa till
Java och var 1888-1908 ord. professor och föreståndare
för botaniska trädgården i Strassburg. Han redigerade
1888-1908 "Botanische zeitung" och sedan 1909
(tills, med L. Jost och F. Oltmann) "Zeitschrift fur
botanik". Hans verksamhet på det botaniska området
är ovanligt mångsidig, och han samlade rik erfarenhet
genom årligen företagna studieresor. Hans första och
flera af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
