Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solsystem - Solsången - Solta - Soltabeller - Soltau - Soltészova, Elena Marothy - soltid - soltikov - Soltyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Aristarchos från Samos ett århundrade efter
honom antog, att solen och fixstjärnorna voro fixa,
att jorden rörde sig kring den förra i en cirkelformig
bana samt att fixstjärnornas afstånd voro så oerhördt
stora, att icke någon parallaktisk rörelse hos desamma
kunde märkas. En märkvärdig öfvergångsform mellan
dessa geocentriska (betraktande jorden som medelpunkt)
och heliocentriska åsikter bildar Platons lärjunge
Herakleides’ föreställning, enligt hvilken Merkurius
och Venus rörde sig kring solen, men denna samt de
öfriga planeterna kring jorden. Den senare grekiska
astronomien återupptog den geocentriska hypotesen,
i det himlakropparnas rörelser förklarades genom
en af Eudoxos (d. 355 f. Kr.) uppfunnen, sedermera
å den ena sidan af Aristoteles, å den andra af den
alexandrinska skolan utbildad och rätt komplicerad
mekanism af sfärer eller cirklar (epicykelteorien,
excenterteorien), hvilken emellertid utgjorde
mera ett analytiskt hjälpmedel för beräkningen af
himlakropparnas rörelser än en föreställning, som man
tillade fysisk realitet. I detta läge bestod saken
hela medeltiden igenom, tills Coppernicus (d. 1512)
åter framställde den heliocentriska åsikten och
genom en enkel transformation af det alexandrinska
epicykelsystemet - genom att låta solbanan vara
"deferent" för alla planeternas epicykler (Tyge
Brahes system), och sedan ponera solen stillastående
och jorden rörlig - framkonstruerade det schema
af solsystemet (se fig. till art. Coppernicus),
för hvars öfverensstämmelse med verkligheten
nyare tiders upptäckter af ljusets aberration
och stjärnparallaxer lämnat säkra bevis.
K. B. (B-d.)
Solsången (isl. Sólarljóð) kallas en dikt,
som brukar upptagas bland eddakvädena. S. är ett
kristligt kväde med syfte att varna människorna för
synd genom att framhålla dess straff och uppmuntra
till det goda genom att framställa himmelrikets
glädje som dess lön. Formen är den, att en fader
talar till sin son; denna ram är lånad från
medeltidens teologiska läroböcker och innehållet
från visionslitteraturen. S. är diktad omkr. 1200,
men bevarad blott i pappershandskrifter från
1600-talet. Se Hj. Falk, "Sólarljóð" (i Kristiania
Videnskabs selsk:s skr. II Hist. fil. kl. 1914
n:r 7). - Tegnérs "Sång till solen" (1813) är
en dityramb, som möjligen är inspirerad af vissa
strofer i S. och den hälsning till solen, som den
fallne ängeln höjer i 4:e sången af Miltons "Paradise
lost". Tegnér ser i solen en upprorisk ande, som lik
den vandrande juden nödgas irra omkring i mångtusen
år, tills han får hvila hos Gud. Jfr Edda.
B-e. R-n B.
Solta (kroat. Sulet), dalmatisk ö, skild från
Brazza genom det smala sundet Porte di Spalato. 58,6
kvkm. Omkr. 3,700 inv., serbo-kroater.
Soltabeller, astronomiska tabeller, ur hvilka man
kan finna solens skenbara läge på himmelen för en
godtycklig tidpunkt. Den första noggranna teorien
för solens skenbara rörelse uppställdes på empirisk
grund af den grekiske astronomen Hipparchos (150
f. Kr.). Efter upptäckten af tyngdlagen ha efter
hand nya, alltmer förbättrade soltabeller blifvit
beräknade. Bland dessa må nämnas Eulers (1746),
Tobias Mayers "Novae tabulae motuum solis et lunae"
(1770), flera på Laplaces "Mécanique céleste" grundade tabellverk af v. Zach,
Carlinis "Tavole del sole" (1810) och "Nuove tavole
dei moti apparenti del sole" (1832), "Tables
de soleil" af Hansen och Olufsen (1854) samt de
ännu använda Le Vemers soltabeller i "Recherches
astronomiques" (1858) och Newcombs "Tables of the sun"
(1898) K. B. (B-d.)
Soltau [så’l-], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Lüneburg (Hannover), vid
Böhme, en biflod till Aller. 5,156
inv. (1910). Betydande handel med fruktvin.
J. F. N.
Soltészova, Elena Marothy. Se Slovakiska litteraturen,
sp. 1472.
Soltid, astron., den tid, som bestämmes af solens
timvinkel. Enheten för soltiden är det sanna
soltidsdygnet eller soldygnet, d. v. s. tiden
mellan två på hvarandra följande öfre kulminationer
af solen. När solen kulminerar i s., är den sanna
soltiden O t. Det sanna soldygnet är emellertid
icke lika långt hvarje tid på året, emedan solens
årliga rörelse dels icke är likformig, dels icke
försiggår i ekvatorns och den dagliga rörelsens led,
utan skeft mot denna i ekliptikan. Man tänker sig
därför en punkt, som rör sig i ekvatorn med solens
medelhastighet och kallar densamma medelsol. Denna
punkts dagliga rörelse normerar hvad till skillnad
från sann soltid kallas medelsoltid l. medeltid,
och enheten för denna tid eller medelsoldygnet är
alltid lika lång och i det närmaste lika med det
sanna soldygnet. Medelsolens rektascension är alltid
nära lika med solens. Skillnaden mellan sann soltid
och medelsoltid beror blott på solens ojämna rörelse
och kallas tidsekvation (se d. o.). Medelsoltiden
beräknas bekvämast af stjärntiden (se
d. o.), som omedelbart erhålles genom observation
af en bekant stjärnas meridianpassage. När
medelsolen kulminerar, är medelsoltiden O t.,
det är då medeltidsmiddag l. medelmiddag. Detta
inträffar naturligtvis i olika moment för olika
meridianer. För att undvika olägenheten häraf
har mångenstädes införts en för ett helt land
gemensam s. k. borgerlig tid l. normaltid. För
Sverige skedde detta 1878, då Sveriges borgerliga
tid bestämdes till detsamma som medeltiden för de
orter, som ligga 12 minuter västligt, räknadt från
Stockholms observatoriums meridian. Fr. o. m. 1900
inträdde häri en ändring, i det att Sveriges
borgerliga tid då bragtes i öfverensstämmelse
med den s. k. medeleuropeiska l. mellaneuropeiska
tiden. Denna, som är definierad såsom medelsoltiden
för en meridian, som har precis 1 timmes östlig längd
från Greenwich, skiljer sig med blott 14 sekunder
från den förra borgerliga tiden. (Se vidare Tid.)
K-B. (B-d.)
Soltikov (Soltykov), oriktig form för Saltykov
(se d. o.).
Sołtyk [så’ωtyk], polsk grefvesläkt, som inflyttade
till Polen från Ryssland 1612. (Jfr Saltykov.) 1. Kajetan Ignacy S., politiker, f. 1715,
d. 1788, prästvigdes i Rom 1749 och blef 1758 biskop
af Krakau. Han uppträdde efter August III:s död (1764)
mot den nyvalde kung Stanislaus Poniatowski, deltog
i konfederationen i Radom och fördes fängslad till
Kaluga, hvarifrån han återvände efter 4 år (1772),
men hölls fängslad i Krakau till sin död. - 2. Roman
S., son till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
