Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Somnambulism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Somnambuiism
392
Somnambuiism (af lat. sofmnus, sömn, och am-buläre,
gå omkring), sömngång, ett under den naturliga sömnen
ej alldeles sällsynt fenomen. Sedan under nyare tid
hypnotismen tilldragit sig allmän uppmärksamhet,
lärde man sig känna en form af somnambulism, hvilken
oita inställer sig som ett stadium i den med vissa
handgrepp framkallade hypnotiska sömnen. Man skiljer
alltså mellan två former af somnambulism: spontan
och framkallad
I. Den spontana somnambulismen, äfven kallad
noktambulism (af lat. nox, natt), utvecklar sig
hos vissa härför särskildt disponerade personer och
framträder vanligen under barndoms-och ungdomsåren,
men försvinner i mognare ålder. Ehuru detta fenomen
onekligen vittnar om ett visst anlag för nervösa
rubbningar och sålunda icke får lämnas utan afseende,
bör man å andra sidan ej tillmäta det en alltför stor
betydelse som varsel om kommande psykisk ohälsa. Många
sedermera fullt friska människor ha som barn gått
i sömnen. Sömngångartillståndet utvecklar sig under
den djupa sömnen. Antingen utan förebud, ibland efter
någon stunds oroligt beteende, hvarunder den sofvande
kastar sig af och an i sängen, reser han sig plötsligt
upp, icke sällan med vidöppet stirrande ögon, och
beger sig så i väg vanligen med något visst mål i
sikte, som under drömmen utfyller hans medvetande. Man
ser honom gå omkring, stökande med hvarjehanda,
han öppnar dörrar, går utför trappor, beger sig
ut i det fria, ja, fall ha onekligen förekommit,
då sömn-gångaren gett sig ut på de farligaste
irrfärder och påträffats klättrande öfver hustak
eller balanserande på takrännor. Svåra olycksfall
och därunder ådragna allvarliga skador ha stundom
inträffat, men anmärkningsvärdt är, att sömngån-garen
rör sig äfven på den farligaste väg med stor
säkerhet. En mängd egendomliga fall berättas äfven,
af medicinska auktorer och andra trovärdiga sagesman,
om sömngångare, som återtagit det arbete, hvarmed de
under dagen varit sysselsatta och därvid åstadkommit
de bästa resultat och lyckats lösa uppgifter, med
hvilka de förut ansträngt sig förgäfves. Sålunda
berättar skotske läkaren Abercrombie om en framstående
advokat, hvilken, efter att under flera dagar ha
nedlagt mycken möda på ett rättsligt utlåtande i en
sak, hvarom han anlitats, plötsligt en natt sågs lämna
sängen, sätta sig vid skrif bordet och efter en längre
stunds arbete ånyo uppsöka sin bädd. Morgonen därpå
berättar han sig under natten ha drömt, att han afgett
ett synnerligen väl funnet utlåtande, tilläggande,
att han skulle ge mycket för att ånyo få tag i de
tankar, som föresväfvat honom i drömmen. Märkligt
nog befanns hans under somnambulism gjorda utlåtande
i allt tillfredsställande. Holländske neurologen van
Kenterghem berättar, att en 78-årig, i full verksamhet
varande läkare H. en dag hade satt sig för att i
sin hvilstol taga en middagslur, då en barnmorska
kallar honom till hjälp vid en förlossning. Mycket
trött efter en nyligen utförd svårare operation,
hade H. djupt insomnat. Emellertid synes han
vakna upp, ty han tar fram nödiga instrument och
tar på sig sin rock, hvarefter han följer med till
barnsängskvinnan. Där fullgör han, ehuru till synes
egendomligt förströdd och förvirrad, sitt arbete,
gör "vändning
och extraktion" på fostret, hvilket framföddes
i skendödt tillstånd, men af H. efter J/2 timmes
ansträngande upplifningsförsök räddades. Sedan allt
var klart, återvände han i stark blåst och hällande
regn till sitt hem, hvarest han ånyo intar sin plats
i hvilstolen för att efter en kort stund uppvakna. På
hans fråga "Har man icke kallat mig till fru X? Det
förefaller, som hade jag drömt därom", upplystes han
om, hvad som passerat. Han kan icke öfvertygas om, att
så var förhållandet, men somnar ånyo in och har vid
förnyadt uppvaknande intet minne hvarken af besöket
hos fru X. eller af sin hemkomst. De här anförda
fallen visa, att sömngångarens själstillstånd
i rätt mycket skiljer sig från den vanliga
drömmen, med dess sammanhangslösa föreställningar,
absurda idéer, oförmåga af följdriktigt tänkande
och kaleidosko-piskt växlande situationer. Helt
annorlunda under det somnambula tillståndet. Yogt
har betecknat detta som en partiell och systematisk
vakenhet. Medvetandet befinner sig i ett egendomligt
tillstånd af förträngning, men inom de trånga
gränserna fasthålles klart en viss idé, syftande
mot ett visst mål, en uppgifts lösande, ett arbetes
utförande. Medan personligheten i öfrigt sofver,
befinner sig en afsplittrad komplex af föreställningar
i vaket tillstånd och kan fullfölja sin verksamhet
målmedvetet och i bästa ordning. Detta förutsätter,
att icke blott de associativa vägarna stå öppna,
som från den dominerande komplexen leda till
fullföljandet af den däri inneboende af sikten,
utan äfven de motoriska banor, som för denna
afsikt behöfva anlitas. Att så verkligen förhåller
sig. under det samtidigt alla andra vägar genom djup
sömn äro afstängda, visar till fullo sömngångarens
beteende. Han rör sig och handlar så att säga med
skygglappar för ögonen, som utesluter allt, som icke
ligger i den linje den starkt begränsade afsikten
uppdrager. Han kan iakttaga personer och med dem
t. o. m. samtala om saker, som med denna afsikt ha
omedelbart sammanhang, men allt, som ligger utanför,
existerar ej för hans medvetande. Redan Shakspere har
i sin skildring af "Lady Macbeth" på ett träffande
sätt tecknat den somnambule, som trots vidöppna ögon
är blind för allt utom den enda tanken, som vakar,
medan allt annat sofver. Den starka begränsningen af
sömngångarens medvetande förklarar ock den säkerhet,
med hvilken han stundom rör sig på vägar, som en
vaken människa ej skulle våga beträda. Alla hämmande
eller handlingen störande inflytanden utestängas från
hans medvetande, och han känner ingen fruktan, gripes
ej af svindel. Men begränsningen af hans tankelif,
som koncentrerar sig i en enda idé (monoideism), är
också anledningen till, att sömngångaren emellanåt
därigenom, att den moraliska hämningen utestän-ges,
kan ledas till kriminella handlingar. Desertering
och rymning ur militärtjänst, våldshandlingar,
ja, t. o. m. attentat mot andra människors lif ha
begåtts under dylika omständigheter. Dock är det
klart, att sistnämnda fall äro ytterst sällsynta,
enär en människas moraliska allmänbeskaffenhet
in-stinktlikt och under alla förhållanden skyddar
henne mot möjligheter af här antydd art. - En annan
form af spontan somnambulism är den hysteriska,
som i en del kroniska fall af hysteri an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
