- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
405-406

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonett - Sonfjället

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

405 Sonfjället 406

nyttjat sonettformen. På 1500-talet öfverfördes
sonetten från Italien till Europas öfriga
kulturländer, dess upptagande utgör ett tecken på
renässansens inflytande i ett land. Redan Santillana
(d. 1458) hade efter Guido Cavalcantis mönster
skrifvit en mängd spanska sonetter, men först genom
Boscan i början af 1500-talet blef sonetten verkligt
populär på Pyreneiska halfön. Af portugisiska
sonettskalder kunna nämnas Camoes och Anthero
da Quental. I England infördes sonetten af Wyatt
’d. 1542) och Surrey (d. 1547), hvilka efterföljdes
af Sidney, Spenser, Daniel, Shakspere m. fl. Ehuru
den regelbundna, italienska sonettformen är mycket
vanlig i England, visar sig tidigt en tendens
att spränga diktens fasta byggnad. Redan Surrey
har t. ex. rimföljder som ababababababcc eller
ababcdcdefefgg, hvarigenom strofbyggnaden ändras
till tre kvadernarer och en kuplett. Denna form
(tre kvadernarer och en kuplett) är känd som den
engelska och har särskildt genom Shakspere vunnit
stor ryktbarhet. Milton, den engelska renässansens
siste sonettskald, brukade likväl den regelbundna
formen. Tillbakasatt under 1700-talet, vann sonetten
ånyo mark med Wordsworth m. fl. I Frankrike voro
Clément Marot och Mel(l)in de Saint-Gelais de
förste sonettskalderna. Likväl var det först genom
Joachim du Bellays 1549 utgifna samling ”Olive”, som
sonettdiktningen på allvar infördes i Frankrike. Bland
hans efterföljare märkas Ronsard, Baïf m. fl Genom att
brukas i allehanda tillfällighetsdiktning, bl. a. i
striden om Pradons intriger mot Racine, den s. k
querelle des sonnets, miste sonetten i anseende,
men återupptogs af romantikerna och les parnassiens
(Sainte-Beuve, Musset, Hérédia m. fl.) Tidigast voro
de franska sonetterna vanligen affattade på tiostafvig
vers (motsvarande de italienska endecasillabi),
men redan före 1560 började det bli öfligt att i
stället använda den tolfstafviga alexandrinen. Detta
har sedermera blifvit en nästan undantagslös regel
inom den franska poesien. I Holland har sonetten
haft en glansperiod efter 1880. Den första tyska
sonetten trycktes 1556, men fullt införd blef
denna versform först genom skalderna i början af
nästa århundrade, Weckherlin, Opitz m fl., och
dess första utvecklingsperiod räknas från 1616 till
1743. De flesta af Opitz’ sonetter ärc eftei franskt
mönster affattade på alexandriner Ett nytt skede
invigdes af Bürger 1789, och med A. W von Schlegel
(teoretiskt likaväl som praktiskt) Novalis Tieck,
Goethe o. a. vann sonettformen betydelse och allmän
utbredning, ja; vardt så öfverdrifvet nyttjad,
att det uppstod polemik (af bl. a Baggesen) och
reaktion A. von Platen-Hallermund, Heine m. fl ha
likväl varit framstående sonettister, och formen
är alltjämt lifligt i bruk I Danmark odlade Hans
Mikkelsen Ravn och Peder Syv sonettformen på
1600-talet; med Staffeldt och Öhlenschläger vardt
den ånyo bemärkt och omtyckt. Af norska sonettister
står Welhaven främst med cykeln ”Norges dæmring”.
– Svenskar, som studerade vid tyska universitet, synas
ha varit de tidigaste svenske sonettförfattarna och
skrefvo på såväl tyska som franska, italienska och
spanska. De tidigaste kända sonetterna på svenska äro
af Stiernhielm och trycktes 1644. Liksom flertalet
sonetter hos oss ända till 1700-talets slut äro dessa
skrifna på alexandriner. Förnämst

af 1600-talets svenska sonettister var Gustaf
Rosenhane, hvars ”Venerid”, en samling af 101
sonetter, är ett betydande verk; vidare kunna nämnas
Wenngesius, Dahlstierna och fru Brenner. Äfven i
tillfällighctsdiktningen vardt sonetten vanlig efter
1680 och nådde rik utveckling under detta skede, både
som religiös, satirisk, beskrifvande och känslodikt;
i formellt hänseende märkas experiment med hexameter,
daktyler o. s. v. Med Eld (d. 1727) slutar den svenska
sonettens första glansperiod. Rent enstaka exemplar
(hos A. Nicander, Dalin, fru Nordenflycht) oräknade,
försvann sonetten sedan ur vår poesi och återupptogs
först 1795 af Franzén, som likväl mest brukade
femfotade trokéer, och 1806 af Lorenzo Hammarsköld,
vanligen med svåra formfel. Atterbom, som införde
de femfotade jamberna, lyfte åter sonetten till
hög poesi och är jämte Stagnelius formens mästare
under nyromantikens skede, då sonetten trots häftigt
motstånd ånyo vardt allmän och populär; till epokens
sista sonettister höra Nicander (ojämn) och Bottiger
(flitig, oftast svag). En för oss ny art, den
politiska, agitatoriska, odlades mästerligt af Talis
Qualis, medan sonettdiktningen för öfrigt sjönk till
obetydligheter. Med Snoilsky inträdde på 1860-talet
åter en glanstid för sonetten; färgstarka, omväxlande,
ofta genreartade, lifliga och koncentrerade, tillhöra
hans sonetter våra yppersta. Senare
sonettförfattare af betydelse äro K. A.
Tavaststjerna, Per Hallström, Bertel Gripenberg och
Sigurd Agrell. Se Tomlinson, ”The sonnet”
(1874), Welti, ”Geschichte des sonetts” (1884),
Olmsted, ”The sonnet in french literature”
(1897), Jasinski, ”Histoire du sonnet en France”
(1903), H. Vaganay, ”Le sonnet en Italie et en
France au XVI:e siècle” (s. å.), Fröberg,
”Beiträge zur geschichte und charakteristik des
deutschen sonetts im 19. jahrhundert” (1904), samt K.
A. Melin, ”Om sonettdiktningen under det s. k.
Stjernhjelmska tidehvarfvet” (1887).
H. S. (R–n B.)

Sonfjället, fjällparti i Härjedalen, omfattar eg.
sex fjäll: S. (det högsta, 1,249 m.), Valmfjället,
Högfjället, Korpflygget, Mestöten och Gråsida med
mellanliggande dalar. Partiet kan ej räknas bland
Sveriges högsta, men det är märkligt på grund af
sitt dominerande fria läge (”Härjedalens hjärta”),
i det att dess snöhöljda, sakta sluttande kägla å
nära håll har endast lägre höjder som grannar,
hvarför det är synligt vida omkring; och särskildt
ha de, som följa Ljusnans lopp, detta fjäll i sikte
under flera mils färd, emedan älfven beskrifver
nästan en halfcirkel n. och ö. om fjället som
medelpunkt. Fjälltoppen och dess branta sluttningar
utgöras af väldiga, nästan vegetationslösa stenör af
löst liggande kantiga stenar och smärre block.
Växtligheten för öfrigt är ganska fattig, enär den
förut befintliga gröfre skogen afverkats, så att endast
smärre skog af blandad gran och björk finns, men
tall i jämförelsevis ringa mängd. Det vatten, som
rinner ned från S., samlas i Rånda älf. som följer
fjällets södra fot, liksom dess tillflöde Valmån går
längs norra sluttningen. Sedan Vet. akad:s
naturskyddskommitté framhållit önskvärdheten, att något
område i de södra fjälltrakterna afsattes som
nationalpark, särskildt för iakttagelser rörande
fjällgränsens nedgående eller, med andra ord, skogens
undanträngande från fjällsidorna, och Domänsty-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free