Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken järnvägen mellan Córdoba och Málaga
går, och på andra sidan denna utbreder det
svårtillgängliga Serrania de Ronda sina kedjor i alla
riktningar. Spanska geografer kalla dessa kustkedjor
med ett gemensamt namn Sierra Penibetica. Nordöst om
Sierra Nevada uppstiga två mindre kedjor, Alcaráz och
La Sagra, tämligen brant öfver Murcias platå, där den
öfvergår i centralplatån. – De enda större dalarna
i S. äro Ebros och Guadalquivirs. Den förra, i
nordöstra vinkeln mellan Pyrenéerna och centralplatån,
delas af höjdkedjor från Pyrenéerna å ena sidan och
Sierra del Moncayo å den andra i två delar. Den öfre,
en platå af 300–400 m. höjd, är betydligt mindre än
den nedre, som är ett lågland af 100–200 m. höjd,
men skiljes från kusten af en höglandstrakt, hvilken
sammanbinder det inre platålandet med utgreningar
från Pyrenéerna. Guadalquivirs bäcken delas likaledes
i en liten öfre del af betydlig höjd och en mycket
större nedre del, hufvudsakligen lågland, som nedanför
Sevilla är fullkomligt slättland och till stor del
osundt alluvium (las marismas). – Om S:s geologiska
bildning se Europa, sp. 1075–76.
Floder. Vattenskillnaden går öfverallt nära randen
af platålandet i n., ö. och s. Af de stora floderna
flyter Ebro ensam till Medelhafvet. De öfriga fyra:
Duero, Tajo, Guadiana och Guadalquivir, ha västligt
lopp till Atlanten. Af mindre vattendrag må nämnas
Miño från Galiciens berg samt de i Medelhafvet
utfallande Segura, Júcar och Guadalaviar. Samtliga
floder på halfön äro, med undantag af Guadalquivir,
segelbara endast korta sträckor och vattenfattiga,
men svälla hastigt upp under regntiden. De ha därför
föga värde för samfärdseln; särskildt de i ö. och
s. äro af stor nytta för bevattningen, Júcar och
Segura som flottleder. – De enda större sjöarna
äro kustlagunerna: Albufera i Valencia, Mar Menor i
Murcia och Laguna de la Janda i Cádiz innanför Cabo de
Trafalgar. Däremot finnas många små bergsjöar äfvensom
små saltsjöar i hvarje stäpptrakt. – De viktigaste
segelbara kanalerna äro den 88 km. långa Kejsarkanalen
längs Ebro, San Carlos-kanalen i Ebros delta och den
210 km. långa Kastiliska kanalen, som vid Alar del
Rey går ut från Dueros biflod Pisuerga och mynnar ut
i samma flod nedanför Valladolid; ofvanför Palencia
förenar den sig med den från Medina de Rioseco
kommande Canal de Campos och begagnas med största
fördel till transport af Gamla Kastiliens produkter,
i synnerhet sedan Alar del Rey blifvit utgångspunkt
för järnvägen till Santander. Sammanlagda längden
af landets segelbara floder och kanaler är omkr. 700
km. Af stor vikt äro de många bevattningskanalerna (se
sp. 489). – Mineralkällorna äro många, omkr. 1,500,
men endast ett mindre antal är undersökt. Af de
undersökta är Fuente de Lapiorta i Guipuzcoa den
kallaste (6° C.), Fuente de Leon vid Caldas de Mombuy
i Katalonien den varmaste (70° C.)
S:s klimat är i allmänhet den varma tempererade
zonens. Man särskiljer fyra klimatiska zoner. Den
första omfattar platålandet, ehuru dit äfven kan
räknas större delen af Ebrobäckenet. Den har de
största ytterligheterna. Äfven om sommaren äro
nätterna kalla, och på de höga
parameras förekommer ej sällan rimfrost om
sommarmorgnarna. Om våren insvepa täta dimmor
landskapet hela dagar, medan om sommaren himmelen
är fullständigt molnfri veckor igenom. Luften är
ytterligt torr, hvilket är så mycket mer kännbart,
som den är i ständig rörelse. I Madrid (40° 24,5’
n. br.) kan man åka skridsko i dec. och jan., och
enär vintern öfver hela S., utom i kustprovinserna
i n. och n. v., har den största nederbörden, äro
snöfall vanliga, ehuru snön sällan ligger länge kvar
utom på de större höjderna. Somrarna äro däremot icke
allenast ytterligt varma, utan nästan regnlösa. I juli
och aug. äro prov. Nya Kastiliens och Estremaduras
slätter af solen brända ödemarker. I större delen
af Ebrobäckenet är sommarvärmen ännu mera intensiv
till följd af läget mellan bergen. – Till den andra
zonen höra Medelhafsprovinserna utom de sydligaste;
de klimatiska ytterligheterna äro där mindre, ehuru
somrarna äfven där äro varma och vintrarna ganska
kalla, i synnerhet i n. ö. – Den södra zonen, till
hvilken höra prov. Andalusien upp till Sierra Morena,
södra hälften af prov. Murcia samt prov. Alicante,
har ett äkta subtropiskt klimat med ytterligt varma
och nästan regnlösa somrar och milda vintrar, under
hvilka temperaturen knappast någonsin sjunker under
fryspunkten. De varmaste trakterna äro stäpperna på
prov. Granadas kust samt slätterna och terrasserna på
sydöstra kusten mellan Almeria och Alicante. Vintern
är där den förnämsta vegetationstiden; efter
sommarens långa torka täckes marken på hösten af
frisk grönska, som varar hela vintern, östra delen
af denna zon hemsökes af sirockons motsvarighet
leveche och solano, den fuktiga östanvinden. –
Den fjärde zonen, kustprovinserna i n. och n. v.,
kontrasterar afgjordt mot de öfriga; klimatet är mildt
och jämnt, regn faller rikligt året om, dock mest på
hösten. Nederbörden i Santiago (el orinal de España,
"Spaniens regnhål") är bland de största på Europas
fastland (omkr. 1,700 mm.). För den öfriga delen
af landet är nederbörden mycket ringa, för mer än
1/5 mindre än 400 mm., i Salamanca och kring Segres
utlopp i Ebro endast 275 mm. Mycket betecknande är
uppträdandet af häftiga väldiga regnflöden i synnerhet
på hösten, som anställa förhärjande öfversvämningar.
Wbg.
Växtvärlden. Intet annat land i Europa med samma
utsträckning har ett så stort antal växtarter som S.;
ensamt kärlväxterna uppgå till öfver 5,500. Mest
utmärkande för S:s flora, särskildt de södra
provinsernas, är dess afrikanska karaktär. Af
Marokkos växter har S. mer än 75 proc., och mer
än 300 arter finnas endast i S. och Nord-Afrika. I
landets vegetation spela buskväxter en viktig roll
och bilda karakteristiska formationer; som exempel
härpå kunna nämnas arter af släktena Cistus (jara),
Erica (brezo), Thymus (tomillo), Rosmarinus
(romero), Genista (piorno), Retama och Sarothamnus
(retama) m. fl. Den spanska floran utmärkes
vidare af de talrika labiaterna, cistacéerna,
plumbaginacéerna och paronychiéerna. Stora släkten
äro exempelvis Centaurea (104 arter), Linaria (80),
Ranunculus (70), Euphorbia (55), Ononis (56), Silene
(58), Saxifraga (61), Genista (46), Thymus (30),
Narcissus (40). Icke mindre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
