Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1,300 af S:s kärl växter äro endemiska. S. indelas
i 6 botaniska regioner: den norra (Galicien och
Asturien), den västra (Estremadura), den södra
(Sevilla, Andalusien och Granada), den sydöstra
(Murcia), den östra (Valencia och Katalonien) och
den centrala (León, Gamla och Nya Kastilien med
La Mancha, Navarra och Aragonien). Kusttrakterna
i Málaga och Granada ha en nästan tropisk rikedom
och skönhet, medan å andra sidan i Alicante, Murcia
och Almería utseendet är nästan afrikanskt, i det
att bördiga oaser uppträda midt ibland klippöknar
eller nakna stäpper. Den norra kustregionen har i
enlighet med sitt klimat en vegetation, som liknar
Central-Europas. Endast där finnas gräsrika ängar,
och endast där intaga skogar af ek, bok och kastanje
någon större del af ytvidden. Skogsarealen i S. är
jämförelsevis liten, knappt 5 proc. af rikets areal,
men antalet trädslag är större än i något annat
europeiskt land. Ek, bok, kastanje och barrträd äro
de vanligaste skogsträden. De södra provinsernas
och Kataloniens korkek är af ofantligt värde,
men tillgångarna äro hårdt medtagna. Bland andra
karakteristiska träd må nämnas Pinus Pinaster
och P. Laricio, den andalusiska granen Abies
Pinsapo, Quercus Tozza, olivträdet, och Fraxinus
angustifolia. Dvärgpalmen, Chamærops humilis, växer
i mängd i Andalusiens lågland. (Om odlade träd och
växter se vidare sp. 489.) – Ett särskildt omnämnande
förtjäna de spanska stäpperna. Störst äro följande 6
stäppregioner: 1) i Gamla Kastilien v. om Valladolid,
bestående hufvudsakligen af gipskullar; 2) i sydöstra
delen af Nya Kastilien (La Mancha); 3) i Aragonien,
i öfre delen af Ebros bassäng; 4) på sydöstra
kusten från Alicante till trakten af Almería; 5)
i östra delen af öfre Andalusien (forna konungariket
Granada), och 6) i nedre Andalusien på båda sidor om
Genils dal. Alla dessa äro urspr. saltstäpper och
ha, där marken ännu är rikt impregnerad med salt,
endast sparsam vegetation, till stor del bestående af
halofyter. Ett helt annat utseende ha grässtäpperna
i Murcia, La Mancha, Guadix- och Huescarplatåerna
i Granada m. fl., hvilka alla äro bevuxna med det
värdefulla espartogräset.
G. L-m.
Djurvärlden. Halfön tillhör den palearktiska regionens
Medelhafs-underregion. Bland de till Afrikas fauna
hörande däggdjuren märkas genetten, som går ganska
långt mot n. och finnes äfven i södra Frankrike,
piggsvinet (mycket sällsynt) och faraokatten, den
enda af sitt släkte i Europa. Magoten, den enda nu
lefvande apan i vår världsdel, finnes ock i S.,
men endast på Gibraltar. Bland spanska däggdjur,
som ha mera frändskap med Europas öfriga fauna,
äro följande mera karakteristiska: panterlon (Felis
pardinus), en desmannäbbmus (Myogale pyrenaica) och
en stenbock (Capra pyrenaica), båda karakteristiska
för Pyrenéerna. Fågelvärlden är rik, emedan S. ligger
på flyttfåglarnas väg mellan Europa och Afrika; många
nordeuropeiska fåglar öfvervintra i S., i synnerhet på
sydöstra kusten och i Guadalquivirs dal, där otaliga
beckasiner och andra snäppor dödas och torgföras
i Sevilla. Bland roffåglar märkas flera gamarter,
såsom asgamen, grå gamen, gåsgamen, den spanska gamen
(Gyps occidentalis), spanska kejsarörnen (Aquila
Adalberti), ormörnen,
flera ufvar, bl. a. Bubo atheniensis,
falkar och glador.
Befolkningsförhållanden. Sannolikt hade S. sin största
folkmängd under den tidigare romerska kejsartiden,
då man – visserligen på otillräckliga grunder –
beräknar den till 40–50 mill. Att det då hade en
mycket stor folkmängd, bevisa de stora städerna
Tarraco, som lär ha haft öfver 2 mill. inv., Nova
Carthago, Italica (Sevillas föregångare) m. fl., som
haft flera hundra tusen. Augusta Emerita (Merida)
hade en besättning af 90,000 man, hvilket ock
förutsätter en stor stadsbefolkning. Vid den första
folkräkningen i nyare tid (1787) uppgick S:s folkmängd
till 10,268,150 pers., 1797 till 10,541,221 pers. samt
60 år senare (1857) till 15,464,340 pers., utvisande
en ökning af något under 50 proc. Folkräkningen 1897
gaf till resultat 18,121,472 pers., med en årlig
ökning under dessa 40 år af 0,43 proc. – mindre
än i något annat land i Europa utom Frankrike –
och den sista folkräkningen (1910) 19,950,817
pers. eller 39,44 per kvkm. (årlig ökning sedan
1897 0,76 proc.), hvartill komma 44,629 pers. i
Afrika. Glesast befolkadt är det inre höglandet;
tätast befolkade äro Vizcaya (161,6) och i allmänhet
de baskiska provinserna med sin stora järnindustri
och Barcelona (148,5), där fabriksindustrien är högt
utvecklad. S. har få stora städer och en relativt stor
landtbefolkning. 1910 funnos endast 7 städer med en
folkmängd af öfver 100,000, näml. Madrid (599,807),
Barcelona 587,411), Valencia (233,348), Sevilla
(158,287), Málaga (136,365), Murcia (125,057)
och Zaragoza (111,704); dessutom funnos 9 (med
S:ta Cruz på Tenerife 10) medelstora städer med
50–100 tusen inv. – Antalet födda barn 1906–10 var
33,7 (större än i något annat land i västra Europa
utom Ungern; i Sverige 25,4) pr mille och dödsfall
24,4 (i Sverige 14,3); ingångna äktenskap 7,10 (i
Sverige 6,09). Oäkta födda barn utgjorde i proc. 4,6
(i Sverige 13,5). – Flertalet af befolkningen är
afkomlingar af den keltiberiska urbefolkningen,
till hvilken tidigt kommo feniciska och kartagiska
kolonister på södra och östra kusten och därefter
så betydande romerska element, att, med undantag
af baskerna, hela halfön romaniserades. Senare,
med folkvandringarna, kommo germaner (vandaler,
suever och goter), hvilka företrädesvis röja sig i
de nordöstliga bergstrakterna samt på centralplatån,
medan i s. ännu senare tillkommet arabiskt blod
skönjes. Därigenom har i förening med den fysiska
skiljaktighet, som råder i olika trakter, en afgjord
provinsialism bildat sig, som hufvudsakligen ger
sig till känna i de särskilda romanska dialekterna,
af hvilka den kastiliska blifvit upphöjd till
skriftspråk. Bredvid denna romansk-germanska
hufvudmassa af befolkningen ha två mindre folkrester
bibehållit sig, näml. basker, omkr. 400,000, i
de efter dem uppkallade provinserna och en del af
Navarra, samt morisker (se d. o.), omkr. 60,000,
i Alpujarras och omkring Valencia. Dessutom finnas
omkr. 50,000 kringvandrande zigenare (gitanos) och
omkr. 5,000 judar. Spanjorerna äro i allmänhet af
medelstorlek och liksom riddaren från La Mancha sega,
magra och muskulösa; de ha lättretligt, lidelsefullt
temperament (brott mot nästans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
