Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S.M.R. - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tre äldre provinserna styrdes af "consulares", de
öfriga af "præsides", ansvariga inför diece-sens
styresman ("vicarius"), som i sin tur var underställd
pretorianprefekten (som residerade i Trier). Redan
under Nero predikades måhända kristendomen i S. och
vann snart anhängare i mängd, som utmärkte sig för
trosifver (antalet spanska martyrer är betydligt). Om
kristendomens snabba spridning talar det tidiga
skapandet af stiften; 300-talets kyrkliga indelning
afviker blott föga från den moderna. Synoder höllos
omkr. 300, 380 och 400.
S. under folkvandringen. Västgoternas rike
i S. (409–711). 409 öfverskredo de germanska
folken suever, alaner och vandaler Pyrenéerna och
utbredde sig öfver S. Sueverna skapade i n. v. ett
själfständigt välde. Vandalerna genomvandrade
halfön och bosatte sig i det rika södern, som efter
dem fått namnet Andalusien. Alanerna bosatte sig
i västra och östra delarna af halfön. Mot dessa
inkräktare uppträdde Ataulf, konung i västgoternas
rike i södra Gallien, som romarväldets försvarare,
och sedan han mördats (415), fullföljdes hans politik
af efterträdarna, närmast Vallia (d. 419). Vandalerna
gingo 429 öfver till Afrika, under det att sueverna
utbredde sitt välde öfver S. Västgotakonungarna
fortsatte emellertid under förbindelse med de romerske
kejsarna sin spanska eröfringspolitik, och Eurik
(466–484) lyckades besegra sueverna samt underlägga
sig hela S. utom en liten del i n. v., som fortfarande
tillhörde sueverna. Under efterträdarna försvagades
den västgotiska staten, ej minst i följd af frankernas
anfall och motsatsen mellan de arianske goterna och
de ortodoxe spanjorerna. Goterna kunde ej förhindra,
att bysantinerna under kejsar Justinianus (527–565)
eröfrade ett område i sydöstra S. Västgotarikets
tyngdpunkt blef genom frankernas eröfring af stora
delar af södra Gallien förlagd till S. med Toledo som
centrum. I Leovigild (568–586) fick riket åter
en betydande härskare; största delen af bysantinernas
spanska område eröfrades, och sueverna, som öfvergått
till den ortodoxa katolicismen och åter sökt utbreda
sitt välde, blefvo 585 fullständigt underkufvade,
hvarefter hela S. alltså förenades i västgoternas stat
(om denna se vidare art. Västgoter). Då Reccared I
(586–601) öfvergick till katolicismen, upphörde
småningom den skillnad mellan de olika folkelementen,
som skillnaden i religion i hög grad hade bidragit att
upprätthålla. I längden segrade det romerska elementet
öfver goterna, i rikets förvaltning öfvertogo goterna
de föregående institutionerna, provinserna egde
bestånd med en gotisk dux (hertig) i spetsen och under
dem mindre områden med en gotisk comes (grefve) som
chef. De romerska städerna styrdes enligt sina gamla
sedvänjor. Till en början rådde rättslig skillnad
mellan de båda folken. Den lagkodifikation, Breviarium
Alarici, som 506 påbjöds af Alarik II (484–507),
var afsedd uteslutande för romarna. Rättslig enhet
fick riket först genom den af Reccesvind (652–672)
promulgerade Lex visigothorum (se Västgoter). Genom
inre strider, särskildt mellan aristokratien och
kyrkan, och i följd af ständig växling i styrelsen
(af 35 regenter blefvo 15 afsatta) försvagades
västgöternas stat (se vidare Västgoter). Det
var i anledning af inre söndring, som konung
Roderik 711 vid Vejér de la Frontera blef slagen af araber
l., såsom muhammedanerna i Nord-Afrika kallades, morer,
hvilka landstigit i södra S. under befäl af Tarik
(se Gibraltar, sp. 1121), en underbefälhafvare åt
Musa ibn Nuseir (se denne), den omajjadiske kalifens
i Damaskus ståthållare i Nord-Afrika.
Arabernas l. morernas välde i S. Vid sidan däraf
flera kristna smårikens uppkomst och strid mot
morerna (711–1492). Slaget vid Vejér gjorde slut på
Västgotariket. Toledo och Córdoba gåfvo sig. Inom
få månader voro araberna under Musas ledning
herrar öfver halfön. Eröfringen underlättades
däraf, att massan af folket förtryckts af
västgoterna. Judarna hälsade i araberna sina
befriare. Deras herravälde kändes ej tryckande. De
medgåfvo religionsfrihet. De skatter, som utkräfdes,
voro ej heller synnerligen höga. Endast i södra S.,
där motstånd gjorts mot invasionen, indrogs jorden
af segrarna: en femtedel tillföll staten, det
öfriga de moriske soldaterna. Spanjorerna styrdes
efter egna lagar. Ej ens prästerna förföljdes. Då
det omajjadiska kalifatet störtades af abbasiderna,
lyckades en omajjadisk prins Abd-ar-rahman (755–788)
i S. 755 skapa ett själfständigt kalifat, med Córdoba
(se d. o.) som hufvudstad. Genom kraft och slughet
lyckades Abd-ar-rahman att bli erkänd af de olika
arabiska stammarna i S., och genom sin starka sjömakt
underlade han sig äfven västra Nord-Afrika. Karl
den stores försök att som bundsförvant till
abbasiderna stödja Abd-ar-rah-mans motståndare
fick ej någon större betydelse. Genom fälttåget
778 eröfrades blott S. intill Ebro, hvarvid det
s. k. Spanska Mark grundlades. Det moriska riket
blef under framstående eller kulturintresserade
regenter, bl. a. Abd-ar-rahman II (822–852)
och Abd-ar-rahman III (912–961), en af sin
tids mest lysande stater. Under det moriska
herradömet nådde S. ett storartadt ekonomiskt
uppsving. Genom konstgjord bevattning gjordes
stora områden användbara för kultur. Orientens
växter, ris, majs, sockerrör, dadelpalm, persikor,
odlades i landet. Boskapsskötseln, äfven hästafvel,
uppdrefs till en betydande höjd. Bergsbruket bedrefs
med stor framgång, guld, silfver, järn, bly och
kvicksilfver brötos. På grund af de ständiga
krigen nådde vapenindustrien (Toledoklingor)
stark utveckling. Textilindustrien, såväl
ylle- som bomulls-, blomstrade; sidenväfveriet
hade sitt centrum i Córdoba och lär en tid ha
sysselsatt 130,000 människor, i Sevilla drefvos
16,000 sidenväfstolar. Handeln sträckte sig
öfver Medelhafsområdet och en betydande del af
Afrika. Jämsides med den ekonomiska utvecklingen
blomstrade rik kultur. Ur skolorna, som voro en
nödvändig förutsättning för den af religionen
fordrade kunskapen i koranen, fraragingo
högre undervisningsanstalter, där historia,
geografi, grammatik, poesi och naturvetenskap
studerades. Córdoba var centrum för den arabiska
kulturen. Vid kalifens hof lefde diktare, som
rikligen belönades. Teologien studerades ifrigt
och synes ha haft långt flera disciplar än någon
annan vetenskap. Den arabiska filosofien hade i
Averroës (se d. o.) sin mest betydande representant
(1126–98). Naturvetenskap, matematik och astronomi
kunde framvisa betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
