- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
509-510

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ferdinand och Isabella 1493 alla länder, som lågo mer än
hundra sjömil v. om Azorerna och Kap Verde-öarna. De
stora upptäckterna ledde till skapandet af de väldiga
spanska kolonierna, som, sedan Cortez eröfrat Mexico
1519–21, Pizarro Peru 1531–33 och Almagro Chile 1537,
sträckte sig öfver hela Syd-Amerika (utom Brasilien),
hela Gentral-Amerika, en del af södra Nord-Amerika
samt öfver de västindiska öarna. I norra Afrika
besattes Melilla 1497, och Jiménez de Cisneros
eröfrade 1509 Oran. Från Frankrike lyckades Ferdinand
återvinna Roussillon (1493). Af ännu större betydelse
än denna tillökning af riket blef hans italienska
politik, hvarutinnan han återupptog Aragoniens
tidigare stora Medelhafspolitik, främst sökande vinna
Neapel, som 1435–58 varit förenadt med Aragonien. Med
Frankrike kom han öfverens (1500) om delning af
Neapel, som 1501 eröfrades och öfver hvilket han,
sedan han råkat i krig med Frankrike, blef (1503)
ensam herre. Ferdinands och Isabellas plan att genom
en dynastisk förbindelse åstadkomma en union med
Portugal misslyckades. Efter Isabellas död (1504)
öfvergick Kastiliens krona till dottern Johanna,
som var förmäld med en son till kejsar Maximilian
af huset Habsburg, nämligen Filip, genom arf efter
sin moder herre öfver Nederländerna m. fl. länder,
som tillhört det mäktiga burgundiska huset. Denne
sökte i sin sinnessjuka gemåls namn vinna styrelsen
i Kastilien och lyckades slutligen däri 1506 efter
stridigheter med Ferdinand och antog konungatitel
(Filip I), men afled redan s. å. Ferdinand öfvertog då
regeringen för sin omyndige dotterson Karl, som efter
Ferdinands död (1516) blef äfven Aragoniens konung.

S. under huset Habsburg (1516–1700). Karl I
(1516–56), som 1519 valdes till tysk kejsare (som
sådan Karl V), var sin tids mäktigaste furste. Han
härskade ej blott öfver S. och dess biländer inom
och utom Europa, utan hade efter sin fader ärft
äfven de rika burgundiska länderna. Hans rike, inom
hvilket enligt samtidas omdöme "solen ej gick ned",
hade många förutsättningar att bli ett verkligt
världsvälde. Denna utveckling förhindrades icke
minst genom de långvariga krigen med Frankrike
(1521–26, 1526–29, 1536–38, 1542–44), som dock
förde till det resultat, att S:s ställning i
Italien befästes; äfven Milano vanns. Försöken att
fullfölja företrädarnas afrikanska politik buro ej
någon egentlig frukt. Ej heller företaget mot Tunis
(1535), ehuru framgångsfullt, och mot Alger (1541)
ledde till större resultat. Inom S. hade Karl till
en början att kämpa med stora svårigheter. Hans
försök att styra med nederländska rådgifvare väckte
stor förbittring. Cortes sökte 1518 binda konungen
till att regera endast med inhemska män, ej afyttra
kronogods o. s. v. Likväl insatte Karl vid sin
afresa till Tyskland 1519 Hadrianus (senare påfve,
Hadrianus VI) till regent. Karls ringa intresse
för att afhjälpa de besvär cortes framlagt bidrog
jämte hans regeringssystem i öfrigt därtill, att
comunerosupproret utbröt 1520. Detta, som hade sitt
egentliga stöd i Kastiliens städer, fick större
innebörd därigenom, att man sökte begagna sig af
drottning Johanna; alla den upproriska juntans
befallningar utgingo i hennes namn. I
Valencia fick rörelsen en radikalare prägel, skråna
bildade ett förbund, "Germania", som särskildt riktade
sig mot adeln. Genom att vinna adeln på sin sida vann
regeringen öfverhand. Segern vid Villalar (1521)
betydde upprorets fullständiga krossande. Karl
vistades i S. 1522–29 och styrde efter rent
spanska principer med inhemska rådgifvare. Från
1520-talet minskades äfven cortes’ betydelse,
i Kastilien inkallades de efter 1538 ej mer efter
de gamla formerna, utan blott ståndsvis. Cortes’
minskade betydelse berodde ej minst på de
olika ståndens, särskildt adelns, trångsinta
ståndsegoism, som hindrade införandet af allmänna
skatter. Karl lyckades vinna spanjorerna för sina
stora utrikespolitiska ideal. Filip II (1556–98)
fortsatte sin faders kraftiga utrikespolitik. Genom
freden i Câteau-Cambrésis (1559) måste Frankrike
slutgiltigt afstå från sina anspråk på Italien. För
den spanska Medelhafspolitiken betecknade sjösegern
vid Lepanto 1571 öfver turkarna höjdpunkten; redan
under de följande åren uppgafs den offensiva
politiken. Genom eröfringen af Portugal 1580
genomfördes planerna på ett paniberiskt rike. De
båda staterna, som förut på kolonialpolitikens
område varit hvarandras fiender, kunde måhända
ha verkligt sammansmält till ett rike, men Filips
hårda politik – Portugal behandlades på allt sätt
som eröfradt land – väckte stark förbittring mot
hans herravälde. I Nederländerna (se d. o., sp. 693
f.) ledde Filips absolutistiska politik och åtgärder
för protestantismens undertryckande till uppror och
Nederländernas långvariga befrielsekrig. S. kunde
ej, på grund af de intressen det samtidigt hade att
tillvarataga emot såväl Frankrike som England, samla
sin kraft mot Nederländerna. Det slutliga kriget
med England medförde genom armadans nederlag 1588
spanska flottans förfall. Lika litet lyckades försöken
att under hugenottkrigen ingripa i Frankrikes inre
förhållanden för att stödja det katolska partiet och
bevara ett inflytande på denna stats politik. Freden i
Vervins 1598 bekräftade de tidigare förhållandena. Det
öfversteg S:s kraft att intaga den ledande politiska
ställningen i Europa och på samma gång söka genomföra
den katolska reaktionens program. Under Filip II
utvecklades fullständigare de tendenser till envälde,
som tidigare förefunnos. I konungens kabinett samlades
hela styrelsen. I Kastilien kallades ej längre adeln
till cortes, hvars betydelse starkt minskades. I
Aragonien företogs 1591 af Filip en förändring af den
gamla fria författningen, hvarigenom friheten och
privilegierna dels upphäfdes, dels förändrades så,
att deras betydelse minskades. Redan under Filip
ILs tid visade S. starka tecken till ekonomisk
tillbakagång. Trots de stora inkomsterna från
kolonierna stegrades statsskulden ständigt. Den
gynnsamma utvecklingen af näringarna, såväl jordbruk
som industri, under 1400- och förra hälften af
1500-talet afbröts. I st. f. en stark industri,
särskildt textilindustri, och en blomstrande handel
vid Filips trontillträde rådde vid hans död ett helt
förändradt läge, förorsakadt icke minst af hans
förvända ekonomiska politik, de tunga skatterna,
främst alcaba’la (skatt på all handelsomsättning)
och prisförändringen genom silfverimporten jämte de
ständiga krigen. – Under Filip III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free