Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1598–1621) fortsatte kriget med holländarna till
1609, då ett tolfårigt stillestånd ingicks. Genom
edikt 1609 påbjöds utdrifvandet af moriskerna,
morernas afkomlingar, hvarigenom landet
förlorade 600,000 af sina flitigaste bönder och
handtverkare. Till statens ekonomiska undergång
bidrog denna åtgärd i hög grad. Dess enda vinst
torde ha varit, att befolkningens enhetlighet blef
större. Statsfinanserna försämrades, trots fredsåren,
i hög grad under Filip Ill:s regering, blott en
femtedel af statsinkomsterna kunde regeringen vissa år
använda, återstoden var förut föryttrad. Under Filip
IV (1621–65) drogs S. in i Trettioåriga kriget, som
till stor del för detsamma sammanföll med den alltjämt
pågående kampen med Nederländerna. Därtill kom från
1635 ett krig med Frankrike. Den spanska krigsmakten,
som under 1500-talet varit Europas främsta, mäktade
nu ej längre uppehålla sitt anseende. Med stöd af
franska intriger uppstod i Katalonien ett farligt
uppror 1640–52. Portugal lyckades 1640 göra sig
oberoende, hvilken ställning S. dock först 1668
erkände. I Westfaliska freden (1648) nödgades
S. erkänna Nederländernas själfständighet. Till
Frankrike måste det i Pyreneiska freden (1659) afträda
Roussillon och Artois, samtidigt med att England
erhöll Dunkerque. Jamaica eröfrades af engelsmännen
1655. Den egentliga styrelsen utöfvades 1621–43 af
hertigen af Olivárez (se d. o.). Filips son Karl II
(1665–1700) måste redan i början af sin regering
till följd af det s. k. devolutionskriget 1667–68
(se därom Devolutionsrätt) till Ludvig XIV afträda
Lille. Redan 1668 började Ludvig XIV och kejsar
Leopold I, som båda voro gifta med spanska prinsessor,
att, i anledning af spanska dynastiens bristande
lifskraft, underhandla om det kommande arfvet efter
Karl och uppgjorde en delningstraktat. S:s deltagande
i koalitionskriget 1673–78 mot Ludvig XIV ledde till
förlust af Franche-Comté jämte ett antal fästningar i
Nederländerna i freden i Nijmegen 1678. Nya förluster
betecknade de franska "reunionerna" (se d. o.),
särskildt i Luxemburg (1681), hvilka områden Frankrike
dock fick återlämna i Rijswijkfreden (1697). Under
1600-talet blef S:s författning genom grandernas
(se Grand) allt starkare inflytande under de svage
regenterna i viss mån förändrad. Ett venezianskt
sändebud kunde t. o. m. karakterisera författningen
såsom ej längre absolutistisk, utan aristokratisk. Den
spanska tronföljdsfrågan blef under 1600-talets
sista år ett hufvudspörsmål för den europeiska
diplomatien. Delningstraktater uppgjordes, men vunno
aldrig erkännande af spanska regeringen, hvars ledande
grundsats var S:s integritet. Slutligen lyckades
emellertid franska diplomatien förmå Karl II att göra
ett testamente, som insatte Ludvig XIV:s sonson Filip
till arfvinge, en lösning af frågan, som ledde till
Spanska tronföljdskriget (se d. o.) 1701–14.
Huset Bourbon (1700–1808). Filip V (1700–46),
Ludvig XIV:s ofvannämnde sonson, lyckades tidigt
vinna särskildt kastilianarnas sympatier, och då
motståndaren, den österrikiske ärkehertigen Karl
("Karl III"), fått stöd af katalanerna, föranledde
detta blott starkare anslutning af kastilianarna till
Filips sak. I Utrechtfreden
(1713) erkändes Filip som S:s konung. De spanska
biländerna i Europa tillföllo Österrike och
Savojen. England erhöll Gibraltar, som det 1704
besatt, och Menorca samt betydande handelspolitiska
förmåner, särskildt på de spanska kolonierna genom det
s. k. assientofördraget (se Assiento). Filips
gemål Elisabets sträfvan att förvärfva besittningar åt
hennes söner framkallade ett försök att återvinna de
italienska områdena. Dåvarande ledaren af den spanska
politiken, italienaren Alberoni (se d. o.), sökte
stöd mot Österrike i förbindelse med den stuartske
pretendenten i England, Sverige, Ryssland och ett
franskt parti. Sardinien och Sicilien återeröfrades
1717. Kvadruppelalliansen (kejsaren, England,
Frankrike och Holland) tvang emellertid S. att ge
vika, och i freden i Haag 1720 måste det åter afträda
öarna, men Elisabets son Karl erhöll arfsrätt till
Parma och Piacenza. Samma politik, att söka återvinna
de förlorade italienska områdena åtminstone som
sekundogeniturer, fortsattes under den följande
tiden. I freden i Wien 1735 erhöll Karl Neapel
och Sicilien i st. f. Parma och Piacenza, som 1748
tillföllo hans broder Filip. Bourbonerna införde flera
förändringar i den spanska författningen. Saliska
arfsföljden erkändes 1713 af cortes. På grund af det
understöd, som katalanerna gåfvo "Karl III", upphäfdes
1707 Aragoniens och Valencias "fueros". Spanska staten
var därefter en statsrättslig enhet efter kastilianskt
mönster. Cortes i Aragonien förlorade sin betydelse
och inkallades ej efter 1720. Först härigenom kunde en
enhetlig förvaltning skapas. I motsats till de siste
habsburgarna sökte bourbonerna utestänga gränderna
från allt verkligt inflytande, under det att de fingo
behålla all sin gamla yttre glans. Fideikommiss
skapades i stor skala. Utrikespolitiken leddes
under Filips son Ferdinand VI (1746–59) af
den engelsksinnade Carvajal, som efterträddes af
irländaren Richard Wall. Ensenada sökte återupprätta
den spanska flottan och vidtog en rad åtgärder för att
stödja industri och handel. Ett stort förslag till
skattereform, som gick ut på att ersätta alcabalan
med saltskatt och tullar, hade framlagts, då Ensenada
1754 störtades till följd af sina underhandlingar med
Frankrike. Ett konkordat af 1753 bekräftade spanska
kronans patronatsrätt. Ferdinands halfbroder Karl
III:s (1759–88) regering betecknade en brytning
med den neutralitetspolitik, som S. dittills
följt. Franska regeringen, främst Choiseul, lyckades
med kraftigt biträde af spanska sändebudet Grimaldi
1761 sluta det s. k. bourbonska familjefördraget (se
d. o.), som förband de bourbonska dynastierna till
ömsesidigt skydd. S:s deltagande i Sjuåriga kriget
ledde till, att det i Parisfreden 1763 måste afträda
Florida till England, men till ersättning erhöll af
Frankrike Louisiana v. om Mississippi, som tillträddes
1769. I nordamerikanska frihetskriget deltog S. från
1779 på de engelska koloniernas sida och planerade
i förening med Frankrike en landstigning i England,
en plan, som dock ej kom till utförande. Äfven
de stort anlagda försöken att återtaga Gibraltar
misslyckades. I Versaillesfreden 1783 återfick
S. Florida och Menorca. Redan 1759 återställdes en
del af Kataloniens gamla privilegier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
