- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
513-514

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Med stöd af dugliga ministrar, såsom Aranda,
Gampomanes, Florida Blanca, vidtogos reformer på
olika områden. Karl III:s regering var en stor
reformperiod. Inom kolonialstyrelsen genomfördes
på Squillaccis föranstaltande noggrannare
kontroll. Tätare och mera regelbundna förbindelser
mellan moderlandet och kolonierna infördes. De olika
åtgärderna medförde äfven betydlig ekonomisk vinst för
statskassan. Af vikt, ej minst som klart uttryck för
den nya regimen, var jesuiternas fördrifvande 1767,
hvilket genomdrefs af Aranda, S:s ledande minister
1705–73. Hans försök att upphäfva inkvisitionen vunno
ej full framgång. Emot kyrkan genomfördes statens
öfverhöghet, bullor fingo ej giltighet, förrän de
erhållit exekvatur. Skolväsendet reformerades,
nya lärdomsanstalter och bibliotek grundlades,
och i de förut befintliga kommo upplysningstidens
ideal till heders. För den inre kolonisationen af
tidigare bördiga områden, särskildt i Sierra Morena,
vidtogos kraftiga anstalter. Efter Arandas fall
fortsattes hans reformpolitik af Florida Blanca
(1777–92). Samfärdseln underlättades, nya vägar
och kanaler anlades. Jordbruket och handeln
uppmuntrades, ekonomiska sällskap organiserades,
en bank bildades 1783. Tidigare hade hvarje
minister förhandlat med konungen, från denna tid
sammanträdde ministerrådet (junta de estado) till
gemensamma öfverläggningar. Karl IV:s (1788–1808)
trontillträde betydde till en början intet afbrott i
reformpolitiken. Konungen, som saknade all viljekraft,
leddes helt af sin gemål Maria Lovisa och hennes
älskare Godoy. Ministrarnas, t. ex. Florida Blancas,
ställning blef beroende af deras förhållande till
de nye maktinnehafvarna, och då dessa saknade
hvarje sinne för reformpolitik, aflystes denna
efter några år. Franska revolutionen utöfvade
inflytande äfven i S. I cortes 1789 underkastades
regeringens förvaltning sträng kritik, hvilket
framkallade ängslan vid hofvet. Florida Blanca,
som ej ville ge vika för drottningen och Godoy,
störtades 1792 och efterträddes snart af Godoy. S:s
politik i förhållande till Frankrike var under dessa
år växlande, olika synpunkter gjorde sig gällande,
såväl för inskridande till förmån för Ludvig XVI
som för neutralitet. Då S. vid processen mot Ludvig
XVI inlade protest, förklarade Frankrike krig 1793,
hvilket gick olyckligt för spanjorerna. I Baselfreden
1795 måste S. afträda sin del af San Domingo. Under
den följande tiden stod S. städse på Frankrikes sida
och fördes därigenom till krig med England. Genom
lldefonsofördraget (1800) och Lunévillefreden
(1801) afstod S. Louisiana mot, att arfprinsen af
Parma erhöll Toscana. Amiensfreden (1802) beröfvade
S. Trinidad. S:s kvarblifvande på Frankrikes sida
under den förnyade kampen med England medförde, att
engelsmännen intogo ännu flera af dess kolonier. I
Trafalgarslaget (1805) krossades den spanska
flottan. Den förlustbringande anslutningen till
Frankrike blef synnerligen förhatlig. De klerikala
kretsarna hade ständigt varit motståndare till denna
förbindelse. I okt. 1806 sökte Godoy sadla om; i ett
manifest till folket påkallades starka rustningar,
i fall krig skulle utbryta med en fiende, som ej
nämndes, ehuru den af alla
förstods vara Napoleon. Dessa åtgärder gåfvo denne
tillfälle att förverkliga sina planer på Pyreneiska
halföns eröfring, planer, som först afsågo endast
Portugal. I Fontainebleautraktaten (okt. 1807)
öfverenskoms om en delning af Portugal, hvaraf ett
område skulle tillfalla Godoy. Söndringen mellan
Karl IV och kronprinsen Ferdinand gaf Napoleon
tillfälle att ingripa. Franska trupper besatte
norra S. under förevändning, att fara förelåg för
engelsk landstigning. Troligen afsåg Napoleon, att
spanska konungafamiljen skulle följa den portugisiskas
exempel och fly till kolonierna. När Karl IV genom en
folkrörelse tvingades abdikera till förmån för sonen,
Ferdinand VII (1838, 1813–33), ingrep Napoleon och
förmådde i sin ordning i Bayonne (maj 1808) såväl
Karl som Ferdinand att afgå.

S. ett franskt lydrike under konung Josef Bonaparte
(1808–13). På tronen uppsatte Napoleon sin broder
Josef (1808–13). En junta af spanjorer uppgjorde i
Bayonne en ny författning, som skulle åt S. förläna
representation, pressfrihet och modern jurisdiktion;
man afsåg äfven att afskaffa inkvisitionen och
genomföra sociala reformer. Det parti af liberala
(josefinos), som Jo«ef lyckades vinna för sig,
blef dock ytterst fåtaligt. Redan före afgörandet i
Bayonne uppstod öfverallt i S. en mäktig folkrörelse,
som stöddes af kyrkan. Spanska folket kämpade för
sin oafhängighet mot främmande förtryck, för sin
nationelle konung Ferdinand och för alla de gamla
institutionerna. Öfverallt i provinserna bildades
juntor, som sammanslöto sig till en centraljunta
med Florida Blanca som chef. Josefs regeringsmakt
sträckte sig aldrig längre, än de franska vapnen
nådde. I juli 1838 vunno spanjorerna sin första
framgång vid Bailén, samtidigt uppstod folkresning i
Portugal, och en engelsk hjälphär landsattes. Hösten
1838 förde Napoleon sina veteraner till S. Hans
seger underlättades genom bristande sammanhållning
mellan spanjorerna, mellan juntorna och de
militäre ledarna. Hela ncrra S. besattes. Innan det
fullständiga afgörandet fallit, vände Napoleon åter
till Paris. I Madrid hade han utfärdat flera viktiga
dekret, hvarigenom bl. a. inkvisitionen upphäfdes,
klostrens antal minskades, alla feodalrättigheter
upphäfdes. Franska generalers felgrepp, oenigheten
mellan Masséna och Soult, spanjorernas uthållighet
i gerillakriget och understödet af engelsmännen
under Wellington gjorde ett betvingande af
S. alltmer utsiktslöst. I febr. 1810 hade Napoleon
införlifvat S. n. om Ebro, det forna Spanska mark,
med Frankrike. Efter Massénas motgång vid Fuentes de
Oñoro (maj 1811) och Soults vid Albuera (s. m.) vände
sig läget till spanjorernas och engelsmännens
förmån. Redan 1812 besatte de Madrid. Afgörande
betydelse hade Wellingtons seger vid Vitoria 1813,
och i okt. s. å. föll Pamplona, fransmännens sista
stödjepunkt. – Folkresningen stödde sig urspr.
på folkets konservativa föreställningar. Vid sidan
häraf gjorde sig snart liberala strömningar gällande,
och centraljuntan inkallade maj 1809 konstituerande
cortes. Dessa, som sammanträdde i Cádiz 1810,
behärskades af liberalerna. Folksuveräniteten
proklamerades som statens grundval. En liberal
författning antogs 1812, bildad efter 1791 års
franska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free