- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
515-516

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konungen erhöll blott suspensivt veto, åt
enkammarrepresentationen, vald efter allmän rösträtt,
gafs både lagstiftnings- och bevillningsmakt. Däremot
infördes ej religionsfrihet, en tydlig eftergift åt
de reaktionäres (serviles) synpunkter.

S. åter under Bourbonerna (1813–68). I fördraget i
Valençay dec. 1813 mellan Napoleon och Ferdinand
erkändes S:s oberoende. Provisoriska regeringen
och cortes godkände ej denna öfverenskommelse, då
enligt deras uppfattning ingen af Ferdinands åtgärder
kunde få rättslig betydelse, förrän han aflagt ed
på författningen. I mars 1814 återvände Ferdinand
till S. Öfverallt mottagen med hänförelse, särskildt
af det konservativa partiet, kände Ferdinand sig
stark nog att i maj förklara alla den provisoriska
regeringens åtgärder liksom 1812 års författning
upphäfda. En fullkomlig reaktionsperiod inbröt på
alla områden. Serviles, som nu kommo till makten,
skyndade att ta hämnd på sina motståndare. Den
egentliga maktinnehafvaren var konungens omgifning,
kamarillan (se d. o.). Regeringen mäktade ej lösa
de två stora uppgifter, som förelågo, nämligen att
bringa ordning i de förvirrade finanserna och ordna
de koloniala spörsmålen så, att det stora amerikanska
koloniområdet bevarades åt riket. Omstörtningarna
i moderlandet bidrogo att ge frihetsströmningarna
i Spanska Amerika allt starkare fart. Colombia
blef fritt 1819, Peru 1824, Mexico s. å. Den
enda möjliga oppositionen utgick från hären, som
genom befrielseverket intog en politiskt betydande
ställning. En militärrevolt 1815 misslyckades. 1820
utbröt revolution i södra S., de trupper, som
sammandragits i Cádiz för att öfverföras till
Syd-Amerika, höjde under Riego upprorsfanan. Exemplet
medförde en resning i Galicien. Ferdinand tvangs
att proklamera 1812 års författning som gällande. I
cortes antogs en rad vidtgående reformer, pressfrihet
infördes, inkvisitionen afskaffades, alla kloster
utom 14 stängdes. Snart klöfs det härskande partiet
i två grupper: moderados, som togo ledningen, och
ett längre gående radikalt parti, exaltados, som
fick sitt egentliga stöd i städerna i Andalusien och
Katalonien. Vid sidan af dem framstodo anhängarna af
den absolutistiska styrelsen, "serviles". Liberalernas
splittring gaf reaktionärerna ett ej obetydligt
inflytande. Apostoliska juntor uppstodo öfverallt
som medelpunkter för reaktionen. På kongressen i
Verona 1822 enade sig stormakterna (utom England)
om en intervention, som uppdrogs åt Frankrike. De
franska truppernas tåg genom S. 1823 blef en ren
militärpromenad. På fransmännens sida ställde sig
det absolutistiska partiet. På alla punkter segrade
reaktionen utom i ett afseende: inkvisitionen
återupprättades ej. Den återstående delen af
Ferdinands regeringstid betecknas af fullkomlig
absolutism. Den franska ockupationskåren, som,
ehuru förminskad, kvarstannade till 1828, spelade
en ej liten roll som stöd för de mera måttfulle
absolutisterna i motsats till de längst gående
reaktionärerna, som samlade sig kring Ferdinands
broder, don Carlos. Konungens politik svängde mellan
det mera måttfulla regeringspartiet och det rent
reaktionära. Bland ministrar tillhörande serviles
spelade Calomarde (se denne) en betydande roll. När
klerikalerna ej längre kunde behärska
utvecklingen, framgick äfven ur deras led ett revolutionärt
parti. Revolutionära rörelser stöddes sålunda både
af de konstitutionelle och af de klerikale. De
senares upprorsförsök 1825 misslyckades, de verklige
ledarna undgingo dock sitt straff. De sista åren
af Ferdinands regering blef frågan om tronföljden
brännande. Ferdinand hade, trots fyra giftermål, ingen
son; sedan han i sitt sista giftermål erhållit (1830)
en dotter (Isabella), lyckades han förmå cortes att
erkänna henne som laglig efterträdare. Motståndarna
till den kvinnliga arfsrätten samlades kring
don Carlos. Efter Ferdinands död utropades den
treåriga Isabella (1833–68) till drottning, och
styrelsen öfvertogs af hennes moder, änkedrottning
Maria Kristina. Don Carlos’ anhängare (carlistas)
skredo omedelbart till uppror, och inbördeskriget
varade till 1840. Carlisterna hade sitt stöd i norra
S. hos kyrkan och högadeln. Baskiska provinsernas
gamla själfständiga ställning i spanska staten
var hotad, om 1812 års konstitution skulle bli
verkligt genomförd. Likartade motiv föranledde äfven
i Aragonien, Katalonien och Navarra den stora massan
af folket att ställa sig på carlisternas sida, men de
bildade klasserna och storstädernas invånare intogo
en motsatt ståndpunkt. Under det att carlisterna
utgjorde ett homogent absolutistiskt parti, funnos hos
deras motståndare, cristinos, alla möjliga åskådningar
med mer eller mindre liberal anstrykning. I
Zumala-Carregui (d. 1835) fingo carlisterna en
betydande militär ledare, som särskildt förstod att
organisera kampen som gerillakrig. I Espartero fingo
drottningens anhängare ändtligen en krigare af rang;
hans framgång 1836 vid Luchana afgjorde Bilbaos
öde. Carlisternas försök att följande år tränga fram
till Madrid förde på grund af don Carlos’ bristande
beslutsamhet ej till några större resultat. Ej minst
splittringen inom carlisternas eget läger medförde,
att Espartero och hans underbefälhafvare Narvaëz vunno
framgång på framgång. Omsider slöt don Carlos’ general
Maroto kapitulationen i Vergara (aug. 1839). Amnesti
utlofvades, de carlistiske officerarna skulle
få inträda i spanska armén, baskernas "fueros"
skulle bibehållas. Genom kvadruppelalliansen 1834
mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal hade
drottningarna fått stöd emot carlisterna, hvilka
hade östmakternas sympatier. Interventionsplaner
till förmån för "cristinos" hystes 1836 af Thiers,
men kunde ej genomföras. Under carlistkriget skedde
det verkliga konstitutionella genombrottet i S., då
ministären Martinez de la Rosa 10 april 1834 utfärdade
en ny författning, estatuto real, bildad efter franskt
mönster. Representationen fick bevillningsrätt, men
ej rätt till initiativ. Denna synnerligen moderata
författning med stark konungamakt, som i öfverhuset
kunde få ett betydande stöd, tillfredsställde
ingalunda de liberala anspråken. De längst gående
(progresistas) sträfvade efter ett återupplifvande af
1812 års författning, under det att moderados önskade
bevara 1834 års författning. Med Mendizabal kommo de
förre till makten 1835. En ny vallag utarbetades,
pressfrihet infördes, klostren upplöstes, och
deras egendomar indrogos till staten. Mendizabals af
politiska skäl förestafvade försök att gynna importen
af engelska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free