- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
517-518

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

industrivaror förde till hans fall 1836. Mot
efterträdaren, Isturiz, visade cortes genast sitt
misstroende. I Barcelona, Malaga, Córdoba utbröto
oroligheter. Gardesregementets revolt i aug. 1836
i La Granja framtvang ett systemskifte. Den af
cortes antagna nya författningen (juni 1837),
snarast en utbyggnad af 1834 års i konstitutionell
riktning, med en senat af valda ledamöter, utgör
slutet på den period i S:s författningshistoria,
som betecknas af öfvergång från absolutism till
konstitutionell monarki. Hvarken Kristinas eller
Isabellas despotiska regering eller Esparteros,
O’Donnells och Narvaëz’ militärdiktatur kunde föra
utvecklingen tillbaka. Efter inbördeskrigets slut
präglades S:s historia af en strid mellan olika
militära ledare om makten. Dessa förbundo sig
med och stöddes af olika partier, men sträfvade
snarast efter diktatur. Espartero förband sig
1840 med progressisterna. Stödd på sin genom
carlistkrigets afslutande vunna popularitet,
ingrep han i partistriderna, åsyftande bl. a. att
motverka hofkamarillans inflytande. Han öfvertog i
okt. 1840 verkställande makten, sedan Maria Kristina
nedlagt förmynderskapet, och valdes af cortes i
maj 1841 till regent. En radikal kyrkopolitik,
upphäfvande af "fueros" i Baskiska provinserna i
okt. 1841 väckte stor opposition, som hade sitt säte
särskildt i Katalonien och stöddes af Maria Kristina
från Frankrike. Esparteros hänsynslösa ingripande mot
upproret i Barcelona nov. 1842 och cortes’ upplösning
i maj 1843 medförde hans fall i juli 1843. Den
koalition af de konservative och radikale, som
störtat honom, måste dock redan 1844 afstå ledningen
till moderados. Isabella hade i nov. 1843 förklarats
myndig. Den verklige maktinnehafvaren blef dock inom
kort ledaren af moderados, Narvaëz, som med korta
afbrott innehade ledningen maj 1844–jan. 1851. Han
lyckades åstadkomma en finansiell reorganisation. En
ny författning infördes 1845 såsom öfverenskommelse
mellan kronan och parlamentet. Senatens sammansättning
blef nu fullt beroende af suveränen. Stor
utrikespolitisk betydelse spelade frågan om
Isabellas och hennes systers giftermål. Planerna
på att göra don Carlos’ son till drottningens gemål
misslyckades. Olika lösningar förordades af England
och Frankrike. Slutligen löstes giftermålsfrågan i en
för de franska intressena gynnsam riktning därigenom,
att Isabella förmäldes med sin kusin Frans af Assisi
och systern Louise med Ludvig Filips yngste son,
hertigen af Montpensier. Motsatsen mellan Narvaëz
och det engelska sändebudet Bulwer, som sökte
stöda progressisterna, förde till afbrott af de
diplomatiska förbindelserna med England maj 1848,
men äfven till, att Österrike och Preussen ändtligen
erkände Isabella och att förbindelsen med påfvestolen
återknöts. De liberales upprorsrörelser krossades. En
spansk kår under Córdoba sändes 1849 till Italien för
att stödja påfven. Ett konkordat ingicks 1851, som
bekräftade katolicismens ställning som statsreligion
äfvensom skolans beroende af kyrkan. Under ledning
af Bravo Murillo 1851–53 fördes regeringen alltmer
i absolutistisk riktning; äfven Narvaëz slöt sig
till oppositionen. Genom generalen O’Donnells
pronunciamento (se d. o.) i Manzanares i juli 1854
framtvangs ett systemskifte. Espartero blef chef
för en liberal ministär, O’Donnell erhöll
krigsministerportföljen. Konstituerande cortes
sammankallades, valda med allmän rösträtt. En ny
författning i liberal anda, som utarbetades 1855 af
en kommitté, bland hvars medlemmar var historikern
Lafuente, blef dock ej stadfäst. Progressistiska
partiets maktställning var synnerligen svag. På
grund af sitt ingripande mot kyrkans egendom fick det
drottningen till motståndare. Försäljning af kyrkogods
inbragte stora penningsummor, som användes till
statsskuldens afbetalning. Espartero afgick 1856 och
efterträddes af O’Donnell; denne måste dock s. å. vika
för Narvaëz, men innehade i spetsen för den liberala
unionen åter ledningen juli 1858–63, juni 1865–juli
1866. Frankrikes framgångsrika politik i Algeriet
synes ha lockat S. att åter fullfölja sina gamla
intressen i Marokko. Genom kriget 1859–60, afslutadt
genom freden i Vad Ras, tilltvang sig S. såväl
pekuniär ersättning som någon utvidgning af de gamla
presidios (se d. o.) och afträdelsen af det forna
spanska Ifni (Santa Cruz de Mar Pequeña) i sydvästra
Marokko, ett område, som det dock ej besatte. I den
franska expeditionen till Mexico 1861 deltog äfven
S., men slöt redan 1862 separat öfverenskommelse
med Mexico. Efter O’Donnells afgång fortgingo
partistriderna med allt större intensitet. Det
absolutistiska partiet öfvergaf till stor del don
Carlos’ son och slöt sig till drottningen, som
alltmer styrde i dess anda. Ministärerna aflöste
hvarandra i hastig följd. Narvaëz’ återkomst till
makten sept. 1864 betydde absolutisternas och
klerikalernas fullständiga seger. Progressisterna
under ledning af Olozaga beslöto att ej ta del i det
politiska lifvet (retraimie’nto). De revolutionära
idéerna fingo allt större spridning. O’Donnells
regering 1865–66 medförde ingen förbättring i
förhållandena. Militärrevolter under ledning af
general Prim i jan. och juni 1866 nedslogos. Narvaëz’
och Bravos reaktionära politik – undertryckandet
af pressfriheten, inskränkning i den kommunala
själfstyrelsen, skolans utlämnande åt kyrkan –
medförde i aug. 1866 en sammanslutning mellan liberala
unionen och progressisterna.

Septemberrevolutionen 1868. Efter flera misslyckade försök utbröt i Cádiz
i sept. 1868 en verklig revolution, ledd af amiral
Topete samt generalerna Prim och Serrano och riktad
direkt mot konungahuset. Efter de kungliga truppernas
nederlag vid Alcolea nära Córdoba måste Isabella
nedlägga kronan. Om vissa allmänna principer, såsom
folksuveränitet, religions- och pressfrihet, voro
alla eniga, men om den blifvande författningen yppade
sig olika meningar. Progressisterna ville behålla
monarkien med en ny dynasti, demokraterna i Katalonien
och Aragonien åter önskade en federativ republik,
således den centraliserade statens upplösning. En
provisorisk regering under Serranos ledning bildades
okt. 1868. De konstituerande cortes genomförde
1869 en monarkisk författning, men af radikal
natur. Den påbjöd samvetsfrihet (för första gången
i S:s historia) och allmän rösträtt. Spörsmålet om
konungadömet vållade partistrider; en grupp önskade
hertigen af Montpensier, under det att andra ville
ha en främmande furste. Prim, som var S:s verklige
regent, tvekade i valet mellan olika kandidater. Bland
de olika synpunkter, som gjorde sig gällande, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free