- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
519-520

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven tanken på en förening mellan Portugal och
S. Såväl den portugisiske konungen, Ludvig, som dennes
fader, Ferdinand af Sachsen-Koburg, afböjde likväl
kandidatur. Några föreslogo tyske prinsen Leopold af
Hohenzollern-Sigmaringen, genom hvars släktskap med
portugisiska konungahuset utsikt kunnat öppnas till en
iberisk union. Tanken på en sådan har esomoftast dykt
upp, men utan att någonsin ens litterärt ha vunnit
allmännare anklang. Måhända var den hohenzollernska
tronkandidaturen motiverad af ett försök från
ledande spanskt håll till en orientering åt annan
makt, Preussen, än förut åt Frankrike; den innebar
i hvarje fall en åtgärd, som gick stick i stäf mot
Napoleon III:s planer på en latinsk union och fick
en opåräknad ödesdiger följd (se därom Fransk-tyska
kriget 1870–71
).

Det savojiska konungadömet (1870–73). Efter långvariga
strider och förhandlingar valdes nov. 1870 en
prins af det i Italien regerande huset Savojen,
Amadeus (1870–73), tydligen på grund af savojiska
husets rykte om sig för härskarförmåga och liberala
åsikter. Amadeus lyckades aldrig vinna någon fastare
grundval för sin regering; försöken att i motsats till
de föregående regenterna styra som parlamentarisk
monark slogo ej väl ut. Den partiunion, som stått
bakom revolutionen 1868, höll ej länge ihop, försöken
att skapa en koalitionsregering misslyckades liksom
att regera med olika grupper. Ministärerna Malcampo,
Sagasta, Serrano, Zorrilla aflöste hvarandra.
I febr. 1873 abdikerade Amadeus.

S. republik (1873–74). Republiken infördes med
Figueras (febr.–juni 1873) som president. Oenighet
uppstod dock om, huru den skulle organiseras:
som centraliserad stat eller som federativ; äfven
anhängarna af den senare principen voro oense om,
huru långt man borde sträcka statens sönderklyfning:
till de historiska provinserna eller till andra
smärre områden. Federalismen hade till en början
öfverhanden. Författaren Pi y Margall
(juni–18 juli 1873), en öfvertygad anhängare häraf, blef
president; hans principer lyckades dock ej tränga
igenom. I södra S. visade sig i städerna Cádiz,
Sevilla, Malaga fullkomligt anarkiska förhållanden,
under det att samtidigt carlistiska rörelser
uppstodo stödda af klerikalerna, som fruktade, att
den katolska kyrkan för alltid skulle förlora sin
ställning, samt af monarkisterna. Salmerón (18 juli–8
sept. 1873) lyckades ej kufva anarkien. Castelar
(sept. 1873–jan. 1874) fick på sin lott att försvara
S:s enhet under form af militärdiktatur. Marskalk
Serrano (jan.–dec. 1874) lyckades efter långvariga
strider krossa carlistupproret. Alfonsinos, det
parti, som önskade på tronen uppsätta Isabellas
son Alfons, blefvo under dessa oroligheter allt
starkare; sin egentlige ledare hade de i Cánovas del
Castillo. Martinez de Campos gjorde i dec. 1874 ett
pronunciamento i Sagunto för "Alfons XII", hvartill
hufvudstaden slöt sig. Under Cánovas del Castillos
ledning bildades en provisorisk regering.

S. åter konungarike under huset Bourbon (från
1875). Följd af folkets jubel, höll Alfons XII
(1875–85) i jan. 1875 sitt intåg i Madrid.
Konungens första uppgift, att krossa den åter
uppflammande carliströrelsen, var ändtligen i mars
1876 fullgjord. En moderat författning utfärdades
i juni 1876, hufvudsakligen grundad på 1845 års
konstitution. Blott några medgifvanden, såsom
pressfrihet, gåfvos åt de liberale. Cánovas del
Castillos försök att skapa ett parti af monarkister
af alla nyanser misslyckades. Klerikalernas inflytande
blef synnerligen stort, civiläktenskapet afskaffades,
skolan ställdes åter under kyrkan. Oenighet mellan
Cánovas och Martinez de Campos om styrelsen
af Cuba förde 1879 till den förres fall. Redan
s. å. kom Cánovas till makten, men nödgades i
febr. 1881 vika för Sagasta, som organiserat ett
stort liberalt parti. Cánovas innehade 1884–85
åter ledningen. Konungens resa 1883 till tyska
kejsarmanövern uppfattades som ett närmande till
Tyskland och föranledde förolämpningar mot honom
i Paris på återresan. En konflikt med Tyskland
rörande rätten till ögruppen Karolinerna (se
d. o.) 1885 bilades genom påflig skiljedom till S:s
förmån. Alfons afled 25 nov. 1885, efterlämnande
ett par döttrar, men ingen son. Hans änka, Maria
Kristina af Österrike, befann sig emellertid i
välsignadt tillstånd. 17 maj 1886 födde hon en
son, som vid sin födelse blef S:s konung under
namn af Alfons XIII (1886). Öfverenskommelsen i
El Pardo 1885 mellan de båda partiledarna Cánovas
och Sagasta, som förbundo sig att stödja dynastien,
ledde till den ständiga växlingen af makten mellan
de två partierna. Under Sagastas ledning fördes
regeringen under den för monarkien kritiska tiden till
1890; republikanska rörelser undertrycktes. Allmän
rösträtt till deputeradekammaren infördes juli 1890
och utsträcktes 1907. De båda partierna närmade sig
hvarandra alltmer, så att ett ombyte af ministär ej
betydde någon större principiell förändring. Den
allmänna rösträtten t. ex. accepterades 1890
af Cánovas, som 1890–92 och 1895–97 åter var
premiärminister. Hans afgång 1892 förorsakades af
finansiella svårigheter. Under Cánovas senare ministär
upptog kubanska frågan allt intresse. Upprorsrörelsen
hade pågått från 1808, men krossats 1878 af Martinez
de Campos. Kommunal själfstyrelse infördes på ön,
och sedan 1881 valde äfven Cuba representanter till
de spanska cortes. Slafveriets afskaffande 1880 och
fullständiga aflysande 1886 visade sig skadligt för
den kubanska sockerodlingen. En svår ekonomisk kris
förorsakades däraf, att betsockret undanträngde
rörsockret på den europeiska marknaden. Ett nytt
uppror utbröt 1895. Martinez de Campos, som åter
fick i uppdrag att söka krossa detsamma, misslyckades
trots human politik. Han ersattes i jan. 1896 af den
kraftfulle, men brutale general Weyler, som ej minst
genom uthungring sökte tvinga de upproriske till
underkastelse. När Förenta staterna allt starkare
protesterade mot Weylers metoder, gjorde spanska
regeringen i febr. 1897 en mängd eftergifter för
kubanerna; bl. a. utlofvades en representation. Då
desssa löften ej åstadkommo någon förändring,
ville Cánovas afgå, men förmåddes stanna kvar på
sin post. Efter mordet på honom i aug. 1897 öfvertog
Azcarraga för en kort tid ledningen. I okt. återkom
Sagasta till makten. Det liberala kabinettets
systemskifte på Cuba, återkallandet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free