- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
521-522

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Weyler och den af Moret genomförda lagen om
vidsträckt själfstyrelse för Cuba i nov. medförde
lika litet som den nye spanske befälhafvaren Blancos
åtgärder någon förändring i situationen. Denna
förvärrades genom Förenta staternas allt kraftigare
inskridande, hvilket 1898 i april förde till krig
(se Spansk-amerikanska kriget). Då detta för
spanjorerna gick olyckligt, nödgades de gå in på
fredspreliminärerna i Washington 12 aug. och freden
i Paris 10 dec. 1898, hvarigenom S. afsade sig
sin höghetsrätt öfver Cuba och afstod Puerto Rico,
Filippinerna, Suluöarna och Guam till Förenta staterna
mot en ersättning af 20 mill. doll. Sina återstående
besittningar i Stilla hafvet, Karolinerna, Marianerna
cch Palauöarna, sålde S. 1899 för 30 mill. pesetas
till Tyskland. Af det stolta spanska kolonialväldet
återstod endast presidios i Marokko, Kanarieöarna,
öarna Fernando Póo och Annobón i Guineabukten samt
områdrjt Rio Muni l. Spanska Guinea. De afrikanska
förhållandena började plötsligt spela en helt annan
roll än tidigare. Marokko var ju det område, som
bäst lämpade sig för spansk expansion. S. hänvisades
härvid till förhandlingar med Frankrike, som efter
Sudanfördraget mars 1899 var starkt intresseradt i
Marokko. En öfverenskommelse mellan Frankrike och
S. slöts nov. 1902 af Sagasta, hvari som spansk
intressesfär erkändes det forna riket Fes. Då den
konservativa ministären Silvela ej ratificerade
traktaten, gick måhända det gynnsammaste tillfället
förloradt för S. Under de följande åren sökte såväl
trippelalliansen (Tyskland, Österrike, Italien) som
ententen (England, Frankrike, Ryssland) vinna S. på
sin sida. I öfverenskommelsen mellan England och
Frankrike 8 april 1904 erkändes äfven S:s intresse
i Marokko; S. hänvisades till förhandlingar med
Frankrike härom. De spanska och franska zonerna
afgränsades i okt. 1904 och sept. 1905, hvarigenom
S. bl. a. vann en utvidgning af det område, som det
erhållit 1860. Algeciraskonferensen 1906 leddes af
spanske utrikesministern Almodovar. För S. betecknade
den en vinst, ej minst genom erkännandet af dess
ställning i Marokko vid sidan af Frankrike. Alfons’
giftermål med engelska prinsessan Ena af Battenberg
var uttryck för hofvets närmande till England. Genom
öfverenskommelsen med England och Frankrike maj 1907
om status quo i Medelhafvet och Atlanten torde S. i
realiteten förts ännu närmare dessa stater. Frankrikes
militära inskridande i Marokko medförde 1909 en
liknande spansk expedition i Rifområdet. Genom
traktaten i nov. 1910 lyckades S. vinna
gränsutvidgning vid Melilla äfvensom ersättning
för krigskostnaderna af sultanen. Samförståndet med
Frankrike stördes i grund af den franska expeditionen
till Fes, som föranledde ett af samtliga spanska
partier godkändt spanskt företag till bevarande af
de spanska intressena. I maj 1911 besattes Larasch
och Alcázar. Frankrike nödgades i nov. 1912 ingå
på en för S. ej ogynnsam öfverenskommelse, äfven om
det måste afstå några områden i södra Marokko som
kompensation åt Frankrike för dess afträdelser i
Kongo. Mellan Italien och S. uppstod 1913 en viss
anknytning, som direkt endast förde till ömsesidig
öfverenskommelse att i Libyen och spanska
Marokko erkänna hvarandras rätt som mest gynnad nation,
men torde ha af sett vida längre gående mål. S:s
förbindelse med England och Frankrike syntes
1913 skola knytas ännu starkare; uttryck härför
blef i viss mån Poincarés spanska resa. Huruvida
i Cartagena 1913 S. formligen anslöt sig till
ententen, torde vara en öppen fråga, måhända ingicks
blott öfverenskommelse om en intimare samverkan i
Marokko. Det konservativa kabinettet Dato torde ha
låtit Cartagenaöfverenskommelsen förbli ett utkast. –
Amerikaniströrelsen har gett uttryck åt sträfvandena
att söka återknyta förbindelsen mellan S. och de
spansktalande staterna i Amerika. På kongressen i
Madrid 1900 förekommo såväl spörsmål om skiljedom,
emigrationsfrågor, handels- och samfärdspolitik
som frågan om vetenskapliga förbindelser. De stora
planerna på en tullunion mellan S. och det latinska
Amerika ha ej kunnat genomföras. Den spanska
trafiken på Syd-Amerika har vuxit i stor skala
genom direkta ångbåtslinjer. Planer på skapandet af
ett spansk-amerikanskt universitet ha framställts,
och ett samarbete mellan spanska universitet och
sydamerikanska lärdomsinstitut har igångsatts genom
utsändande af berömda spanjorer som Altamira, Posada.

Betecknande för spanska förhållanden äro de
ständiga strejkerna och oroligheterna. Attentat mot
konungafamiljen egde rum t. ex. 1906. Ett särskildt
oroscentrum har Barcelona under långa tider varit. Den
gamla motsatsen mellan katalanerna och S:s öfriga
folk fick genom den nya katalanska litteraturen
(se d. o.) ökad näring. Till missnöjets utbredning
bidrog äfven, att industrien i Katalonien genom
koloniernas förlust beröfvades sin bästa marknad. Den
katalanska rörelsen inom Katalonien (företrädesvis
Barcelona), som visat rent separatistiska tendenser,
är vidt skild från de rent litterära strömningarna
i Valencia. I Manresaprogrammet 1892 fick den
katalanska politiska rörelsen ett uttryck för sina
längst gående federalistiska idéer, hvars genomförande
skulle betydt en upplösning af spanska staten. Ett
försök att tillfredsställa katalanerna gjordes af
Silvela. En kommitté tillsattes för att kodifiera den
katalanska rätten. De separatistiska strömningarna
växte och fingo ett i ögonen fallande uttryck 1900,
då en fransk eskader besökte Barcelona. I Baskiska
provinserna har en rationell rörelse, vizcaitarras,
i ett program 1906 fordrat återinförandet af
de gamla institutionerna före 1839. Efter don
Carlos’ död (1909) ha carlisterna alltmer spelat
ut sin roll, deras fortsättning, jaimisterna,
anhängare af don Carlos’ son don Jayme (Jakob),
har ej minst genom splittring mellan partiet och
pretendenten gjort rörelsen maktlös. Uppgiften, att
don Jaymes i mars 1914 frånträdt sina anspråk, har ej
bekräftats. Sträfvandena efter en inre reorganisation
efter 1898 hämmades af de starka partistriderna. Den
imperialistiska utrikespolitiken hade i liberalerna
sina främsta anhängare. Ett enhetligt republikanskt
parti bildades 1903 under ledning af Salmerón. Efter
de gamle partiledarnas, Sagastas och Silvelas,
bortgång (1903 och 1905) lyckades ej längre de
moderata elementen inom partierna bevara ledningen,
det liberala partiet radikaliserades, det konservativa
blef särskildt under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:02:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcf/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free