- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
537-538

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

537

Spanska litteraturen

538

låOO-talet karakteriseras först och främst
genom utbildningen af en konstfull hofpoesi efter
proven-salskt mönster. Genom Katalonien och Portugal
hade den Provensalska diktkonsten och dess doktriner
inträngt i Kastilien - i själfva verket hade spanska
skalder länge diktat lyrisk poesi i pro-vensalskt
maner, men i allmänhet på galicisk-portugisiskt språk,
så bl. a. Alfons X i sina "Can-tigas" - och idkades
då ifrigt af den krets poeter, som dvaldes kring
konung Johan II (1405-54). Denna hofklicks diktning,
korta stycken med invecklad versifikation enligt "el
arte de trobar", mest tillfällighetspoesi, samlades
i stora visböcker, cancioneros, hvaribland den af
Alfonso de B a en a kompilerade och konung Johan 1445
tillegnade kan anses som den officiella samlingen
för dennes poetiska hof. På dessa cancioneros, som
representera en viss grupp, en liten krets, följde
sedan äfven dylika af mer allmän art, där poeter
af helt olika tider och skolor sammanfördes. Den
äldsta fullständigare kända af dessa allmänna
visböcker är den "Cancionero general", som utgafs
af Fernando del Castillo i Valencia 1511 och
bl. a. innehåller äfven några romanser, hvilket
visar, att denna gamla nationella poesi fortlefvat
och idkats jämte den konstfulla imiterade. Vidare
och jämte det nämnda Provensalska visar sig nu äfven
ett italienskt inflytande i spanska poesien. Denna
riktnings främsta representanter äro markisen af
Santillana, Inigo Löpez de Mendoza (d. 1458), som
införde den italienska endecasilla-bon och sonetten,
och Juan de Mena (d. 1456), hvars hufvudverk är ett
långt, allegoriskt, af Dante starkt påverkadt poem,
"El laberinto". Markisen af Santillana var en stor
beskyddare af vitter idrott och själf i besittning
af omfattande kännedom om Frankrikes och Italiens
litteraturer, hvilket visas af den lilla poetik,
hvarmed han i form af företal inledde sina verk. Det
var också hufvudsakligen han, som gaf impulsen
till ett djupare studium af antiken - det tredje
karakteristiska draget för denna tid - genom att
föranstalta spanska öfversättningar ät Vergilius,
Ovi-dius, Seneca o. a. Bland tidens öfriga poeter
kunna nämnas Juan Alvarez Gato (d. 1496), G 6-mez
Manrique (d. omkr. 1490) och den väl ursprungligaste
begåfningen af dem alla, den döpte juden Anton
de Montoro(d. 1480), "skräddaren från Cördoba",
en äldre yrkes- och sångar-broder till Hans
Sachs, som skref kvicka och mustiga satiriska
skämtsånger i mer folklig tonart. - 1400-talets
prosalitteratur erbjuder icke mycket, utom de
ofvan antydda krönikorna och riddar-böckerna. Bland
historiska arbeten från denna tid må dock särskildt
nämnas Fernån Pérez de G u z m å n s (d. omkr. 1460)
mästerliga biografier "Generaciones y semblanzas" och
Hernando del Pulgars(d. omkr. 1493) likartade "Claros
varones de Castilla". Ett originellt verk, fullt af
saftiga drag ur samtidens seder, är vidare den till
de många satirerna mot kvinnan hörande "Cor-bacho"
af Alonso Martinez de Toledo, ärkepräst af Talavera
(d. omkr. 1470). Den betecknande titeln ("piska"),
men blott den, är lånad från Boccaccios liknämnda bok.

Dramat. Den världsliga teatern har i Spanien, liksom
annanstädes, framgått ur den liturgiska.

Ehuru man af det äldre liturgiska dramat känner
endast ett fragment af ett trettondagsspel från
slutet af 1100- eller början af 1200-talet (det
s. k. "Misterio de los Reyes Magos"), är det dock
säkert, att dylika spel allmänt brukade uppföras i
templen vid de stora kyrkliga högtiderna, och detta
icke blott rent religiösa stycken, utan äfven sådana,
som förmodligen i en tunn religiös ram egentligen
voro burleska farser. Vid den 1264 instiftade Kristi
lekamens-festen, den mest populära kyrkliga festen i
Spanien, uppfördes tidigt religiösa spel, s. k. autos
sacramentales, hvilka, jämte de tidigare julspelen,
autos al naci-m i e n t o, utvecklades alltmer, tills
de slutligen på 1600-talet nådde sin höjdpunkt som
storartade allegorisk-religiösa teaterstycken. De
från kyrkan tidigt skilda farsartade spelen däremot
fortlefde på gator och torg, hämtade typer och scener
ur lifvet och blefvo en direkt förberedelse för det
världsliga dramat. Detta nya drama kan anses börja i
slutet af 1400-talet med Juan del E n-cina (d. 1534),
äfven lyrisk skald och musiker, i hvars dramatiska
stycken, af hvilka han med ett från Vergilius lånadt
namn kallade de flesta é g l o g a s, rent profana
figurer infördes och där det religiösa momentet
till slut alldeles försvinner. Arten fullföljdes och
utvecklades i någon mån af L ii c a s Fernåndez och
portugisen G i l V i-cente (d. 1557), som äfven skref
på spanska. Af obestridligt inflytande på dramats
utveckling, ehuru eg. icke hörande till teatern,
var den berömda, omkr. 1492 af Fernando de Röjas,
en döpt jude, författade "Tragicoraedia de Calisto y
Melibea", bättre känd under namnet "La Cele-stina"
(efter den mästerligt tecknade hufvudfigu-ren, en
kopplerska). Den skarpa karaktärsteckningen, den
flytande dialogen-, den slående realismen i denna
dramatiska kärlekshistoria, ehuru den med sina 21
akter icke gärna kan ha uppförts, men väl reciterats,
kunde icke undgå att ge de dramatiske författarna
värdefulla fingervisningar. Med Torres de Naharros
(d. 1531) komedisamling (1517) och Löpe de Ruedas
(d. 1566) sedokomedi3r, hvilka bådadera röja något
inflytande från Italien, tar dramatiken ett stort steg
framåt, och när så Juan de la Cueva (d. omkr. 1699)
och andra på scenen äfven infört den nationella
historiens hjältar, var i det hela vägen banad för
det klassiska spanska dramat. Hvad den förkiassiska
dramatikens form angår, var den ganska osäker, i
det man dels om hvartannat skref på prosa och vers,
hvarvid än användes den nationella åttastafviga
versen, än den italienska ende-casillabon, dels
vacklade man i afseende på indelningen i akter,
fem, fyra och tre. Utom de längre, i akter indelade
styckena, hade man äfven korta förspel och mellanspel,
hvaraf den nämnde Löpe de Rueda skref några komiska
entremeses och pasos.

Storhetstiden, ungefär 1500- och 1600-talen. Om
de föregående skedenas icke särdeles omfattande
litteratur i det hela visat starkt inflytande utifrån
(Frankrike, Provence, Italien), karakteriseras däremot
denna period i allmänhet af stor originalitet och
utomordentlig produktivitet. Lyriken, särskildt den
högre, söker dock i allmänhet sina mönster i Italien,
liksom förut markisen af Santillana och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:02:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcf/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free