Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Spanska litteraturen
540
hans skola; men om denne imiterat den äldre italienska
sångarskolan, vänder man sig nu till Italiens nyare
litteratur. Hufvudmännen för denna nya italianiserande
riktning äro Juan Boscån (d. 1542), Garcilaso de
la Vega (d. 1536) och Diego Hurtado de Mendoza
(d. 1575). Mot denna riktning uppstod emellertid
en häftig opposition från idkare af den nationella
lyriska poesien (romanser, redondillas), anförda af
Cristöbal de Castillejo (d. 1556), men mot slutet af
1500-talet blef det italienska maneret fullständigt
införlifvadt med den spanska lyriken, utan att dock
därför den nationella strömningen undertrycktes:
de båda riktningarna gå jämsides med hvarandra,
och samme poet kan använda båda formerna för olika
syften. De mest betydande lyrikerna under senare
delen af 1500-talet voro F e r-nando de Herrera
(d. 1597), kallad "El divino" (den gudomlige),
som bildade skola i Sevilla, och den äfven som
framstående prosaist bekante mystikern Fray Luis
de Leon (d. 1591), som skref inspirerade andliga
oden af stor skönhet. 1600-talets lyriska skalder
äro legio, men af de enorma massor af olika slags
vers de frambringade har största delen sjunkit i en
välförtjänt glömska. Från denna tid må erinras om
det nya bcmbastisk-perifrastiska maner, med bekanta
motsvarigheter inom andra litteraturer, hvilket
fått namn af kul-tism 1. gongorism, efter Luis de
G o n-gora (d. 1627). Denne var dock i bottnen en
verklig skald och står vida framom den i hans spår
följande skaran af efterhärmare. I den satiriska och
epigrammatiska arten framstod Francisco de Quevedo
Villegas (d. 1645), som dock vunnit större rykte
genom sina prosaverk. Liksom lyriken hämtade äfven
den genom Spaniens politiska storhet framkallade nya
epiken sina mönster från Italien (Ariosto, Tasso). Men
ingen af dessa visserligen rätt många episka dikter
är af större värde, ingen kan tåla en jämförelse med
Portugals storslagna nationalepos "Os Lusiadas". Bland
de bättre episke skalderna äro Alonso ds E r-c i
11 a (d. 1594), hvars "Araucana", trots enskilda
skönheter, i det hela dock blott är rimmad historia,
samt Cristöbal de Virués (f. omkr. 1550), och vidare
må erinras om Löpe de Vegas misslyckade försök att
imitera Ariosto och Tasso. I det komiska epos lyckades
spanjorerna något bättre, och inom denna art äro Löpe
de Vegas "Gatomaquia" och Villaviciosas (d. 1658)
"Mosquea" ganska underhållande. Från Italien infördes
också herderomanen, börjad med J or ge de Montemayors
(d. 1561) ’’Diana enamo-rada", måhända renässansens
bästa herdedikt, och vidare representerad bl. a. af
Cervantes’ "Galatea" och Löpe de Vegas "Arcadia",
samt likaså äfventyrsnovellen, som efter Cervantes,
i hans mästerliga "Novelas ejemplares", odlades af
en mängd författare. Kraftig originalitet uppenbarar
sig i den satiriskt sedeskildrande, till formen
vanligen autobiografiska s. k. pikareska novellen,
en alldeles ny, af spanjorerna uppfunnen art af
universell betydelse. Den börjar med den berömda "Vida
de Lazarillo de Tormes" (1554), möjligen författad
af Sebastian de Horozco (d. efter 1578). På denna
följde en rad noveller af liknande art, bland hvilka
de mest bekanta äro
"Guzmån de Alfarache" (l:a delen 1599), af
Mateo A l em å n (d. efter 1614), och "Historia
y vida del gran Tacano Pablo de Segovia" (1626),
af Quevedo. Emellertid rönte denna nationella art
äfven i någon mån inflytande af den italianiserande
äfventyrsnovellen, och till denna något modifierade
pikareska novell hör bl. a. V i c e n t e de
Espinels (d. 1624) genialiska "Vida y aven-turas del
Escudero Marcos de Obregön" (1618) och Luis Velez
de Guevaras (d. 1646) "Diablo cojuelo" (1641),
efterbildad af Lesage. Ett verk, som nog i någon
mån påverkats af den pikareska novellen, men som är
alltför stort för att inrangeras i kategorier, är
Miguel de Cervantes Saavedras (1547-1616/ odödliga
mästerverk "Don Quijote" (l:a d. 1605, 2:a d. 1615;
se vidare Cervantes). - Originellt och nationellt
i eminentaste mening är periodens drama, som icke
blott är den spanska litteraturens prakt-blomma,
utan en af världslitteraturens intressantaste
företeelser. Produktiviteten inom detta område är
rent af fabulös och de ämnen, som behandlas, af den
mest växlande art. Från innehållets synpunkt brukar
man dela den enorma mängden af stycken i A) religiösa,
hvilka i sin ordning delas i a) autos (se ofvan) samt
b) comedias divinas och comedias de santos (comedia =
hvarje längre tragiskt eller komiskt stycke) med ämnen
ur bibeln eller helgonhistorien, men annars ordentliga
skådespel som de världsliga; B) världsliga, hvilka
delas i a) comedias de capa y espada, med ämnen ur
det dagliga lifvet och där de handlande personerna
tillhöra medelklassen samt äro caballeros i den
vanliga dräkten med kappa och värja, samt b) comedias
de ruido 1. de teatro, med större teatralisk apparat
och där konungar eller deras vederlikar införas. Utom
dessa längre stycken förekommer en mängd korta, mest
komiska för-, mellan- och efterspel: loas, entremeses
(hvarur sedan utvecklades sainetes), bailes (dans
med sång), zarzuelas (operettartade). Den, som med
rätta kan kallas skaparen af denna nya dramatik,
är Löpe Felix de Vega Carpio (1562-1635), hvarvid
dock må erinras, att bland Löpes samtida fanns en
liten krets själfständiga dramatiker i Valencia,
som icke kunna sägas tillhöra hans skola; mest
berömd bland dem är G u i 1-lén de Castro y Belvis
(d. 1631), hvars "Mocedades del Cid" blef förebilden
för Corneilles "Cid". Men från Löpe utgick dock,
som sagdt, det följande dramat. I afseende på formen
fastställande treaktsindelningen och användningen
af den nationella åttastafviga versen (romansens
mått), har denne produktive författare skrifvit
tallösa stycken af alla de ofvan antydda arterna
och dymedelst en gång för alla fixerat konstarten
(se vidare Löpe). Af Löpes talrika skola må nämnas
blott Fr. Gabriel Tellez (d. 1648), mer känd under
pseudonymen "Tirso de Molina", och Juan Ruiz de
Alarcön (d. 1639), hvars berömda karaktärskomedi
"La veriad sospechosa" blef förebilden för Corneilles
"Menteur". En Löpes efterföljare, den ryktbaraste af
dem sila, är också Pedro Ca ideron de la Barca (1600-
81), med hvilken, enligt hvad man brukar anse, den
spanska dramatiken når sin höjdpunkt. Något egentligt
nytt kunde CaHerön icke skapa, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
