Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Spanska litteraturen
544
och den, som först lyckades fullt sammangjuta
de nya tendenserna med det gamla spanska lynnet,
är ÄngeldeSaavedra, hertig af Rivas (1791 -1865),
särskildt i sitt ödestragiska drama "Don Ålvaro 6
la fuerza del sino" Detta cational-romantiska drama
fick sedan många odlare, bl. a. den lärde Eugenio
Hartzenbusch (1806 -80), hvars berömda "Los amantes de
Teruel" uppfördes 1837, och Antonio Garcia-Gu-tiérrez
(1813-84), hvars populäraste stycke "El trovador"
gått öfver scenen året förut. En genialisk romantiker
af mer universell art, tillhörande Byrcns eller
de franske efterföljarnas af Byron skola, är
lyrikern José de Espron-ceda (1808-42), hvars mest
berömda dikt, "El diabio mundo", svagt erinrar om
"Faust". En annan berömd romantiker af mycket stor,
men till värdet mycket ojämn produktivitet är José
Z or r il la (1817-93), kanske det populäraste
diktarnamnet i 1800-talets Spanien. Bland hans
många alster må erinras om diktsamlingen "Cantos
del trovador"; hans mästerverk, och den romantiska
dramatikens fjärde praktblomster, det ännu alltjämt på
Allhelgonadagen spelade dramat "D. Juan Tenorio", en
ny för den spanska romantiken karakteristisk version
af den gamla världsberyk-tade sagan (1844). Äfven
komedien under denna tid visar en viss originalitet,
ett återupptagande af 1600-talets traditioner i
förening med en genuin lokalfärg, och dess främste
representant är den mycket produktive Manuel
Breton de los Herreros (1796-1873). Bland tidens
prosaister må nämnas den unge, begafvade José de Larra
(1809-37), som under pseudonymen F i ga ro kvickt
satiriserade samtiden i en mängd pamfletter, och de
båda humoristiske prosaisterna R a m ö n de Mesonero
Romanos (1803-82), som i sina "Escenas matritenses"
gett väl tecknade bilder ur hufvudstadens lif, och
Seraffn Estébanez Ca l d er ö n ("El Solitario",
1799-1867), hvars "Escenas andaluzas", i en stil,
som på ett något konstladt sätt söker efterbilda
den pikareska arten, äro ganska underhållande. När
mot 1840 1700-talets trånga principer ändtligen
blifvit så godt som fullständigt tillintetgjorda,
blef det den nu följande tidens uppgift att skapa
en ny litteratur på nationell grund. Fullständigast
har detta lyckats på prosaberättelsens område, där
vägen banats af de senast nämnde. Här möter först
Cecilia Arrön ("Feman Caballero", 1796-1877), den
spanska byhisloriens och öfver hufvud den realistiska
sedeskildringens skaparinna. Samma område odlades
sedan bl. a. af den något idealiserande Antonio de
Trueba (1821-89), den fint ironiske, universellt
bildade JuanValera (1827 -1905), José M. Pereda
(1833-19C6), Emilia Pardo Bazån (f. 1851), Leopol d o
Ålas (1852-1901), Armando Palacio Valdes (f. 1853)
m. fl. De nu nämnde äro väsentligen objektivt
sedeskildrande. Ett mer subjektivt, socialkritiskt
moment infördes af den mycket produktive Benito
Pérez Galdös (f. 1845) och har sedermera vunnit
alltmer terräng. Antikleri-kalismen är det starkast
framträdande draget hos denna moderna spanska roman,
som f. ö. hos sina främsta yngre representanter,
P i o B a r o j a (f. 1872), José Martinez Ruiz
(pseud. "Azo-
rin", f. 1876) ochVicenteBlascoIbanez (f. 1867),
karakteriseras af bitande ironi och pessimism. Den
historiska romanen, hvars förste mer betydande
målsman PatriciodelaEsco-sura (1807-78) fick en
rad efterföljare, har fått sin ojämförligt främste
representant i den förut nämnde Pérez Galdös,
hvars mycket volymstarka "Episodios nacionales"
höra till det bästa, som någonsin frambragts inom
denna genre. Inom dramat följde på de ofvannämnde
romantiske författarna bl. a. de i sina första stycken
ännu af romantiken starkt influerade Adelardo Löpez
de Ayala (1828-79), sedermera påverkad af Dumas och
Augier, samt Manuel Tamayo y B a us (1820-98), hvars
mästerverk, "Un drama nuevo", vunnit välförtjänt
berömmelse. Sträfvan efter större originalitet och
en viss revolutionär anda spåras hos den därefter
framträdande, mycket olika bedömde José Echegaray
(1832 -1916), som väl dock alltid kommer att inta en
bemärkt plats i 1800-talets spanska dramatik. Nära
Echegaray står bl. a. Eugenio Sellés (f. 1844). Den
ofvannämnde Galdös har också skrifvit för teatern och
med sina kraftiga, men tekniskt ej så fullkomliga
tesdramer väckt liflig uppmärksamhet. F. ö. är
de möderne spanske dramatikernas antal legio. Det
populäraste namnet i nyaste tid är väl J a c i n t o
B e n a v e n t e (f. 1866), som i sina komedier med
älskvärd ironi mästerligt skildrar det moderna spanska
samhället i alla dess lager. Bland den nyare spanska
lyrikens tallosa representanter må blott erinras om
den förut nämnde, i folklig tonart diktande Trueba,
som fått det dock knappast träffande hedersnamnet "den
spanske Béranger", och de tre, som väl stå i allra
främsta ledet: Gustavo A d o l f o Bécquer (1836-70),
som icke utan rätt närmats till Heine, Ramön de
Campo-amör (1817-1901) och Gaspar Niinez de Arce
(1834-1903). Slutligen må nämnas den i Nicaragua födde
Ruben Dario (1867-1916), som delvis efter modernt
franska förebilder sökt reformera den spanska lyriken
och som otvifvel-aktigt är en stor verskonstnär,
om också många af hans nyheter äro mer kuriösa än
lyckade. - Inom historiens område har särskildt sedan
midten af 1800-talet en mycket liflig verksamhet
rådt, kraftigt främjad af Historiska akademien. En
mängd viktiga samlingar och många värdefulla
monografier ha utgetts. Den mest omfattande allmänna
spanska historien är Modesto Lafuentes (1806-66)
"Historia general de Espana" (29 bd, 1850-67, ny
af Juan Valera m. fl. fortsatt uppl. 1887-91),
en smula retorisk och f. ö. nu i många stycken
föråldrad. En modern, på nyare specialforskningar
stödd, betydligt mer kortfattad handbok är Rafael
Altamira y Cerveas ’’Historia de Espana y de la
civilizaciön espanola" (4 bd, 1902-11). Äfven inom
litteraturhistorien har utvecklats synnerligen liflig
verksamhet: omfattande samlingar och många kritiska
upplagor af äldre litteratur samt en stor mängd
förtjänstfulla litteraturhistoriska specialarbeten
ha publicerats. Bland de förra märkas Rivadenairas
"Biblioteca de autores espanoles" (71 stora bd,
1846-80), "Nueva biblioteca de autores espanoles"
(under utg., hittills 22 bd), "Clåsicos castellahos"
(under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
