- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
549-550

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

549

Spanska språket

550

härkomst inkommo senare (särskildt under
1000–1200-talen) från Frankrike. Mer betydande och
särskildt karakteristisk för de hispanoromanska
språken blef däremot den inblandning af arabiska
element, som den 711 börjande, månghundraåriga
arabiska ockupationen medförde. De flesta
arabiska lånorden i spanskan äro substantiv,
mest hörande till den materiella kulturens
område (t. ex. aceite olja, aleli löfkoja, fanega
sädesmått, acequia vattenledning, alcäzar slott,
albailil murare, alcalde domare). Under 1100-talet
börjar kastilianskan (liksom å sin sida äfven
portugisiskan) att litterärt odlas och ter sig
redan i de äldsta bevarade litteraturminnesmärkena
(ett fragment af ett liturgiskt trettondagsspel
och den nationalepiska sången om Cid) som ett från
portugisiskan bestämdt skildt språk. Det spanska
riksspråket utformades inom Ferdinand IILs och
Alfons X:s kanslier (1230-84), hufvudsakligen på
grundval af Nya Kastiliens (To-ledos) munart,
ehuru äfven andra landsändars språk, särskildt
leonesiskan, inverkat. Det sedan med litteraturen
sig oafbrutet utvecklande riksspråket har vidare att
visa ett fortgående upptagande, mest på lärd väg,
af åtskilliga främmande element, särskildt från
latinet och de romanska systerspråken, i synnerhet
från franskan, provensalskan och italienskan, mindre
från portugisiskan och katalanskan. Härjämte är äfven
att erinra om den ännu icke nöjaktigt undersökta
gradvisa inblandningen af element från baski-skan, som
anses för en sista kvarlefva af iberiskt språk, samt
slutligen om de från amerikanska tungomål upptagna
orden, hvaraf sedan åtskilliga öfvergått till andra
europeiska språk (t. ex. canoa kanot, huracdn orkan,
maiz, cacao, chocolate, tomate, alpaca m. fi.). Under
den tid man med litteraturens hjälp i någon mån kan
följa spanskans utveckling, visar sig språket äfven
undergå en del fonetiska modifikationer. En af de
sista viktigare bland dessa är det under 1500-talet
inträdande förstummandet af det ft-ljud, som framgått
ur lat. initialt /, t. ex. lat. jilum, äldre sp. jilo,
ännu under 1400-talet ofta etymologiskt skrifvet
filo jämte hilo med hörbart h, nysp. hilo med stumt
h. I flera folkmål (så i Andalusien, östra Asturien)
är dock detta h ännu i dag fullt hörbart, i andra
(västra Asturien) bibehålles det ursprungliga /
liksom i portugisiskan. Sedan början af 1600-talet
har riksspråkets uttal ej undergått några väsentligare
förändringar. Den moderna högspanskan är ett vackert
språk, klingande och bildrikt, men på samma gång
kraftfullt och egande en viss grandezza, och måhända
är det ej utan skäl, som man sagt, att af alla de
nylatinska språken spanskan är det, som i klangfull
kraft och värdighet kommer det stolta romarspråket
närmast. - Notiser till den moderna spanskans uttal
och ortografi. Vokaler: a uttalas alltid öppet som i
sv. kall (åla vinge); e mellan sv. e och ä, grumlas
aldrig i obet. utljud (este denne); f som sv. i (mi
min), men i diftongisk förbindelse med annan vok. kort
och konsonantartadt ung. som sv. j (siete sju, seis
sex); o ung. som sv. å i såll (oso björn); u ung. som
fr. ou i tout (uno en), men i diftongförbindelse med
annan vok. kort och konsonantartadt (suelo mark, deuda
skuld, agua vatten) och stumt i förbindelserna gue gui
que qui (guerra krig, aqui här); y är ren vok. (och

då uttaladt som i) blott i ordet y, och, annars
konsonantartadt, ung. som sv. j (yo jag, rey
kung). Konsonanter: b och v uttalas lika och i
allm. som bilabialt v (bobo dum, vive han lefver),
dock efter m, n och ibland äfven annars som sv. b
(sombra skugga, invierno vinter); c före hård
vok. o. kons. som oaspireradt sv. k (cama säng,
creo jag tror), före len vok, som eng. th i think
(cinco fem), och samma uttal har alltid z, hvilket
vid böjning och afledning växlar med c (luz ljus,
pl. luces) -. i Syd-Spanien och det spansktalande
Amerika uttalas i st. f. detta interdentala ljud
vanl. s -; ch ung. som sv. tje-ljud (muchacho gosse);
d är oftast frikativt, ung. som da. d i "fader" (duda
tvifvel), dock vanligen explosivt efter l, n, r, s
(lindö vacker, verde grön), ofta stumt intervokalt,
särskildt i förbindelsen ado (pra(d)o äng) och likaså
finalt (bonda(d)’ godhet), då det dock äfven uttalas
som sp. z; g före hård vok. och ofta också före
kons. frikativt, ung. som da g i ’’dage" (gato katt,
siglo sekel) - efter n (som då blir äng-ljud) dock
explosivt (tengo jag har), före len vok. ung. som
ty. ch i "ach" (gente folk), hvilket senare ljud
j alltid har (bajo låg, Jesus) - i Syd-Spanien
och Amerika reduceras detta ljud ung. till sv. h;
h är stumt (hijo son, Alhambra); l som sv. l (lågo
sjö); U är muljeradt l (caballo häst, lleno full) -
i Syd-Spanien och Amerika reduceradt ung. till sv. j;
n är muljeradt n (nino barn); p som oaspireradt sv. p
(padre fader); q finns blott i förbindelsen que qui
och är = k (queso ost); r bildas med enkel vibration
af tungspetsen (or* guld), initialt och dubbelskrifvet
är det starkt rulladt (rio flod, perro hund); s
ung. som sv. s (casa hus), vanl. stumt före r-, j-
(do(s) rosas två rosor); t som oaspireradt sv. t (tu
du); x intervokalt i allm. som ks (exotico utländsk),
annars som s (exirangero utländsk, skrifves äfven
estr.) - i äldre ortografi var x äfven tecken
för det nu med j tecknade ljudet, så bl. a. äldre
Mexico (nu Méjico), hvilken i andra språk inlånade
skrifform föranledt ett allmänt felaktigt uttal af
detta namn. För betoningen gäller regeln, att näst
sista stafvelsen har tonen i ord på vok. eller n, s,
sista stafvelsen i ord på kons. utom n, s; undantag
anges med accent (canto cantas jag du sjunger,
cantan de sjunga; cantar att sjunga, cantad sjungen!;
cantaré canta-rås jag du skall sjunga, cantar än de
skola sjunga). -. Korta ljudhistoriska notiser. Som
synes af ofvanstående ex. bevarar sp. stundom de
lat. ljuden (sp. canto = lat. canto), men oftast
är den sp. ljudformen mer eller mindre förändrad
(sp. lobo, hijo < lat. lupum, filium). Här påpekas
blott några få af dessa ljudförändringar. Sp. e,
o gå» ofta tillbaka till lat. I, u: seno «< sinum,
torre << turrem; sp. e har ibland framgått ur ett af
ursprungligt 1. sekundärt i påverkadt lat. a: beso
<C basium, leche <C lactem; sp. o återgår ibland till
lat. au, al: toro <C taurum, topo «< talpam; sp. ie,
ue gå regelb. tillbaka till bet. lat. S, ö: diente
<C dentem, bueno <. bonum (i st. f. ie, ue skrifves
initialt ye-, hue-: yegua << equa, huele << ölet, jfr
oler << olere); det obetonade sp. e före s im-purum,
hvilket aldrig saknas, har ej någon motsvarighet
i höglatinet: estar << stare. Inljudande b, d,
g återgå ofta till lat. p, t, c : cabo <C caput,
edad << setatem, suegro <; soc(e)rum; sp. h- går

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:59 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free