- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
553-554

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska tronföljdskriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

553

Spanska tronföljdskriget

554

franska förbundet affallna Savojen å den andra. Den
spanska tronföljdsfrågan sysselsatte den europeiska
diplomatien från 1600-talets midt. Ett delningsfördrag
ingicks 1668 mellan Frankrike och Österrike. Då
spanske konungen Karl II var barnlös, sjuklig
och själf den siste manlige medlemmen af det
spansk-habsburgska huset, blef problemet alltmer
aktuellt. Arfsanspråk framställdes såväl af Ludvig
XIV i Frankrike som af Leopold I i Österrike, hvilka
båda voro söner af Karl II:s fastrar och förmälda den
förre med hans äldre syster, Maria Teresia, den senare
med hans yngre, Margareta Teresia. Ludvig XIV:s gemål
hade visserligen vid sitt giftermål af sagt sig sina
anspråk, men detta hindrade icke hennes make från att
göra dem gällande. Förvärfvandet af hela det spanska
väldet stod 1689 som mål för den franska politiken. De
kejserliga arfsanspråken erkändes af Frankrikes
motståndare i 1689 års alliansfördrag. För att icke
väcka de europeiska makternas fruktan öfverlät Ludvig
XIV emellertid sina anspråk på sin andre sonson Filip,
hertig af Anjou, hvilket exempel följdes af Leopold,
som till spansk tronföljare föreslog sin yngre son
i ett tredje äktenskap, ärkehertig Karl. Svårigheten
att genomföra vare sig de franska eller österrikiska
anspråken ledde till förhandlingar för bevarande
af den europeiska jämvikten, hvarvid framställdes
arfsanspråk äfven för den bajerske kurprinsen Josef
Ferdinand, som var son af kejsar Leopolds dotter Maria
Antonia och enda barnet i dennes äktenskap med den
spanska infantinnan. Det första delnings-fördraget
ingicks mellan Frankrike, England och Holland i
Haag (okt. 1698), på grund hvaraf Neapel, Sicilien,
markisatet Finale och baskiska provinsen Guipuzcoa
skulle tillfalla Ludvig XIV:s son Ludvig, Milano
ärkehertig Karl af Österrike och den öfriga spanska
monarkien kurprinsen af Bajern. Denne utsågs af Karl
II till arfvinge af hela det spanska riket. Genom
kurprinsens plötsliga död (febr. 1699) kullkastades
dock dessa bestämmelser. I ett andra delningsfördrag,
afslutadt 1700 mellan Frankrike, England och Holland,
öfverläts Spaniens krona på ärkehertig Karl och
tilldelades Frankrike, jämte de i första fördraget
bestämda områdena, äfven Lothringen, hvars hertig
godtgjordes med Milano. Men emedan Österrikes
intressen i Italien därvid åsidosattes, vägrade
denna makt att ingå på öfverens-kommelsen. Karl II
afled l nov. 1700. Genom franska inflytanden hade
han drifvits att i sitt testamente insätta Filip
af Anjou till arftagare af alla sina stater. Efter
någon tvekan beslöt Ludvig XIV att låta sonsonen
mottaga den erbjudna kronan. 18 febr. 1701 höll den
17-årige konungen under folkets jubel sitt intåg i
Madrid, och samtidigt lät Ludvig franska trupper
besätta de fästningar i Spanska Nederländerna,
som fördragsenligt innehades af holländska
garnisoner. Dessa tilldragelser ledde dock ej genast
till krig. Endast efter fortsatta franska utmanande
åtgärder lyckades Vilhelm III vinna engelsmännen
för kriget. Den spanske konungens arfsrätt i
Frankrike förklarades fortfarande bestående, franska
handelskompanier bildades för handeln på de spanska
kolonierna. Efter den landsflyktige Jakob II:s död
(sept. 1701) proklamerades hans son som konung af
England. I Haag

ingicks 7 sept. 1701 den s. k. stora alliansen mellan
Österrike, England och Holland, sedermera biträdd af
Preussen, Hannover, Tyska riket, Portugal och Savojen
(från 1703). Alliansens syften voro att genomföra de
kejserliga anspråken i Italien och Nederländerna,
däremot ej att fördrifva Filip från Spanien. I
samband med att Portugal vanns för alliansen 1703
förbundo sig sjömakterna (England och Holland) att
söka vinna Spanien för Karl III. Själen i förbundet
var Vilhelm III af England. Denne fick likväl icke
själf leda det vidtomfattande kriget. Han afled 19
mars 1702, men hans planer fullföljdes med enighet
och kraft af de engelske och österrikiske fältherrarna
Marlborough och Eugen af Savojen samt den holländske
rådspensionären Heinsius. Frankrike vann på sin sida
Köln, Bajern, Savojen och Mantua. Kriget började
i Italien, där Eugen af Savojen segrade vid Chiari
(l sept. 1701) och framträngde ända till Oglio, men
under de båda följande åren med framgång bekämpades af
franske fältherren Vendöme. I Spanska Nederländerna
framryckte Marlborough med en engelsk-holländsk
här och eröfrade 1702 landet kring nedre Meuse. I
Syd-Tyskland åter segrade den franske fältherren
Villars öfver mark-grefven af Baden vid Friedlingen
(okt. 1702), och följande år lyckades han genom
Schwarzwald förena sig med kurfursten af Bajern,
hvilken, under det fransmännen skyddade hans land,
genom Österrike sökte bana sig väg till den i norra
Italien stående Vendöme. Därifrån hindrade honom
visserligen tyrolarnas resning under Sterzinger,
men, återkommen till Bajern, vann han med Villars en
seger vid Höchstädt (20 sept. 1703) öfver österrikaren
Styrum och trängde sedermera på nytt mot österrikiska
gränsen. För att omintetgöra dessa oroande operationer
ryckte Marlborough (maj 1704) plötsligt in i Tyskland,
sammanträffade nära Heilbronn med Eugen af Savojen och
markgrefven af Baden, rikshärens öfverbefälhafvare,
hvilka skyndat till hans möte, samt slog med den
senares hjälp kurfursten af Bajern vid Schellenberg
nära Donau-wörth (2 juli 1704) och understödd af
Eugen den med bajrarna förenade franska hären under
Tallard i grund vid Höchstädt (13 aug. s. å.) eller,
som engelsmännen kalla det, vid Blenheim. Följden af
denna seger var, att fransmännen måste återtaga öfver
Rhen och att Bajern prisgafs åt fienderna. Villars
lyckades visserligen 1705 återupprätta de franska
vapnens öfvervikt vid Rhen, men i Nederländerna
segrade Marlborough vid Ramillies (23 maj 1706)
öfver den oduglige Villeroi, och i Italien var Eugen
herre, sedan hans store motståndare Vendöme sändts
att rädda Nederländerna. Eugen tillfogade fransmännen
ett nederlag vid Turin (7 sept. 1706) samt intog hela
öfre Italien, hvarefter en österrikisk här under Daun
besatte konungariket Neapel (1707), och engelsmännen
eröfrade Sardinien (1708). Äfven till själfva Spanien
hade striden förgrenat sig. Från Portugal, som genom
Methuen-fördraget 1703 anslutit sig till koalitionen,
hade visserligen till en början intet mera betydande
infall gjorts, men redan 1704 satte sig engelsmännen
i besittning af Gibraltar, och följande år landade
ärkehertig Karl, i Wien i sept. 1703 utropad till
Karl III af Spanien, med en tysk-engelsk-holländsk
här vid Barcelona. Katalonien,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:34:08 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free