- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
571-572

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre, Lars Siggesson - Sparre, Erik Larsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

571

Sparre

572

deltog han med Ture Jönsson (Tre rosor) i en
expedition mot södra Norge, men man lyckades taga i
besittning endast större delen af Viken (utom Bohus’
fäste), som dock sedermera gick förlorad. Redan
vid konungavalet 1523 var han riksråd och namnes
s. å. som riksmarsk. Yid konungens kröning var han
den förste, som erhöll riddarslaget; 1524 hade han
varit i konungens följe till mötet i Malmö, hvilket
dock fick en för Sverige ofördelaktig utgång. 1531
var han en bland dem, som till riket hemförde Gustafs
första brud, prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg,
och 1536 den främste i en beskickning till Danmark,
som bl. a. skulle utverka ratifikation af 1534 års
under Grefvefejden afslutade fördrag. Då Kristian II
1531 hotade att från Norge bryta in i Västergötland,
var han en af dem, som förde befäl öfver den svenska
styrkan vid gränsen, hvars ansenlighet och goda
utrustning afskräckte inkräktaren från företagets
fullföljande. Den hårdhet, hvarmed han 1537 utförde
sitt uppdrag att jämte Holger Karlsson Gera och Johan
Turesson (Tre rosor) hålla konungsräfst i det oroliga
Småland och därvid "förhöra alla saker och klagomål
för rätta, hjälpandes till att straffa skalkar och
ogärningsmän och hålla dannemän vid makt", dref den
hårdt betryckta allmogen till förtviflan och var en
af de största orsakerna till Dackefejden (se D a c k
e). Den del han sedan som härhöfvitsman tog i denna
väldiga kamp mellan bondefrihet och konungamakt
tyckes ej ha varit synnerligen lysande, ehuru
underrättelserna därom flyta tämligen sparsamt. Lars
Siggesson hade som län innehaft landskapet Närke,
där han 1525 blef utnämnd till lagman. - Hans son
Göran Larsson S., furstligt råd, hertig Karls trogne
anhängare, f. 1530, d. 1590, var den förste, som
skref sig till Rossvik (se d. o.).

2. Erik Larsson S., den föregåendes son, statsman,
f. 13 juli 1550, utan all gensägelse ättens mest
öfverlägsna personlighet ’ och en typisk representant
för den svenska aristokratien i alla tider. Han
fick en utmärkt uppfostran samt blef en af sin tids
lärdaste män och en framstående skriftställare,
som med lika stor skicklighet betjänade sig af
det latinska som det svenska språket. Redan 1575
eller 1576 var han riksråd, tjänstgjorde tidtals
som vicekansler eller hofkansler och lär särskildt
ha intresserat sig för det dåvarande riksarkivets
ordnande. Samtidigt blef han lagman i Västmanland och
Dalarna och 1582 ståthållare öfver dessa landskap. Som
statsrättslig auktoritet var han tvifvelsutan den
främste i Sverige på sin tid, och under 1580-talets
strider mellan Johan III och hertig Karl, då han
afgjordt ställde sig på konungens sida, fick han
tillfälle att utveckla sina teorier. Det skedde
bl. a. i skriften Pro lege, rege et grege (förf. 1585,
delvis tr. af J. H. Schröder

1854), närmast ett försvar för 1582 års stadga . om
kunglig och furstlig rättighet. I andra skrifter
från samma tid, i hvilka han bevisligen haft
del, diskuterades bl. a. frågan om valrikes eller
arf-rikes företräde. Han uttalade sig för arfrike,
men önskade ett lagbundet sådant. Härmed förenade
sig emellertid en högaristokratisk ståndpunkt. Det
var "de förnämsta ständerna", som skulle begränsa
konungamakten, och medeltidens adelsvälde tedde
sig äfven för honom som eftersträfvansvärdt. Hans
stora egenskaper togos snart i anspråk på ett annat
område, då han (jämte Erik Brahe) 1587 afsändes
till Polen för att genom-drifva Sigismunds val till
konung. Han visade sig vara en skicklig diplomat,
höll ett lysande valtal (tr. s. å.), men nödgades
för sakens genomdrif-vande afge ett sväfvande och
villkorligt löfte om Estlands återlämnande till
Polen, som senare skulle bereda honom åtskilligt
obehag. Den kinkiga frågan om de statsrättsliga
förhållandena mellan de svenska och polska rikena
hade Johan III redan före valet sökt ordna genom en
särskild stadga (känd under namnet Kalmare stadgar,
se d. o.), enligt hvilken bl. a. under Sigismunds
frånvaro ett sjumannaråd skulle styra Sverige. Man
har tillskrifvit S. redigeringen af densamma; att
han medverkat därvid, är obestridligt, men till god
del var stadgan Johan IILs eget verk. Det är dock att
förmoda, att S. icke varit främmande för paragrafen
om detta sjumannaråd. I början af hösten 1589 begaf
sig Johan III, åtföljd af några riksråd, bland dem S.,
till Reval och sammanträffade där med Sigismund. Det
visade sig snart, att Johan, som redan ångrat sitt
samtycke till Sigismunds val till polsk konung,
ämnade föra honom med sig tillbaka till Sverige. Det
var endast de mest energiska (af S. uppsatta)
föreställningar af riksråden och krigsbefälet
samt krigsfolkets missnöje, som hindrade planens
verkställande. Johan måste ensam återvända, med harm
i hjärtat, och hans vrede, underblåst af hertig Karl,
vände sig mot riksråden. S. och några andra afsattes,
förvisades till sina gårdar och anklagades därefter
inför ständerna, som i början af 1590 sammankallades
till en riksdag. De beskylldes, i främsta rummet S.,
för stämplingar mot konungahuset och arfs-rätten,
de hade skyndat Sigismund ur riket för att själfva
få regera, de hade i Reval uppträdt otillbörligt mot
konungen och annat mera. Men några verkliga bevis
mot deras bestridande af beskyllningarna kunde ej
framläggas och någon ständerdom ej utverkas. Konungens
förbittring fortfor emellertid, han sökte förgäfves
förmå dem till en förödmjukande bekännelse, och
först pä dödsbädden återgaf han dem sin nåd. Johans
död förändrade hela ställningen. En försoning mellan
hertig Karl och riksråden ingicks, och de öfver-togo
samfälldt regeringen, tills Sigismund kunde infinna
sig. Under tiden sammanträdde Uppsala möte. S.,
som under den liturgiska tiden haft förbindelser med
Possevino (se denne), var jämte flera andra riksråd
närvarande och undertecknade mötets beslut. Eiter
Sigismunds ankomst nödgade snart omständigheterna
riksråden att ännu mer närma sig hertig Karl. Denne
och S. torde ha haft största andelen i, att vid
kröningen konungaeden för första gången under nyare
tiden aflades i huf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free