- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
573-574

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre, Erik Larsson - Sparre, Johan Larsson - Sparre, Erik Eriksson - Sparre, Lars Eriksson - Sparre, Per Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

573

Sparre

574

vudsaklig öfverensstämmelse med landslagens ryktbara
formulär. Därjämte öfverlämnades till konungen
en af S:s märkligaste statsskrifter, Riksens
råds, ridderskaps och menige adels oration och
und. skriftlig begäran (tr. s. å., äfven i "Sven*
ska riksdagsakter" III), som innehöll en vältalig
protest mot den gångna tidens missregering och en
kraftig bevisföring för, att äfven ett arfkonungadöme
borde vara lagbundet. Den fick emellertid tjäna som
inledning till en annan skrift, i hvilken S. hade
väsentlig del, nämligen Postulata nobilium (tr. i
"Svenska riksdagsakter", III), som gick ut på
intet mindre än att adeln skulle återfå sin gamla
maktställning från unionstiden. Slutligen lade
S. hand äfven vid frågan om regeringens ordnande
i Sverige under Sigismunds vistelse i Polen. Från
honom härleder sig ett i rådets namn uppgjordt
förslag till regeringsordning, ett märkligt
aktstycke, som för första gången sökte ordna
statsförvaltningen, om man bortser från von Pyhys
misslyckade försök i den vägen. Men Sigismund afreste,
utan att lämna efter sig någon tillfredsställande
regeringsordning, och riksråden nödgades på hösten
1594 med hertigen träffa en öfverenskommelse om att
samfälldt föra regeringen med den sistnämnde som
förman. Mot-sträfvigt nödgades därefter riksråden
infinna sig vid Söderköpings riksdag 1595, där
hertigen erkändes som riksföreståndare och hvars
beslut äfven S. undertecknat. Men när hertigen med
vapenmakt ville genomföra beslutets tillämpning
i Finland, skildes hans och S:s vägar. På mötet
i Stockholm 1596 kom det till en brytning, som
hertigens våldsamma tillvägagående snart gjorde
obotlig. S. lämnade Sverige 1597, snart följd af
andra riksråd, och det sista skedet i hans lif tog sin
början. Hans inflytande gjorde sig snart gällande hos
Sigismund, och han styrkte konungen i dennes afsikt
att med vapen i hand återvinna sitt fädernerike. På
en beskickning till Danmark i början af 1598 sökte
han förgäfves förmå den danske konungen till väpnadt
inskridande mot hertig Karl, och i en mot denne
riktad stridsskrift hade han del. Jämte de öfrige
landsflyktige rådsherrarna följde han Sigismund till
Sverige (1598) och blef äfven jämte dem af konungen
efter Stångebro slag utlämnad till hertig Karl. De
fångne herrarna hade burit afvog sköld mot sitt land,
och deras undergång var beseglad, då den af hertigen
ansågs nödvändig för fullföljandet af hans med oböjlig
kraft genomförda storverk till värn för Sveriges
religiösa och politiska frihet. S. anklagades jämte
sina olyckskamrater inför riksdagen i Linköping för
högförräderi, blef i trots af ett lysande försvar
och oaktadt sin protest mot domstolens befogenhet
jämte dem dömd till döden och gick med värdighet
och manlig ståndaktighet att lägga sitt hufvud
under bilan på Linköpings torg 20 mars 1600. - S:s
litterära intressen ha i det föregående berörts. Han
har därjämte samverkat med Rostocksprofessorn David
Chytraeus vid dennes behandling af de nordiska
rikenas historia i "Chronicon Saxonise et vicini
orbis arctoi". Som en försvarsskrift mot Johan III:s
anklagelser äro att betrakta hans "Minnesböcker"
i 2 bd (i Riksarkivet och Uppsala univ:s bibi.). Om
hans handskriftssamlingar se E. Hildebrand, "En kon-

fiskerad handskriftssamling" (i "Hist. tidskr.",
1903), V. Gödel, "E. S. Till historien om hans
litterära samlingar" (i "Nord tidskr. för bok-och
bibi.-väsen", 1914), S. Bergh, "Svenska Riksarkivet
1618-1837" (1916). En del af S:s papper bildar en
särskild samling i Riksarkivet. Svenska akad. lät 1870
prägla en minnespenning öfver S., och hans "minne"
författades af Y. E. Svedelius (infördt i Akadis
handl., d. 46, 1871). Jfr äfven H. Schiick, "Svensk
literaturhistoria" (I, 1890), och K. Nordlund, "Den
svenska reformationstidens allmänna statsrättsliga
idéer" (1900).

3. Johan Larsson S., den föregåendes
broder, f. 1551, blef liksom denne ett offer
för striden mellan Sigismund och hertig
Karl. I yngre år hade han på andra sidan Östersjön
kämpat under Pontus De la Gardie. 1592 sändes han
att i Livland, Estland och Finland upptaga trohetsed
åt den nye konungen, hvarvid han tillika skall
ha haft det uppdraget att kräfva lydnad för den i
Sverige tillförordnade regeringen, endast för så vidt
det ansåges hälsosamt och nyttigt - ett förbehåll,
som i synnerhet den finske ståthållaren Klas Fleming
väl visste att begagna sig af. Då Sigismund 1598
kom till Sverige i spetsen för sin polska här, satte
han Johan S. till ståthållare på Kalmar slott, den
tiden en af landets hufvudfäst-ningar och den punkt,
hvarifrån förbindelsen med Polen och Danmark lättast
kunde underhållas. På hösten s. å., då konungen
efter sitt nederlag återvände till Polen, i stället
för att efter sitt af tal med hertig Karl bege sig
till Stockholm, ålade han S. att manligen försvara
staden och slottet till hans återkomst, då han
året därpå ämnade sig tillbaka med en ny härsmakt.
Men på våren 1599 började hertig Karl belägra staden,
som togs med storm 2 mars. Slottet höll sig däremot
ända till 12 maj, då dess tappre försvarare
till följd af hungersnöd måste ge sig på nåd och
onåd. Karl betraktade de fångue som förrädare,
gripna med vapen i hand, och efter ett strängt tal
af hertigen blefvo S. och två af hans underbefäl,
utan dom och rannsakning, halshuggna (16 maj 1599)
och deras hufvud uppsatta på Kalmar stadsport.
Detta var den första af de blodsdomar, med hvilka
Karl betecknade sin väg till makten.

4. Johan Eriksson S., son till S.
2, landtmarskalk, f. 1587, d. 1632,
blef guvernör öfver kopparhandelskompaniet 1625,
ridderskapets och adelns förste landtmarskalk 1627 och
förordnad att öfvervara traktaten i Lübeck
1629. Han utnämndes 1632 till ståthållare i Mainz.

5. Lars Eriksson S., den föregåendes broder,
riksråd, f. 1590, d. 1644, var landtmarskalk vid
riksdagarna 1633-40 samt utnämndes 1641 till
riksråd och assessor i Svea hofrätt.

B. Friherrliga ätten S. till Kronoberg.

6. PerErikssonS., friherre till Kronoberg, son
till S. 2, riksråd, f. 1592, d. 1647, blef president
i Dorpats hofrätt 1631, riksråd 1633, kansliråd 1634
emot sin egen önskan, lagman i Kalmar län och på Öland
1643 äfvensom på Gottland 1646 samt president i Göta
hofrätt s. å. Han var efter återkomsten från Livland
såsom en af de få tillstädesvarande ledamöterna i
Kanslikollegium under Kristinas förmyndarregering
företrädesvis sysselsatt med utländska ärenden
och värf. 1634 fram-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:02:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcf/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free