Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spektrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen, särskildt alkalimetallerna och de alkaliska
jordartsmetallerna, kunna bringas i gasform därigenom,
att ett lämpligt salt af metallen införes i en låga,
helst en Bunsenlåga. Medelst en med ögla försedd
platinatråd införes ett litet prof af saltet,
som då ofta ger lågan en karakteristisk färg,
beroende på den i saltet ingående metallens natur,
t. ex. gul för natrium, röd för litium, grön för
barium o. s. v. Utan att använda spektroskop kan man
genom aktgifvande på lågans färg i många fall draga
viktiga slutsatser ang. profvets kemiska beskaffenhet,
ett förfaringssätt, som inom den s. k. blåsrörskemien
(jfr Analys, sp. 899) spelar en mycket viktig
roll och som kan sägas vara föregångare till den
moderna spektralanalysen. Mycket svårflyktiga
ämnen, t. ex. järn och andra svårsmälta metaller,
öfverföras i gasform därigenom, att elektriska
gnistor eller en elektrisk ljusbåge får slå öfver
mellan spetsar af det ämne, som skall undersökas. Om
experimentet utföres i luft, erhåller man samtidigt
med det för metallen karakteristiska spektret äfven
syrgas- och kväfgasspektra. Hittills har man icke
påträffat något ämne eller någon förening af ämnen,
som icke kunnat öfverföras i gasform och sålunda
underkastas spektroskopisk undersökning. Det är
dock ingalunda likgiltigt, hvilket hjälpmedel som
används för frambringandet af ett spektrum. Spektrets
utseende kan nämligen vara något olika, beroende på
hvilken metod, som man användt för att åstadkomma den
lysande gasen. Med hänsyn till framställningssättet
brukar man därför skilja mellan lågspektra (medelst
Bunsenlåga), gnistspektra (medelst elektriska
gnistor, glimurladdning, i geisslerrör; Plückerska
rör) och bågspektra (medelst elektrisk ljusbåge),
hvarigenom man vill karakterisera vissa hufvudtyper
af spektra. Huruvida ett spektrum är kontinuerligt
eller diskontinuerligt, beror i första rummet på,
i hvilket aggregationstillstånd den lysande kroppen
befinner sig, men under vissa förhållanden kunna dock
de båda formerna öfvergå i hvarandra. Om t. ex. en
gas underkastas mycket starkt tryck, kan den ge ett
kontinuerligt spektrum. Undersöker man ett antal
spektra, i första rummet linje- och bandspektra, som
erhållas under samma försöksbetingelser, t. ex. i
den elektriska ljusbågen, finner man, att hvarje
kemiskt element har ett karakteristiskt spektrum. Om
den lysande substansens mängd ändras, undergår
visserligen spektrallinjernas intensitet eller bredd
ändring, och om främmande ämnen finnas närvarande,
kan detta i någon mån inverka på intensiteten,
men strålarnas våglängd och därmed linjernas plats
i spektret förbli oförändrade. Om substansmängden
starkt minskas, försvinna vissa linjer, och endast ett
fåtal, i regel de starkaste, linjer återstår. Ofta
är konstaterandet af en eller annan karakteristisk
linje fullt tillräckligt,
för att man med bestämdhet kan konstatera tillvaron af
ett visst element. Härpå grundar sig spektralanalysen
(se d. o.). Plücker och Hittorff påvisade
först, att kemiskt enhetliga kroppar kunna ha
olika spektra. F. n. känner man för nästan alla
element flera olika spektra, d. v. s. spektra,
som i regel icke ha några linjer gemensamma med
hvarandra och till sin allmänna karaktär i flera
hänseenden skilja sig från hvarandra. I många fall
kan man fullständigt skilja de olika spektra från
hvarandra, men i andra fall får man en blandning af
dem. De flesta element ha jämte ett linjespektrum
ett bandspektrum, och i åtskilliga fall känner
man olika linje- och bandspektra af en och samma
kropp. Så har t. ex. argon två olika linjespektra,
som fullständigt kunna skiljas från hvarandra. Syret
har två linjespektra och minst tre bandspektra. Vid
ändring af ljusförhållandena uppkommer i många
fall en plötslig öfvergång af ett spektrum i ett
annat. Man finner äfven ibland olika spektra hos ett
och samma ämne i olika delar af ljuskällan, t. ex. i
olika delar af ett geisslerrör. öfvergången af ett
spektrum i ett annat kan bero på olika omständigheter,
t. ex. ändring i strömtätheten, dimensioner hos
geisslerröret, mängden af den lysande substansen,
temperaturen o. s. v. I allmänhet kan man säga,
att vid högre temperatur elementens bandspektra
öfvergå i linjespektra. Kemiska föreningar visa, om
de kunna upphettas så starkt, att de lysa utan att
sönderdelas, mer eller mindre karakteristiska spektra,
antingen kontinuerliga eller bandspektra, däremot
aldrig linjespektra. Ofta är det dock förenadt med
mycket stora svårigheter att skilja dessa spektra
från de bandspektra, som erhållas från kemiska
element. - Sedan Balmer visat, att linjerna i
vätgasspektret, sådant det under vanliga förhållanden
erhålles, äro bundna vid hvarandra på ett sätt, som
kan uttryckas genom en enkel formel, och sedermera
Kayser och Runge samt Rydberg påvisat,
att en liknande lagbundenhet gäller för många andra
linjespektra, har man i allt större utsträckning
lyckats sammanfatta linjerna i de enskilda spektra
till s. k. serier. Med en serie menas en följd af
linjer, som ligga i ett noga begränsadt område af
spektret och som ha likartade egenskaper och med
aftagande våglängd ligga allt tätare intill hvarandra
och samtidigt af taga i intensitet. Linjernas antal
inom en serie antages kunna vara oändligt stort,
och serier kunna ligga i alla delar af spektret. Fig
5 visar ett exempel på en sådan
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
