Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsar - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast med ett lätt och glest stafverk, få genom
reliefer en allt starkare plastisk utformning, och
denna praktfulla spetstyp eger därigenom mycket af
en skulpturs klarhet och fasta begränsning (fig. 3
o. 4). Namnen på denna typ växla: punto rose, punto
relievo; point de Venise. Yenezia fyllde det egna
landets och utlandets stora behof. Spetsarna voro
vid denna tid utsmyckningen framför alla andra på
såväl manliga som kvinnliga dräkter. Året 1665 är en
tidpunkt af betydelse i spetsarnas historia. Franske
ministern Colbert införskaffade till Frankrike genom
venezianska spetssömmerskor den ädla konsten. Venezias
spetsproduktion fick därigenom dödsstöten. De franska
barockspetsarna (fig. 5 o. 6), där teckningen fick
mycket af sirlig groteskarkitektur, på samma gång de
stora formerna lämnade rum för mindre och graciösare
formgifning - arten kallades points d’Alençon -,
fingo likväl snart medtäflare af betydenhet i de
flandriska spetsarna. I rik omväxling utvecklade
sig i Flandern under det tidigare 1700-talet
rokokospetsen, icke en ny typ, utan en utveckling af
den föregående. Det förbindande stafverket, tätare
och tätare lagdt, vardt en botten, mot hvilken
mönsterformerna tecknade sig. Dessa bottenspetsar
blefvo de typiska 1700-talsspetsarna. Deras botten
(fr. réseau) är det gemensamma och kännetecknande
för de olika varianterna: Argentan, Bruxelles-
(fig. 7) och Flandrespetsar, Malines, Binche,
Valenciennes m. fl. Sömnad och knyppling omväxlade
åter, men gåfvo helt olika karaktär; de sydda
spetsarna gå under benämningen points, de knypplade
kallas dentelles. Spetsarna egde intill 1700-talets
sista tredjedel behag, luftighet och en förtjusande
teckning. Med 1770-talet tycks förfallet inträda med
samma snabbhet som en gång uppblomstringen. Spetsarna
kommo att ligga under i täflan med de för de luftiga
tygerna lämpade hvit- och tyllbroderierna. Bruxelles
fasthöll längst vid spetstillverkningen, men då smaken
sjönk med de maskinfabricerade, oäkta spetsarnas
inträde på handelsmarknaden, sjönk äfven denna sista
rest af den gamla förnäma konstutöfningen. 1800-talets
insats i spetsarnas historia var framställningen
af grofva och billiga bomullsspetsar, de
s. k. torchons. Först 1800-talets sista årtionden
sågo tillverkningen af handgjorda spetsar åter
uppblomstra. - För spetsarnas utveckling ha andra
länder än de nämnda icke varit af betydelse, om också,
som t. ex. i England, en eller annan art af lokalt
präglad skiftning (bl. a. 1700-talets Honitonspets)
uppstått. Otaliga varianter af de hufvudsakliga
spetstyperna finnas naturligtvis. Tönderspetsarna i
Danmark (fig. 8), Raumospetsarna i Finland och våra
egna Vadstenaspetsar (fig. 9) äro således att härleda
från de flandriska spetsarna. - Spetsknypplingen,
någon gång äfven spetssömnaden, har upptagits
af allmogen, framför allt i Tyskland (Schlesien,
Sachsen), England (Buckinghamshire, Devonshire och
Irland), Frankrike (Bretagne, Normandie, Auvergne),
Ryssland, Österrike-Ungern, där slöjden sedan 1904
fått en af staten understödd central, Central spitzen
kurs, i Wien (Galizien, Böhmen, Krain, Dalmatien),
Italien (Bo-logna, Burano, Genua, Torcello), Danmark,
Norge (fig. 12), Finland (Joutseno) och Sverige. De
svenska allmogespetsarna (Skåne, fig. 10, Dalarna,
fig. 11, Hälsingland) äro, arbetade utan utstuckna
pappersmönster och skiftande, till typer liksom
arter, af högt konstnärligt värde och vittna
om stark formkänsla och fantasi. Icke sällan
uppträda allmogespetsar i färg (en kvarlefva från
de medeltida knypplingarna, passementen) och ofta
äfven i samband med färgrika bårder i genombruten
sömnad. Kännetecknande för allmogespetsarna är en
kraftigt förenklad formgifning, icke sällan gjord
med stort konstnärskap. Litt.: Séguin, "La dentelle"
(1875), Tina Frauberger, "Handbuch der spitzenkunde"
(1894), Dreger, "Entwicklungsgeschichte der spitze"
(2:a uppl. 1910, det hittills förnämsta arbetet
om spetsar), E. Hannover, "Tönderske kniplinger"
(1911), Marie Schuette, "Alte spitzen" (1914),
Ottilia Adelborg, "Om spetsar" (i "Bonniers
månadshäften", 1908), Ellen Norden-streng,
"Spetsar" (i "Dagny", 1912), och Elisabet Thorman,
"Äkta spetsar" (1913). Om gipyr se d. o.
E. Thn.
Spetsbergen, en ögrupp i Norra Ishafvet n. om
Skandinavien, mellan ung. 76° 30’ och 80° 48’
n. br. samt mellan 10° 27’ och, inberäknadt Kung Karls
land (se d. o.), 30° 30’ ö. lgd. Ögruppen höjer sig
öfver den nordvästra delen af en underhafssockel,
hvars västra gräns kan sägas sammanfalla med
djupkurvan för 600 m., som från Lofoten ganska
rätlinigt sträcker sig något utanför och parallellt
med S:s västkust. V. om denna gräns stupar sockeln
hastigt mot de stora djupen i Grönlandshafvet,
och äfven n. om S. begränsas den af det egentliga
polarbäckenets stora djup. S. intager så att säga ett
hörn mellan två mycket djupa haf, hvilkas djupare
delar skiljas från hvarandra af en underhafsrygg,
som från nordvästra S. sträcker sig mot Grönlands
nordöstspets. En landhöjning af endast 400 m. vore
tillräcklig, för att S. skulle bli landfast med
Skandinavien, Ryssland, Frans Josefs land och Novaja
Semlja.
Det egentliga S. omfattar fem större områden med
tillhörande småöar (se pl. I, fig. 1), och deras
sammanlagda areal kan i rundt tal beräknas till
omkr. 64,700 kvkm., af hvilka 39,710 komma på
Väst-Spetsbergen, 630 på det utanför västkusten
belägna Prince Charles foreland, 17,800 på
Nordostlandet, 1,250 på Barents land, 5,300 på Stans
foreland (Edges ö), hvarvid dock är att märka, att
talen för de tre sistnämnda äro endast approximativa,
enär dessa områdens östra gränser ännu ej äro säkert
fastställda. Arealen af Kung Karls land utgör 195
kvkm. (Abels ö ej inberäknad), medan någon uppgift
för den s. ö. om S. belägna ännu föga kända ön Hopen
icke föreligger.
Väst-S., som genom Hinlopen strait skiljes från
Nordostlandet och genom Storfjorden från Barents land
och Stans foreland, har att uppvisa ett stort antal
fjordar, af hvilka de största, Isfjorden och Bellsund
på västra sidan, Woodbay och Wijdebay på den norra,
skjuta långt in i landet. För flera af fjordarna
utmärkande är en upprepad tudelning; den halfö, om
åtskiljer de båda hufvudgrenarna, kallas vanligen
Mitterhuk (l. Middlehook). Äfven Nordostlandet har
åtskilliga stora fjordar, af hvilka Wahlenbergbay på
västra sidan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
