Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till landets sydspets. Nu följer ett långt
afbrott i sedimentafsättningen under återstoden af
kritperioden, hvarunder S. sannolikt var höjdt öfver
hafsytan, så att de redan afsatta lagren utsattes för
en mycket genomgripande denudation. Tertiärsystemet
hvilar nämligen omedelbart på neokom eller på ännu
äldre lager, på sina ställen t. o. m. omedelbart
på heklahookformationen. Det har sin största
utbredning på södra S., där det från Isfjordens
sydsida sträcker sig öfver det inre af Bellsund
till Storfjordens västkust, som det till större
delen uppbygger mellan Agardhbay och Keilhaus berg
n. om Sydkap. Ett mindre parti finnes dessutom
vid Kingsbay, andra småpartier bl. a. på östsidan
af Prince Charles foreland och motsatta sidan af
fastlandet. Tertiärsystemets mäktighet vid Isfjorden
och Bellsund kan uppskattas till omkr. 1,500 m.,
det bildar där vackra platåformade berg. Man
har urskilt flera hufvudafdelningar; beträffande
dessa är det nog att här anföra, att den understa,
som öfvervägande består af sandstenar, vid basen
innehåller de kolflötser, som nu på flera ställen
tillgodogöras. I denna afdelning finnas äfven en
myckenhet växtaftryck samt en horisont med sparsamt
förekommande marina musslor. Följande afdelningar
utgöras af mörka skiffrar, gröna sandstenar, svarta
mjuka skiffrar, skiffriga eller i plattor afsöndrade
sandstenar, medan den allra öfversta åter uppbygges
af sandstenar med tunna kolränder och utmärkes genom
somliga lagers oerhörda rikedom på växtaftryck. Som
representanter för S:s tertiärflora må anföras
fräkenväxter, ormbunkar, sequoior, sumpcypresser,
thujor, granar, tallar, ginkgo, popplar, pilar, alar,
björkar, ekar, bokar, almar, plataner, magnolior,
lindar, lönnar m. fl., af hvilka löfträden ofta
företrädas genom ovanligt storbladiga former.
Alla ofvan anförda geologiska system utom det
tertiära genomsättas på sina ställen af en eruptiv
bergart, diabas, hvilken dels uppträder som äkta
gångar afskärande lagren, dels äfven som lagergångar
mellan skikten, i sistnämnda fall ofta som skenbara
täcken på bergens krön, när de öfverliggande lagren
blifvit bortsvämmade. Norska geologer ha dessutom
påvisat rester af ända till 155 m. mäktiga täcken
af basalt på de devoniska lagren vid Wijdebay och
Woodbay och uppfatta dessa som de på ytan utgjutna
lavaströmmarna af samma eruptiva magma, som i gångform
utbildats som diabas. Utbrotten skulle ha försiggått
under kritperioden, hvilket synes vara förhållandet
äfven med basalterna på Kung Karls land. De ha vidare
1910 upptäckt två unga vulkaner, vulkanembryoner
och varma källor nära den förkastningslinje, som
begränsar devonlagren v. om det inre af Woodbay. De
båda vulkanerna äro belägna vid ungefär 79° 15’
och 79° 25’ n. br., sålunda mer än 8 breddgrader
nordligare än vulkanen Beerenberg på Jan Mayen,
som förut ansetts som jordens nordligaste vulkan; de
äro af postglacial ålder, den fullständigaste bildar
en 500 m. hög kägla (fig. 6). Vulkanembryonerna äro
lavarester, som utfyllt utbrottskanaler till vulkaner
af små dimensioner med explosionskratrar, liksom hos
"maar"-vulkanerna i Tyskland, och anses äfvenledes
vara af postglacial ålder. Antalet varma källor,
af hvilka några omges af vackra bassänger af kalktuff
(fig. 7), närmar sig tjugutalet; temperaturen är i
allmänhet högre än 20° och uppgår hos somliga till
27°. Man har i de varma källorna funnit en mossa,
ett dussintal blågröna och gröna sötvattensalger
samt en characé (Chara aspera f. spitsbergensis),
alla tillhörande sydligare former, som i öfrigt icke
iakttagits på S. Särskildt characéns förekomst är
i hög grad märklig, då familjen förut icke var känd
från den höga norden.
Under istiden hade glaciärerna betydligt större
utbredning än nu, och S. var då, möjligen med undantag
af området mellan Wijdebay och Woodbay, sannolikt
betäckt af en fullständigt sammanhängande inlandsis,
lik Grönlands. Under den postglaciala tiden egde en
sänkning rum, så att landet låg 130–140 m. lägre
än nu, hvarefter höjning till den nutida nivån
åter egde rum. De från denna tid härstammande, ofta
synnerligen väl utbildade terrasserna och andra marina
aflagringar innehålla flerstädes skal af många slags
snäckor och musslor, däribland, upp till 70 m. ö. h.,
äfven sådana – Littorina littorea, Cyprina islandica,
Mytilus edulis –, som icke numera lefva vid S:s kuster
och som jämte i samma lager funna växtlämningar ange,
att klimatet under ett visst skede af den postglaciala
tiden var varmare än nu. Det är sannolikt äfven under
denna varmare tid, som de på sina ställen rätt mäktiga
torfmossarna bildats. Kvartärsystemets aflagringar
utgöras i öfrigt af moränbildningar, terrassgrus,
sand- och leraflagringar, hvilkas bildning delvis
ännu pågår.
I fråga om de i de förkvartära systemen inneslutna
fossilen må särskildt framhållas, att de i intet
hänseende antyda, att S:s klimat under forna
geologiska perioder skulle ha varit kallare än
i öfriga delar af jorden. I detta hänseende äro
växtfossilens vittnesbörd särskildt afgörande, sedan
man i många fall kunnat ådagalägga, att de växter,
hvarom det är fråga, verkligen ha lefvat på eller i
omedelbar närhet af de ställen, där de nu anträffas,
och icke blifvit ditsvämmade från lägre breddgrader,
såsom från ovederhäftigt håll stundom påståtts. Inom
kulmlagren förekomma sålunda stigmarierna, rötterna
af Lepidodendron (se d. o.), af hvilket släkte många
voro trädartade, på sina ursprungliga växtplatser med
rotbihangen utbredda åt alla håll. Som ett motsvarande
bevis från de öfversta tertiära lagren kan exempelvis
anföras förstenad torf, som nästan uteslutande utgöres
af på hvarandra hopade blad af en praktfull ormbunke,
mycket lik vårt kungsbräken (Osmunda regalis) och
förekommande på ett sådant sätt, att ditsvämning från
längre håll är fullständigt utesluten. Man måste
sålunda antaga, att växtvärlden under den tertiära
tiden ännu vid 77°–79° n. br. hade ungefär samma
sammansättning som skogsbältet i Nord-Amerikas östra
och sydöstra förenta stater, till hvilket äfven sällat
sig sequoior, mycket närstående nutidens redwood (se
Sequoia). Heer ansåg, att S:s tertiära flora angaf
en växtlighet, som fordrade en årlig medeltemperatur
af ungefär 5,5°–6°. De sedan dess gjorda fynden tala
snarast för, att denna temperatur icke antagits
för hög. Huru de forntida varmare klimaten skola
förklaras, är ännu oafgjordt; af största betydelse
är fastställandet af själfva sakförhållandet, att
både växt- och djurfossilen äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
