Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tal. Svensk-norska regeringen riktade nämligen
då, på grund af ett svenskt bolags tillämnade
tillgodogörande af fosforittillgångarna vid
Isfjorden, en förfrågan till regeringarna i
Berlin, Bruxelles, Haag, Köpenhamn, London, Paris
och Petersburg, om de hade några anspråk på S.;
i annat fall skulle ögruppen annekteras för de
förenade rikenas räkning. Svaret blef gynnsamt
från alla stater utom Ryssland, hvars regering,
efter en häftig tidningsagitation, i all vänlighet
afböjde annexionen och yrkade på bibehållande af
status quo, hvarefter frågan ansågs förfallen. Sedan
stenkolens tillgodogörande på allvar tagit sin början,
framträdde emellertid mer och mer behofvet af ett
rättsligt ordnande af förhållandena på S. 1906
öppnades i Norge en liflig presskampanj, för att
S. skulle annekteras för norsk räkning, men sedan
yrkandet väckt starkt motstånd både i Sverige och
Ryssland, förklarade norske utrikesministern 1907,
att någon afsikt att annektera S. icke förefanns,
att ögruppen borde fortfarande anses som ingens
tillhörighet (res nullius), men att ett ordnande af
därvarande förhållanden dock vore nödvändigt. Detta
ansågs 1909 kunna ske antingen sålunda, att öfriga
intresserade makter uppdroge saken åt Norge eller
ock att uppdraget lämnades åt en internationell
kommission. Då det förra alternativet mötte motstånd,
öfverenskoms, att delegerade från Sverige,
Norge och Ryssland skulle uppgöra ett preliminärt
förslag till en internationell konvention, som sedan
skulle underställas öfriga intresserade makter,
till hvilka nu äfven Nord-Amerikas förenta stater
sällat sig, på grund af det amerikanska bolagets
stenkolsbrytning vid Adventbay. Delegerade för de
tre länderna sammanträdde i Kristiania juli och
augusti 1910, och det af dem utarbetade förslaget
meddelades öfriga makter för framställande af
eventuella anmärkningar. Sedan dessa ingått,
sammanträdde ombud för de tre länderna i jan. 1912
(Sveriges representanter voro dåv. svenske ministern i
Kristiania frih. G. M. M. Falkenberg, landshöfding
Hj. Hammarskjöld och legationssekreteraren
K. G. Westman), som utarbetade förnyade förslag
("Projet de convention concernant le Spitzberg" och
"Projet d’arrangement concernant quelques occupations
de fonds de terre au Spitzberg"). Enligt dessa
räknas under S. allt land mellan 10° och 35° ö. lgd
(fr. Greenw.) samt mellan 74° och 81° n. br., hvarför
sålunda äfven Björnön, Kung Karls land och Hopen falla
under konventionens bestämmelser, af hvilka här
f. ö. endast några punkter kunna anföras. S. anses
fortfarande för terra nullius och får under ingen
förevändning hvarken i sin helhet eller delvis
ställas under någon särskild makts suveränitet. Under
krig är S. neutralt, hvarje neutralitetsvidrig
handling är där förbjuden. Förvaltningen uppdrages
åt en internationell kommission af tre personer,
en svensk, en norrman, en ryss, som åtnjuta allmänt
anseende och erkänd sakkunskap i rättsfrågor; dessa,
jämte en suppleant för hvardera, utses för sex år af
resp. regeringar, mandaten kunna förnyas. Kommissionen
utfärdar nödiga föreskrifter och reglementen för
ordning och säkerhet på S. samt sammanträder minst
en gång årligen. En internationell polis- eller
bevakningskår upprättas, och kommissionen
utser för sex år en domare samt bestämmer den stad,
där denne skall vara bosatt; af opportunitetsskäl
blir denne sannolikt en norrman med säte i Tromsö. S:s
mark anses som allmänning (domaine public), hvaraf
delar må för vissa ändamål på af kommissionen medgifna
villkor ockuperas, men ockupationsrätten förfaller
åter, om området under sex år icke användts för det
uppgifna ändamålet. Alla ockupationsområden införas
af domaren i ett särskildt register. I fråga om jakt
föreskrifves fridlysning under viss tid af året för
ren, räf, hvalross och isbjörn, dödande af ejder
är förbjudet. Gift får icke användas vid fångst,
ej heller explosiva ämnen vid fiske. De tre staterna
betala ersättning åt sina medlemmar i kommissionen,
öfriga kostnader beräknas delvis ersatta genom
vissa inkomster, hvad som däröfver behöfves betäckes
genom årliga bidrag från samtliga fördragsslutande
stater. Eventuella tvistigheter, som ej kunna
biläggas genom omedelbara diplomatiska förhandlingar,
hänskjutas till den internationella skiljedomstolen i
Haag; konventionen föreslås att gälla 18 år, sedan den
af samtliga makter godkänts, sker ingen uppsägning,
anses den förnyad för motsvarande tid o. s. v. Sedan
detta konventionsförslag genom norska regeringen
meddelats samtliga intresserade stater, hvilka
till Sverige, Norge och Ryssland snarast möjligt
borde afge eventuella anmärkningar, hoppades man
få frågan afgjord vid en konferens i Kristiania af
representanter för samtliga makter i juni 1912, men
då hinder härför mötte, uppsköts denna till sommaren
1914, då en preliminär konferens mellan de nyssnämnda
ländernas representanter, omedelbart följd af den
slutgiltiga konferensen mellan ombuden för samtliga
intresserade stater (Danmark, Frankrike, Förenta
staterna, Holland, Norge, Ryssland, Storbritannien,
Sverige och Tyskland), skulle sammankallas till
Kristiania. Konferensen egde rum, men ajournerades 30
juli till följd af de politiska omständigheterna.
I samband med ofvan nämnda konferenser väcktes äfven
förslag om ordnande af S:s naturskyddsfrågor. Den
hejdlösa förföljelse, för hvilken S:s djurvärld
var utsatt, ej blott från norska fångstmän, utan
äfven från turister och s. k. sportsmän, hade länge
bland naturskyddsvänner framkallat bekymmer. Till
konferensen 1912 insände H. W. Conwentz (se denne)
en skrifvelse, i hvilken påpekades nödvändigheten, att
äfven naturskyddsfrågan upptoges till behandling. Han
förklarade sig till nästa konferens skola inkomma
med eget förslag, grundadt på de svar, som han till
dess erhållit från en till framstående S.-kännare i
olika länder kringsänd rundskrifvelse. Af de ingångna
svaren, som offentliggjorts i en af Conwentz utgifven
uppsats 1914 (se nedan under Litt.), förtjänar
det svenska särskildt beaktande såsom grundadt
på gemensamt utlåtande af med S. väl förtrogna
personer. Det kompletterar från djurskyddssynpunkt
i åtskilliga hänseenden konferensförslaget af
1912 i fråga om jakt och skytte, yrkar totalförbud
för dödande af hvalross, exportförbud för renkött,
total fridlysning af ren på hela Stans foreland och
Barents land samt på ett område vid Van Mijen bay,
total fridlysning af isbjörn på ögruppen Kung Karls
land samt jakt- och fångstförbud på Björnön. Äfven
norrmännen hade afgett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
