Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetälska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
radiska fall, hvarvid sjukdomen uppkommit i de
utomeuropeiska länderna; så uppges antalet af de
leprösa, som uppehålla sig i Paris och medfört
sjukdomen från kolonierna, till 160 à 200. På
Skandinaviska halfön, särskildt i Norge, där lepra
under midten af 1800-talet var mycket utbredd, har den
numera tack vare ändamålsenliga isoleringsåtgärder
i hög grad aftagit. 1857 funnos i Norge 2,833 kända
fall af spetälska, år 1907 däremot endast 438,
hvaraf mera än hälften vårdades på leproserier
(plejestiftelser). 1917 uppgår icke antalet till
350. På grund af denna stora minskning ha också flera
leproserier kunnat utrymmas och upplåtas till annat
ändamål. Äfven förhållandena i Sverige ådagalägga,
att hand i hand med sjukdomens öfvervakande och de
sjukes isolering minskas dess utbredning. 1873 funnos
i Hälsingland, den förnämsta leprahärden i Sverige,
103 kända fall, vid slutet af 1908 däremot endast
30, hvaraf 16 vårdades på lepraasylen i Järfsö
(Hälsingland), hvilken öppnades 1867. Anslag till en
ny asyl i Mora (Dalarna) har i år (1917) beviljats
af riksdagen. Hela antalet leprafall i Sverige vid
samma tid (1908) utgjorde 80, hvaraf från Dalarna
26. Från de gamla leprahärdarna i Uppland, särskildt
i Älfkarleby, där sjukdomen gått under namn af
Älfkarlebysjukan, samt från Bohuslän funnos
endast 3 fall från hvarje. Från Värmland, Gottland,
Västernorrlands län, Jämtland och Kalmar län, äfven
dessa gamla leprahärdar, funnos likaledes blott
enstaka fall. 41 af dessa 80 vårdades i lepraasylen,
de öfriga öfvervakades i hemorten. Vid slutet af
1915 hade antalet sjunkit ytterligare till 60,
däraf från Hälsingland 32, från Dalarna 18. På
Island, där sjukhusen för spetälska stängdes 1848,
tilltog sjukdomen. Sedan ett nytt leproseri öppnats
nära Reykjavik 1897 och en lag ang. de spetälskas
isolering 1898 trädde i kraft, har antalet hastigt
aftagit. 1907 funnos på Island 98 kända fall. I
Finland, där ett nytt leproseri 1900 kommit till
stånd invid Helsingfors, funnos 87 kända fall 1908.
I gamla tider ansågs spetälskan som en smittsam
sjukdom, hvarför man af skydde och ofta på ett
barbariskt sätt afskilde de spetälske från umgänget
med de friske; men då sjukdomen, till en del helt
visst genom dessa isoleringsåtgärder, minskades och
under 1500-talet så godt som försvann ur Europa, gick
också kännedomen om dess smittsamma natur likasom
kännedomen om sjukdomen i dess helhet förlorad
ända till vår tid. När man då ånyo började studera
lepran, framkommo allehanda teorier om dess orsaker,
som man trodde sig finna än i klimatisk-telluriska,
än i hygieniska förhållanden, såsom det fuktiga ö-
och kustklimatet, osnygghet och fattigdom. Mycket
spridd var äfven den uppfattningen, att dålig kost
och uteslutande fiskföda vore orsaken till lepran. De
norske läkarna Boeck och Danielssen, hvilkas stora
arbete öfver spetälskan (1848) är af grundläggande
betydelse för vår kännedom om sjukdomen, företrädde
den uppfattningen, att spetälskan är ärftlig och
funno många anhängare, till dess läkaren A. Hansen
i Bergen 1874 i de leprösa knölarna i huden
upptäckt stafformiga baciller, hvilkas förekomst,
bestyrkt af Neisser m. fl., gaf
fast stöd åt den uppfattningen, att lepra är en
parasitär sjukdom. Numera är det höjdt öfver hvarje
tvifvel, att lepra är en smittsam sjukdom, orsakad
af Hansens bacill, och att den kan öfverföras från
person till person, om också mycket ang. sättet
för denna öfverföring är dunkelt. Emellertid är
denna smittförlighet särskildt under goda hygieniska
förhållanden icke alltför stark, hvilket förklarar,
att många personer kunnat under långa tider lefva
tillsammans med de spetälske, utan att själfva
angripas. Den sjukdomsbild, som spetälskan uppvisar,
är i hög grad växlande, men man kan dock urskilja 2
hufvudformer: den knöliga (lepra tuberōsa) och den
anestetiska (lepra maculo-aneste’tica). Efter ett
längre eller kortare prodromalstadium, hvarunder
vanligen ett fläckigt utslag på huden uppträder,
utbilda sig vid den knöliga formen hårda stora
infiltrat i huden af mörk brunröd färg eller också
mindre knölar, som småningom förstoras. Dessa
bildningar, som bero på närvaron af leprabaciller
och äfven innehålla sådana i riklig mängd, uppträda
företrädesvis i ansiktet och på extremiteterna,
men kunna ofta i stort antal angripa större
delen af hudytan. Karakteristiska äro framför allt
förändringarna i ansiktet. I pannan, särskildt omkring
ögonbrynen, uppstå vulstiga, genom djupa fåror
skilda infiltrat, ögonbrynen falla bort, kinderna
svälla, läpparna bli uppdrifna, och den förtjockade
underläppen blir hängande, öronen bli genom de leprösa
knölarna betydligt förstorade. Dessa karakteristiska,
vanställande förändringar har man kallat leontiasis
1. facies leontina. Vanligen angripes äfven ögats
bindehinna, och genom sjukdomens inträngande i
ögat blir äfveu fullständig förstöring af synen
följden. Andra slemhinnor angripas ock, såsom näsans,
munnens och struphufvudets, där infiltraten lättare
än på huden öfvergå i sårnader. Hos de fleste lepröse
innehåller därför särskildt sekretet från näsan en
mängd leprabaciller. Leprösa förändringar uppstå
äfven i inre organ, framför allt i testiklar, lefver
och mjälte. Efter ett eller annat årtionde leder
denna form af lepra i de allra flesta fall till
döden; någon gång öfvergår den småningom i den
anestetiska formen, hvarvid de sjuke visserligen
länge kunna förbli i lifvet, men föra en särdeles
beklagansvärd tillvaro. Vid den anestetiska formen
uppträda leprabacillerna och de leprösa nybildningarna
hufvudsakligen i de perifera nerverna och åstadkomma
därigenom dels bläsor och fläckar på huden,
större eller mindre känslolösa områden särskildt
på extremiteterna, dels atrofier af musklerna
och förlamningar. Till följd af känslolös-heten
uppstå ofta sårnader, som med svårighet läkas och
som ofta gripa omkring sig och särskildt leda till
afstötning af fingrar eller tår, ja ibland äfven af
hela handen eller foten (lepra mūtilans). Atrofien
af muskulaturen och förlamningen leda ofta till en
egendomlig "kloställning" af handen; förlamningen af
ansiktsmuskulaturen leder till, att nedre ögonlocket
hänger ned, så att ögat ej kan slutas, och att
munnen blir stående öppen; tårar och saliv rinna
ständigt ned öfver ansiktet, och genom den alltid
öppna ögonspringan uppstår grumling af hornhinnan och
minskning eller förstöring af synen. Den anestetiska
formen läker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
