Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spindeldjur - Spindeldocka - Spindegift - Spindelmygga - Spindelolja - spindelskifling - Spindelstaden - Spindelsteklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spindeldocka-Spindelsteklar
726
blindsäckar, som sträcka sig in i benen (se
fig. 4). Särskilda andedräktsorgan saknas. De lefva
uteslutande i hafvet; de krypa trögt omkring mellan
alger och stenar, vanligen helt nära stranden. Flera
arter äro funna äfven vid Sveriges västkust. L-e.
Spindeldpcka, maskinb. Se D o c k a 3.
Spindelgift, toxik. Af de äkta spindlarna ega
många (alla?) särskilda giftkörtlar, som mynna på
mandiblerna och afge ett mer eller mindre retande
och giftigt sekret, hvarjämte vissa spindlar i sin
kropp ega ett "kroppsgift", som kan lakas ut ur
denna och som för däggdjur och fåglar är synnerligen
giftigt. Detta senare gift förstöres vid kokning,
men kan i torkadt tillstånd ganska länge förvaras,
utan att förlora sin verkan. Efter in-sprutning i
blodet dödar det redan i mindre dos än skorpiongift
(se d. o.). Det retar först öfver-gående och
förlamar därpå det centrala nervsystemet och
hjärtat. På många djurs röda blodkroppar verkar det
upplösande. "Kroppsgiftet" är sannolikt af något olika
beskaffenhet hos olika spindlar. - Hvad giftsekretet
beträffar, verkar det från åtskilliga spindlar ej
starkare än giftet hos bin eller getingar. Bett af
den i Tyskland förekommande Chiracanthium nutrix
Walck. framkallade häftig bränning, kortvarig
frosskakning, yrsel och illamående, som räckte i ett
par veckor; på bettstället uppträdde varbildning. Den
äfven hos oss förekommande korsspindeln, Epeira
dia-dema Walck. (se H j u l s p i n d l a r),
angriper sällan människor och förmår ej bita igenom
annat än helt tunn hud, såsom å röda läppkanten,
hos barn. Den eger både sekret- och kroppsgift. Det
förra dödar flugor, bin, getingar o. d., medan det
ar föga verksamt på högre djur. Sedan korsspindeln
dödat eller dofvat en fluga med sitt gift, afsöndrar
den saliv, som innehåller ett om trypsi-net hos
högre djur erinrande ferment, hvilket upplöser
bytet, hvarefter spindeln suger detta i sig; den
kan nämligen på grund af sin matsmältningskanals
byggnad ej svälja fasta ämnen. Kroppsgiftet, det
s. k. epeiratoxinet, är vida verksammare äfven för
högre djur. Detta gift utvecklar sig i äggstockarna
under brunsttiden (aug.-sept.) och öfvergår i äggen,
som efter läggningen öfver-vintra, samt förekommer
äfven i de unga spindlarna af båda könen, då de
kläckts på våren. Efter l-2 månader försvinner
epeiratoxinet hos samtliga djuren och uppträder
sedan endast hos honorna. Dess uppgift synes vara
att skydda ägg och ungar. Om epeiratoxinet fortares
af högre djur, förstöres det genast af magsaftens
saltsyra. Huruvida det vid förtäring förgiftar lägre
djur, som kunna tänkas angripa spindelns ägg och
ungar, är ej kändt, men sannolikt. Vid insprut-ning
i blodet på kanin eller hvit mus behöfvas blott
några hundradels mg. epsiratoxin per kg. kroppsvikt
för att döda. Kaniner bli slöa och matta, angripas
efter längre eller kortare stund - förr, ju större
dosen är - plötsligt af häftig kramp och andnöd samt
dö hastigt. Epeiratoxinet kan framkalla immunitet
på samma sätt som difteribacillernas toxin, och
blodserum från immu-niserade djur kan äfven motverka
epeiratoxinets verkningar. I korsspindelns kropp finns
äfven ett gift (epeiralysin), som verkar upplösande
på de röda blodkropparna hos många djur, såsom från
kanin, apa, råtta, mus, människa, nötkreatur,
get, höns och gås, medan blodkroppar från
marsvin, häst, hammel, svin, hund, dufva och
groda äro okänsliga. Sannolikt äro epeiratoxinet
och epeiralysinet identiska, d. v. s. det är samma
ämne, som framkallar både toxinets giftverkningar
och den för lysinet karakteristiska upplösningen af
röda blodkroppar. - Arter af släktet Lathrodectus
finnas i Frankrike, Italien och Grekland (fransk,
italiensk och grekisk "malignatte") samt i Ryssland
(karakurte, af kära, svart). Den i Frankrike
förekommande formen uppges af somliga framkalla rätt
obehagliga symtom. Den giftigaste är kara-kurten
i Syd-Ryssland; dess bett åstadkommer mycket svåra
smärtor och kollaps samt dödar stundom människor, ofta
husdjur (hästar, nötkreatur, kameler), däremot ej får,
hvilka i stället begärligt förtära karakurterna, utan
att skadas däraf. När därför de sydryske nomaderna
flytta till en ny betesmark, där karakurter kunna
misstänkas före"-komma på marken, släppa de först
in får på dessa under några dagar, innan de föra dit
sina öfriga djur. Lathrodectus-arter finnas f. ö. på
många andra håll. Den förr så fruktade italienska
taranteln, Tarantula Apulice 1. Lycosa taran-tida,
hvars bett uppgetts framkalla stark upphetsning med
våldsam dans (se T ar an tel la), som kunde botas
blott med musik, åstadkommer likasom den ryska
taranteln, Trochosa singoriensis, verkningar, som
erinra om dem af Chiracanthium (se ofvan). De svåra
följder, som i äldre tider . uppgetts uppkomma genom
den italienska tarantelns bett och som ibland utbredt
sig epidemiskt, hvarvid hela band af allehanda löst
folk vildt dansande dragit från ort till ort, anses ha
berott på hysterisk eller annan form af sinnessjukdom,
ej på tarantelbett. Den stora fågelspindeln, Mygale
fasciata, och flera utomeuropeiska spindlar kunna med
sina bett döda små däggdjur och fåglar, sannolikt
äfven större djur och människor. Se R. Kobert,
"Beiträge zur kenntnis der giftspinnen" (1901),
och L. E. Wal-bum, "Experimentelle untersuchungen
iiber die gifte der kreuzspinne" (i "Zeitschrift
fur immuni-tätsforschung", bd 23, 1915).
C. G. S.
Spindelmygga, zool. SeHarkrankar.
Spindelolja. Se M assut.
Spindelskifling, bot. Se Cortinarius.
Spindelstaden. Se L o w e 11.
Spindelsteklar, Mulifllidas, zool., familj af
gadd-steklar (se d. o.), omfattande arter med
vinglösa, mer eller mindre myrlika honor, men
bevingade
Fig. 1. Mutilla
europén, hona.
(Nät. storl.)
Fig. 2. Myrmosa
rnelanocephala,
hona. (2 ggr nät.
storl.)
Fig. 3. Methnca
ichneumonides,
hona. (2 ggr nät.
storl.)
hannar, som i både form och färg i så hög grad
afvika från honorna, att de synas tillhöra helt andra
stekelfamiljer och särskildt erinra om para-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
