Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spinola - Spinoza, Baruch (Benedictus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
735
Spinola-Spinoza
736
från 1200-talet spelade en betydande roll. Den slöt
sig liksom Doriasläkten till ghibellinska partiet och
var jämte denna dess ledare. O b er t o S. och Conrad
Doria utsagos 1270 till "capi-tani" med oinskränkt
myndighet. Äfven under de följande årtiondena
innehades samma ämbete af andra medlemmar af släkten,
såsom Conrad S. 1296 och Opizzon 13U6, hvilken 1302
lyckats svinga sig upp till generalkapten och till
1309 innehade en ställning i Genua likartad med en
antik tyranns. Mellan Doriasläkten och Spinola-släkten
stod strid från 1306. Från 1500-talet är släktens
stora politiska roll i hemstaden utspelad, äfven om
den fortfarande, särskildt inom Genuas levantinska
handel, intog en synnerligen framträdande plats. En
markis Federico Costanzo S. var 1880-86 italiensk
envoyé i Stockholm.
Ambrogio S., markis de los Balbazes, spansk fältherre,
f. 1569 i Genua, d. 1630, son till Filippo S., markis
af Sesto och Benafro, och Policena, dotter till
fursten af Salerno. I den strid, som S. i enlighet
med släkttraditionerna förde med Doriasläkten,
misslyckades han. Jämte sin broder Federigo gick
S. 1602 i spansk tjänst som anförare för en af
honom värfvad styrka. I kriget mellan Spanien och
Nederländerna deuog S. från 1602 och eröfrade 1604
Ostende, hvarefter han blef generallöjtnant och chef
för de spanska trupperna i Nederländerna. Under
de följande åren stred S. mot Morits af Oranien i
Flandern, utan att likväl kunna tillkämpa sig några
afgörande fördelar. Till grand af Spanien utnämndes
han 1611. I Tyskland ingrep S. 1620, riktade från
Koblenz ett angrepp på Pfalz, utan att dock angripa
evangeliska unionens härsmakt Hans handlingssätt
finner troligen sin förklaring i politiska motiv,
att ej tvinga unionen till det yttersta och därigenom
förstärka denna sönderfallande sammanslutning. Ett
stort antal pfalziska städer eröfrades. Från 1621
förde S. i det då åter utbrytande kriget mellan
Spanien och Nederländerna befälet öfver de spanska
trupperna. Belägringen af Bergen öp Zoom misslyckades
1622. Breda åter eröfrades 1625. I Man-tuanska
tronföljdskriget ledda S. 1629-30 de spanska härarna,
fördref fransmännen från Mon-ferrato och belägrade
Casale. Se H. Kiihnholz, "Des Spinola de Génes"
(1852), Sivet, "Spinola, épisode du temps d’Albert
et d’Isabelle" (2:a uppl. 1855), och R. Villa,
"A. S." (1905). (E- N-un.) Spinola [spinåla], Max. Se
S p i n.
Spinoza [-nå’sa], Baruch (Benedictus) de,
holländsk filosof, f. 24 nov. 1632 i Amsterdam, d. 21
febr. 1677 i Haag, var son af judiska föräldrar,
som undan religionsförföljelser utvandrat från
Portugal. Bestämd till rabbin, erhöll han sin första
utbildning af talmudkännaren Morteira, men lärde ock
latin hos den humanistiskt bildade läkaren Fr. van
den Enden och studerade kristna
skolastiker, naturvetenskap och matematik samt
Cartesius’ filosofi. Härunder aflägsnade han
sig alltmer från den judiska ortodoxien, och vid
23 års ålder utstöttes han som fritänkare ur den
judiska synagogan och utsattes kort därefter för
ett mordförsök af en fanatisk jude. Sedan lefde han
i stilla tillbakadragenhet ute på landet, till dess
att han på sina vänners begäran flyttade till Haag
1670. Sitt uppehälle förtjänade S. genom slipning af
optiska glas, ett yrke, som torde ha bidragit till
hans tidiga död i lungsot. Från trycket utgaf han
endast två af sina skrifter, dels ett sammandrag af
Cartesius’ filosofi, hvilket han utarbetade till en
sin lärjunges tjänst och offentliggjorde under titeln
Renati des Cartes Principiorum philosophiæ pars I et
II (1663), dels Tractatus theologico-politicus, som
utgafs anonymt och med falsk tryckort (1674). I den
senare skriften söker han uppvisa, att tankefriheten
strider hvarken mot statens rättsordning eller
mot religionens intresse. Staten har att befatta
sig blott med de yttre handlingarna, och religionen
består ej i vissa dogmer, utan i kärlek, rättrådighet
och hängifvenhet åt Gud. Gamla testamentet som
religionsurkund behandlar S. härvid på ett sätt,
hvarigenom han blifvit en föregångare till den moderna
bibelkritiken. För dessa moderna tankar var tiden
ej mogen. De framkallade en mängd stridsskrifter,
i hvilka författaren betecknades som "den krassaste
ateist", och t. o. m. i det för sin tankefrihet
berömda Holland blef skriften konfiskerad. Varnad
häraf, meddelade S. sedan sina tankar endast åt
vänner, på hvilkas tystlåtenhet han litade. Flertalet
af hans skrifter offentliggjordes därför först efter
hans död. Redan samma år, som han dog, utgåfvo hans
vänner B. de S. Opera posthuma (1677). Däri inrymdes
först och främst hans hufvudarbete, Ethica ordine
geometrico demonstrata, därjämte Tractatus politicus,
som behandlar statsläran, den kunskapsteoretiska
afh. De intellectus emendatione samt en del bref
af och till S. Ett ungdomsarbete, Brevis tractatus
de deo et homine eiusque felicitate, upptäcktes
först 1852 och utgafs i holländsk öfv. af Böhmer
(af v. Vloten 1862; i tysk öfv. af Sigwart, 2:a
uppl. 1881, och Schaarschmidt, 3:e uppl. 1907). En
holländsk kommentar till Mose böcker hade S. själf
förstört. – S. är en af historiens ädlaste
personligheter. Likgiltig för yttre utmärkelser,
med de mest anspråkslösa fordringar på lifvet, mild
och välvillig mot andra, sträng endast mot sig själf,
förverkligade han det stoiska idealet af den vise. En
professur, som erbjöds honom vid universitetet i
Heidelberg, afstod han från, då ej fullständig
lärofrihet tillförsäkrades honom.
I sin filosofi utgår S. med afseende på
problemställningen från Cartesius, men vid problemens
lösning är han starkare påverkad af andan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
