- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
737-738

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spinoza, Baruch (Benedictus) - Spinozism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i den judiska spekulation, som utgjort hans
ungdomsbildning. Den judiska monoteismen
skärper han till den radikalaste panteism, som
någonsin utformats. I formellt hänseende såg han
all vetenskaplig metods ideal i matematiken, och
efter Euklides’ föredöme söker han "på geometriskt
sätt" ur abstrakta definitioner deduktivt härleda
filosofiens hela innehåll såsom propositioner,
korollarier och skolier, hvarvid han identifierar
den reala kausaliteten med det logiska förhållandet
mellan grund och följd, tagande för gifvet, att
"ordningen och sammanhanget mellan tingen äro
desamma som ordningen och sammanhanget mellan
begreppen". Hans ståndpunkt är därför en ensidig
rationalism, för hvilken den sinnliga erfarenheten
saknar allt kunskapsvärde och de ideala lifsvärdena
förflyktigas inför en determinism, som betraktar
allt som uttryck för en logisk nödvändighet. "Ej le
åt något, ej gråta öfver något, men förstå allt", är
därför hans grundtendens. Men då han på detta sätt
betraktar verkligheten under evighetens synpunkt
("sub specie æternitatis"), går på djupet af hans
tänkande en undergifven religiositet, som slutligen
mynnar ut i en halft mystisk intellektuell kärlek till
Gud ("amor Dei intellectualis"). – Inom metafysiken
utgår han från följande definition på substans:
"Substans är det, som är genom sig själft och genom
sig själft begripes". Substansen är sålunda sin egen
orsak (lat. causa sui) och förutsätter intet annat. Då
kan heller icke mera än en substans finnas, och denna
måste vara oändlig och omfatta allt. Denna substans
är "Gud eller naturen". Det andra grundläggande
begreppet hos S. är attribut. "Attribut är det,
som förståndet fattar hos substansen såsom utgörande
dess väsen". Då detta väsen är en oändlig realitet,
så måste substansen ha oändligt många attribut, men
af dessa känna vi människor endast två, tänkande och
utsträckning. De enskilda tingen äro icke substanser,
utan endast modi af den ena och enda substansen,
olika sätt, hvarpå denna manifesteras. Modi begränsa
och bestämma hvarandra inbördes genom den med den
logiska konsekvensen identiska kausaliteten. Under
tänkandets attribut uppträder en modus som själ;
samma modus under utsträckningens attribut fattas
som kropp. Själ och kropp äro sak samma, endast
sedd från olika synpunkter. Ståndpunkten är sålunda
en psykofysisk parallellteori på strängt monistisk
grundval. Själ och kropp antagas därför icke kunna
påverka hvarandra, men hvarje förändring på det
ena området motsvaras af en förändring på det
andra. Så löser S. Cartesius’ dualism mellan de
ändliga substanserna, själarna och kropparna, men
flyttar i stället in den i den absoluta substansens
väsen. – Inom psykologien gör S. till sin uppgift
"att behandla de mänskliga handlingarna och begären
på samma sätt, som om det vore fråga om linjer, ytor
och kroppar". Det är särskildt känslorna han i sin
etik behandlar, såsom viljans drifkrafter. Hvarje
varelses grunddrift är att bibehålla sig själf i sitt
bestämda vara. Därur härflyta de båda grundaffekterna,
lust- och olustkänslorna eller glädje (lætitia)
och sorg (tristitia). Den förra erfara vi, när något
ökar själens makt, den senare vid minskning af denna
makt. Ur grunddriften
och grundaffekterna härledes en mångfald speciellare
affekter, hvarvid S. gör en mängd anmärkningar,
som vittna om stor människokännedom och ovanlig
förmåga att analysera själslifvet. Men för en fri
vilja finner han ingen plats. Människans handlingar
regleras af samma logiska nödvändighet som all
annan verklighet. Blott därför att vi icke känna
orsakerna, tro vi oss fria. – Etik. Intet är godt
eller ondt i och för sig, utan vi kalla för godt
det, som vi eftersträfva, och ondt det, som vi vilja
undvika. Dygden är intet annat än ett handlande efter
ens egen naturs lagar, så att man icke bestämmes af
något annat, något yttre. Men människan är icke ett
själfständigt väsen, utan blott en modus af Gud. Sin
högsta aktivitet och den största frihet från allt
främmande når hon därför, då hon riktar sin ande på
Gud och fattar honom och sitt förhållande till honom
i adekvata idéer. Men det, som höjer vår aktivitet,
älska vi. Lifvets mål är därför en intellektuell
kärlek till Gud (amor Dei intellectualis). Detta
är den högsta dygden och på samma gång den största
lyckan. "Saligheten är icke dygdens belöning, utan
dygden själf." Vi erhålla den, ej därför att vi
behärska våra begär, utan därför att vi ega den, kunna
vi härska öfver begären. "Men allt upphöjdt är lika så
svårt som sällsynt." – Inom statsläran är S. påverkad
af Hobbes, men också af dennes motståndare. Äfven han
utgår från att antaga ett naturtillstånd, i hvilket
de enskilde, behärskade af sina sinnliga begär, lefva
i ständig tvedräkt. Staten gör fred mellan dem möjlig
och skyddar de enskildas intressen. Men statsmakten
får icke vara absolut, såsom Hobbes fordrade, utan
"statens ändamål är friheten". Därför är den bästa
statsformen antingen aristokrati eller demokrati. –
S:s skrifter framkallade häftig opposition. Länge
vågade ingen erkänna sig som anhängare till denne
"ateist". Både Bayle och Fénelon bekämpade hans
åsikter; äfven Leibniz ställde sig afvisande, och i
Wolffs "Theologia naturalis" blef han föremål för
bittra angrepp. Så tystnade striden om honom, och
han tycktes glömd, när Fr. H. Jacobi åter riktade
uppmärksamheten på honom genom sina bref till Moses
Mendelssohn "Über die lehre des S." (1785). Herder
och Goethe slöto sig nu i mycket till hans åsikter,
och ett djupt inflytande har S. sedan utöfvat på
Schleiermacher, Schelling och Hegel, liksom genom
parallellteorien på Fechner, Paulsen och många af vår
tids monister (Hæckel m. fl.). – S:s bildstod restes
i Haag 1880. – S:s samlade arbeten utgåfvos först af
Paulus (1802–03); senast af van Vloten och Land (2 bd,
1882–83; 2:a uppl. i 3 bd, 1895). En lefnadsteckning
öfver S. utgafs först på höll. af lutherske teologen
J. Colerus (1705, fransk öfv. 1706, tysk 1733). I
nutiden har hans lif behandlats i monografier af
van Vloten (2:a uppl. 1871), V. Bolin (1894) och
J. Freudenthal (1904). Om hans filosofi föreligger
en rikhaltig litteratur af Camerer (1877), Pollock
(1880), F. Erhardt (1908) m. fl. Utförligt behandlar
K. Fischer S:s lif och lära i "Geschichte der neueren
philosophie" (5:e uppl. 1909). S:s namnteckning
meddelas å pl. I till art. Autograf.
S-e.

Spinozism [-si’sm], Spinozas panteistiska åskådning. –
Spinozi’st, anhängare af Spinozas filosofi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free