Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spitzmüller, Alexander von - Spitzner, Rudolf Alfred - Spix, Johann Baptist von - Spjut - Spjutand - Spjutkastning - Spjutrockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
765
Spitzner-Spjutrockor
766
men han ingick då i ministären Clam-Martinitz som
finansminister, inlade på denna post mycken förtjänst
om de österrikiska krigslånens organisering och
afgick med sin chef juni 1917. V. S-g. Spitzner,
Rudolf Alfred, tysk pedagog, f. 1865 i Rothenkirchen,
skolinspektör i Plauen, är en af de förnämste
representanterna för barnpsykologien i Tyskland. Bland
hans skrifter må nämnas Bedeutung der lehre von
den psychopathischen mindenvertigkeiten fur die
pädagogik (1894) och Die pädagogische pathologie
(1897 ;4:euppi. 1909). s-e. Spi’tzweg [-vech],
Karl, tysk målare, f. 1808 i München, d. 1885, var
apotekare, innan han 1836 egnade sig åt måleri. Han
utbildade sig på egen hand, kopierade nederländska
mästare och rönte inflytande af Ed. Schleich,
Her-mann Dyck och franska målare. Han gjorde 1851
en studieresa till Paris, London och Antwerpen,
men var eljest bosatt i München. Hans område var
hufvudsakligen borgerligt, idylliskt småstadslif,
gamla ungkarlar vattna sina blommor, brefbäraren
går sin rundvandring genom den gamla stadens gator,
nattvakten promenerar i månskenet, studenter sjunga
serenad, lärda män sitta vid boken, bibliotekarien
står uppklifven på trappstegen i studierummet. Han
gaf af dylika motiv en målerisk behandling, genomförde
dem i ett ganska spirituellt föredrag i glada, friska
färger. Den romantik, han förlänade småstadslif vet,
återkommer i hans skildringar af ensamheten i skogen
med bergbäckens lek och näktergalars sång, ibland
med staffage af eremiter eller skogsväsen. Han målade
äfven italienska motiv, och den franska strandbilden
Badande kvinnor vid Dieppe, som han själf uppger
vara en studie efter Isabey - fastän någon liknande
målning af Isabey ej kunnat uppspåras -, är i
ljusbehandlingens finhet och föredragets delikatess
enastående i det samtida tyska måleriet (1851,
Berlins nationalgalleri). S. är väl representerad där,
i Nya pinakoteket och Schackgalleriet i München, i
gallerier i Dresden, Hannover, Hamburg, Königsberg,
Wien m. fl. st. Som tecknare blef S. högt skattad
(han var från 1844 en flitig medarbetare i "Fliegende
blätter). "S.-mappe", "S.-album", "Die gute alte zeit"
m. fl. samlingar af hans teckningar ha utkommit 1887
ff. Jfr monografi af H. Uhde-Bernays (2:a uppl. 1914).
G-gN.
Spix, Johann Baptist von, tysk zoolog, f. 1781 i
Höchstadt i Bajern, d. 1826, blef 1811 konservator
vid de zoologiska samlingarna i München. 1817-20
gjorde S. i sällskap med von Martius (se denne) en
forskningsresa i Brasilien. Hans förnämsta arbeten
äro Gephalogenesis sive ca-pitis ossei structura
(1815), Reise in Brasilien (1823-31; fortsatt af
Martius) och flera praktverk öfver de i Brasilien
funna aporna, flädermössen, reptilierna och fåglarna.
L-e.
Spjut. 1. Krigsv., ett vapen, bestående af ec
stång (skaft) med en spets (af metall eller
annat hårdt ämne) och afsedt för kast eller
endast för stöt. Hos våra nordiska förfäder var
spetsen af sten, brons eller järn; skaftet, som
vid stötspjutet var 3-4 m. långt, förfärdigades
af trä, oftast af ask. Då rustningarna infördes,
fingo de harnesk-klädde ryttarnas spjut namnet lans
(se d. o.). Då rustningarna aflades, blef lansen
under benämningen pik (se d, o. och Fotfolk) ett af
fotfolkets vapen. Benämningen spjut används numera
endast i fråga om vilda folkslags stångvapen och inom
idrotten (se K a s t 4).
Om de forna macedonernas. stötspjut (safrissa)
se Falang. Inom romerska hären förekommo spjut
under olika namn: h ars t a (se d. o. med fig.),
eg. stötspjut, samt pilum och ja’culum, bägge
kastspjut. Pilum (eg. "mortelstöt") var
Olika former af pilum.
romerska infanteriets hufvudvapen (se fig.), hvarmed
de båda första träffarna voro beväpnade. Urspr, hade
det järnspets, infälld i det fyrkantiga träskaftet
eller anbragt rundt om detta. Slungadt med kraft,
kunde det genomtränga fiendens sköld och åtminstone
göra den obrukbar. Enligt Marius’ härordning
fästes spetsen vid skaftet medelst en järnnagel
och en tränagel. Vid anslaget bröts tränageln,
och spjutet hängde kvar i fiendens sköld, som
därigenom blef obrukbar; om det någon gång lyckades
att utdraga pilum, kunde det åtminstone ej slungas
tillbaka. Caesar åstadkom samma effekt ännu säkrare
genom att låta göra spetsen af mjukt järn, hvars
yttersta del härdades. Längden var olika, i medeltal
omkr. 1,96 m. J a c u l u m har en mera obestämd
betydelse (kastspjut, slungprojektil m. m.); ofta
betecknar det kastspjutet hos icke-italiska trupper.
2. Trädg., smala, spetsiga skott (hufvudsakligen på
äppel- och päronträd) af 8-20 cm. längd med anlag
att i sin spets bilda blommor och sätta frukt.
1. C. O. N. O. K-a. J. C. 2. O. G. D.
Spjutand, zool., detsamma som stjärt and (se
Andfåglar, sp. 964).
Spjutkastning, idrottst. Se Kast 4.
Spjutrockor, Trygonidce, zool., familj, tillhörande
underordningen rockor (Rajcs) och ordn. bredmunnar
(Plagiostomi) inom fiskklassen. De skilja sig från
de egentliga rockorna (Rajidce) dels därigenom,
att bröstfenorna omfatta nosen äfven framtill och
sålunda bilda hufvudets spets, dels ock därigenom,
att den långa, snärtlika stjärten saknar fenor
eller ock har endast förkrympta sådana, men är
på ryggsidan försedd med en på sidorna sågtandad
tagg. Med denna tagg förmår djuret bibringa
synnerligen smärtsamma sår, hvarför det mycket
fruktas af fiskare. Det lefver på sandbottnen
nära land och lifnär sig af fiskar, blötdjur och
kräftor. En art (Trygon pastinaca), som är allmän
i Medelhafvet, har anträffats äfven i Kattegatt.
L-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
