Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spohr, Ludwig - Spoils-systemet - Spokane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
harpisten Dorette Scheidler, med hvilken han företog
nya konsertresor, hvarunder han 1812 kom till
Wien. Där blef han kapellmästare vid Theater an der
Wien, men lämnade 1815 denna plats, för att efter
en konsertresa till Italien, där han täflade med
Paganini, 1817 öfvertaga kapellmästarbefattningen
vid Frankfurts stadsteater. 1820 företog S.,
jämte sin maka, en lysande turné i England, där
konstnärsparet jämväl vid hofvet blef högt uppburet,
samt därefter till Paris. Efter ett års uppehåll
i Dresden kallades S. 1822 som hofkapellmästare
till Kassel, där han högt ärad och ansedd tillbragte
sin återstående lefnad. Vid sitt 25-årsjubileum som
kapellmästare erhöll han titeln generalmusikdirektor,
blef hedersborgare i staden Kassel och rönte
andra utmärkelser. Änkling 1834, äktade han 1836
den framstående pianisten Marianne Pfeiffer. Hans
senaste lefnadsår förbittrades i någon mån genom hans
ofrivilliga pensionerande 1857, äfvensom genom ett
armbrott, som tvang honom att nedlägga sin violin och
frånsäga sig sina elever. Utan föregående sjukdom
afled han af ålderdomssvaghet. I Kassel restes 1884
en staty öfver honom. S. var sedan 1840 led. af
Mus. akad. i Stockholm. – Som violinvirtuos berömmes
S. för sin stora, sjungande ton – den spohrska stråken
har blifvit en terminus technicus –, sitt klassiskt
lugna, själfulla föredrag och en fulländad teknik. Den
nobless, den kärlek till det gedigna i konsten, som i
så hög grad utmärka hans kompositioner, uppenbarade
sig äfven i hans violinspel. Af hans inemot 200
elever blef Ferd. David den mest berömde, men äfven
M. Hauptmann, J. P. E. Hartmann, Pacius m. fl. ha
vunnit rykte som tonsättare eller violinister. Äfven
som dirigent egde S. de lyckligaste gåfvor, ej minst
ett i allo vinnande sätt. Han dirigerade flera stora
musikfester i Tyskland och England. Hans flesta
tonverk visa mycket släkttycke med hvarandra. Man
får af dem intrycket af en högt begåfvad, ytterst
produktiv konstnärsande, men mycket begränsad. Hans
originalitet är omisskännlig och framstår i synnerhet
genom hans karakteristiska sätt att modulera medelst
(ej sällan tröttsamma) kromatiska fortskridningar. För
det veka, milda, svårmodiga, till och med vekliga
finner han lättast uttryck; lifsglädjen, där den
någon gång bryter fram, återges på ett retande och
behagfullt sätt, men aldrig bullrande. Han höll
strängt på formens renhet och klarhet, öfvergaf
aldrig sin förkärlek för Mozart, men var som
tondiktarindividualitet egentligen romantiker och
kan sägas bilda ett mellanled mellan den äldre och
yngre romantiska skolan i Tyskland. Att han egde blick
för utvecklingen inom den musikaliska konsten, därom
vittna hans böjelse för symfonisk programmusik och
den uppmuntran han skänkte Wagners sträfvanden. Sällan
har en konstnär i lifstiden rönt så allmän hyllning,
som städse egnades S. på grund af hans storhet som
virtuos, dirigent och lärare, hans högtsträfvande
tondiktning, karaktärens renhet, kraft och frihet från
allt småsinne, vidhjärtenheten samt det imposanta och
värdiga i hans personliga framträdande. Emellertid
är hans musik numera till större delen föråldrad;
endast en del af violinsakerna spelas alltjämt. –
S. skref musik redan i barnaåren. Han komponerade
sedermera omkr. 150 verk. Bland hans 10 operor
märkas Faust (1814), Zemire und Azor (1819; "Zemir
och Azor", uppf. i Stockholm 1828), Jessonda (1823;
uppf. i Stockholm 1826), Der berg geist (1825)
och Die kreuzfahrer (1845). Endast "Jessonda"
eger en dräglig textbok. Utaf de 5 oratorierna,
som åtminstone i England gjorde stor lycka,
må nämnas Die letzten dinge (1826) och Der fall
Babylons (1842), bland de 9 symfonierna Die weihe
der töne, Irdisches und göttliches, Historische
symphonie och Die vier jahreszeiten. Vidare
komponerade han 3 konsertuvertyrer, uvertyr till
"Macbeth", mässor, kantater och ett stort antal
sånger. Bland de 17 violinkonserterna äro de i A
dur ("sångscenen"), E moll och D moll mest kända
och omtyckta. Därtill komma 34 stråkkvartetter, 4
dubbelkvartetter, 6 stråkkvintetter, en stråksextett,
en pianoseptett, 2 pianokvintetter, 5 pianotrior,
en mängd violinsonater, en oktett och en nonett för
stråk- och blåsinstrument, 4 klarinettkonserter
m. m. Vidare utgaf han en mästerlig Violinschule i
3 afdelningar (1831). Hans själfbiografi utgafs
1860–61 i 2 bd. Biografier öfver S. skrefvos
af W. Neumann (1854), Schletterer (1881) m. fl.
A. L. (E. F–t.)
Spoils-systemet [spå’jls-], polit., benämning i
Nord-Amerikas förenta stater på det system, som åt
det segrande partiet vid politiska val, särskildt
vid presidentvalet, förbehåller som byte (spoils)
så många ämbetsplatser, som den nyvunna makten sätter
det i tillfälle att öfverkomma. Systemet utbildades
först i staten New York af A. Burr (se d. o.) och De
Witt Clinton samt öfverfördes till unionsämbetsmännens
område efter president Andrew Jacksons ämbetstillträde
(1829) med hans statssekreterare, den från New York
kommande M. van Buren, som organisatör. Sitt namn fick
systemet från ett uttryck, som senator W. L. Marcy på
1830-talet använde i ett försvarstal för van Buren:
"Våra politiker se intet ondt i den regel, i kraft af
hvilken bytet efter fienden tillkommer segraren" (to
the victor the spoils). Whigpartiet bekämpade häftigt
systemet, så länge partiet själf var i minoritet,
men efter whigsegern vid 1840 års presidentval
öfversvämmades Washington af byteslystna ämbetsjägare
af whigpartiet, hvartill de förbättrade
kommunikationerna i sin mån bidrogo, och president
Harrison måste i stor utsträckning tillmötesgå
deras kraf på partibelöningar. Från demokraten
F. Pierces ämbetstillträde 1853 kan man anse, att
bägge de stora partierna erkände systemet som fullt
naturligt och berättigadt. Om försöken att råda bot
för den korruption, hvartill det ledde, se Civil
service reform. Jfr W. Ostrogorski, "La démocratie
et l’organisation des partis politiques", II (1903).
V. S–g.
Spokane [spåukei’n], stad i nordamerikanska staten
Washington, vid Columbias biflod S., Great northern-
och Northern pacific- m. fl. järnvägslinjer. 104,402
inv. (1910), hvaraf 21,220 i utlandet födda hvita
(3,343 i Sverige). Staden är säte för en protestantisk
episkopal biskop, har ett Carnegiebibliotek och
flera högre läroanstalter, bl. a. de katolska Gonzaga
college för gossar och Academy of the holy names för
flickor. Floden S. bildar inom staden två fall om
resp. 18 och 21 m.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
