- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
787-788

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sportula - Sporväxter - Sposalizio - Spott - Spotta - Spottcentrum - Spottdrifvande medel - Spottfågeln - Spottiswoode, John - Spottkörtlar - Spottsten - S.P.Q.R. - Spr.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

787

Sporväxter-Spr.

788

varor, som fattiga klienter fingo af sina förmögna
skyddsherrar; slutligen i st. f. gåfva in natura en
penningskänk, hvaraf ordet sportler (se d. o.).

Sporväxter, bot. Se Kryptogamer och Spor.

Sposalizio [spåsalMsiå], it., trolofning, vigsel,
den i konsthistorien vanliga benämningen på
framställningar af Jungfru Marias trolofning med
Josef. Den ryktbaraste behandlingen af detta ämne
är Eafaels lilla målning i Breragalleriet i Milano
(se S a n t i). - Om sposalizio del mare se D o ge,
sp. 613. G-gN.

Spott, Saliv, fysiol., afsöndring från någon af sp
o 11 k or 11 a r n a (se d. o.) eller blandningen af
dessa afsöndringar i munhålan (m u n-spott). - Spotten
hör till kroppens mest vat-tenhaltiga vätskor. Den
innehåller endast 0,2-0,4 proc. salter, hufvudsakligen
koksalt, vidare något ägghvita och slemämne (mucin)
samt ett ferment, plyalin, som öfverför stärkelse till
maltsocker. Ptyalinets verkan förhindras af syror. Då
mag-saften innehåller saltsyra och födans bearbetning
i munhålan tillika med sväljningen tar endast ringa
tid i anspråk, kan det synas, som om knappast någon
möjlighet förefunnes för ptyalinet att utöfva någon
verkan, och dess betydelse i kroppens hushållning
kunde tyckas tämligen gåtfull. Sedan det emellertid
blifvit ådagalagdt, att maginnehållet ej omblandas
och att magsaften intränger endast i de lager, som
ligga närmast magväggen, blef det klart, att spottens
matsmältningsverkan kan göra sig gällande i magsäcken
utan hinder af saltsyran i magsaften. Spotten är
vidare af största betydelse för sväljningen och för
munhålans renhållning. Torra födoämnen uppmjukas af
vattnet i spotten och omformas till "tugga". Ytan
af tuggan öfverdrages med spottens slem och glider
därefter lätt ned genom svalg och matstrupe. Den
dagligen afsönd-rade spottmängden uppgår för människan
till l ä 1,5 1. För gräsätande djur, såsom häst och
nötkreatur, uppgår den till flera tiotal 1. särskildt
vid utfodring med torrt hö. Vattnet i den nedsväljda
spotten uppsuges i tarmen, så att spotten kan sägas
genomgå ett kretslopp i kroppens inre. J- E- J-n-

Spotta (Ro d spott a), zool. Se Flundresläktet.

Spottcentrum, fysiol. Se Spottkörtlar.

Spottdrifvande medel, farm. Se S i a l a g o g a.

Spottfågeln, zool. Se Härmfågeln.

Spottiswoode [spå’tisömd], John, skotsk prelat,
f. 1565, d. 26 nov. 1639 i London, efterträdde
efter studier i Glasgow sin fader som kyrkoherde i
Calder i Lothian 1583 och utnämndes 1603 till biskop
af Glasgow. Han blef 1605 medlem af konung Jakobs
skotska råd och var dennes främste medhjälpare vid
hans försök att utvidga den skotska konungamakten på
de kyrkliga privilegiernas bekostnad. 1615 blef han
ärkebiskop af S:t Andrews och den skotska kyrkans
primas; 1618 genomdref han på en synod i Perth de
beryktade fem s. k. Perth-artiklarna, som skulle
skapa likformighet mellan den skotska kyrkan och
den engelska (jfr om dem Perth, sp. 593). S. var
1635-38 Skottlands lordkansler, förklarades efter
covenant-riktningens seger (se Skottland, sp. 1175)
afsatt (dec. 1637) och nödgades fly till England. Om
aktningsvärda studier vittnar hans historiska ar-

bete History of the church
and state of Scotland (1655).
v.s-g.

Spottkörtlar, fysiol., 3 pariga organ: ö r
o n-spottkörteln, parotis, underkäkskörteln,
submaxillaris, och undertungkör-t e l n, sublingualis,
hvilkas läge antydes af benämningarna, samt
en del spridda körtlar, belägna i munhålans
slemhinna. Om principen för spott-körtlarnas
byggnad och körtelrummens 1. körtelsäckarnas
(alveolernas) förhållande till utförsgången se
Epitel, sp. 722, fig. 4. Somliga Spottkörtlar, såsom
öronspottkörteln, lämna en ägghvithaltig, andra,
såsom hundens underkäkskörtel, lämna en slemhaltig
spott. Människans underkäkskörtel kan betecknas
som en blandform. Afsöndringen af vatten och salter
synes vara en till viss grad själfständig process,
skild från af-söndringen af de specifika organiska
sekretbeståndsdelarna. Afsöndringsprocessen i sin
helhet är en cyklisk process, som utlöses genom
vissa ret-medel (se Retning), eger ett typiskt
tidsförlopp, som man kunnat följa med mikroskopets
tillhjälp (se Afsöndring, sp. 297) och efter hvars
slut körteln återvänder till hvilstadiet. Processen
omfattar dels den egentliga sekretbildningen, dels
en nybildning och upplagring i körtelcellerna af ett
material, som utgör förstadiet till de specifika
organiska sekretbeståndsdelarna. Nervbanorna till
spottkörtlarna förlöpa dels i vissa hjärnnerver, dels
i sympatiens. De förra - upptäckta af Ludwig 1851,
den första upptäckten af sekretionsnerver - reglera
hufvudsakligen afsönd-ringen af vatten och salter;
de senare - upptäckta af Eckhardt 1860 - reglera
afsöndringen af de organiska sekretbeståndsdelarna
och nybildningen af deras förstadier. Den normala
spottafsöndrin-gen förlöper som en reflex (se
d. o.) i samband med födans införande i munnen
och särskildt vid tuggningen. I munslemhinnan
finnas retningsmottagare (receptorer), tillhöriga
olika sinnen, särskildt smaken (se d. o.). Dessa
påverkas dels mekaniskt vid beröring, dels kemiskt
genom olika ämnen i den intagna födan. Den utlösta
retningen ledes genom motsvarande sinnesbanor
till centrala nervsystemet och öfverföres genom
en särskild mekanism, spottcentrum, beläget i
förlängda märgen på af söndringsnerverna, till de
olika spottkörtlarna. Pavlov har visat, att spottens
beskaffenhet bestämmes genom den olika retning, som
olika ämnen utöfva. Kött ger en seg slemrik spott,
torra skorpor däremot en tunnflytande. Illa-smakande
ämnen, såsom kinin, ge riklig afsöndring af
en synnerligen vattenhaltig spott. - Om de af
Pavlov beskrifna villkorliga reflexerna se Reflex.
J. E. J-n.

Spottsten benämnas stenhårda konkrement, som
stundom afsätta sig i spottkörtlarna eller deras
utförsgångar. Spottsten utgöres af kalciumkarbonat
(jämte mer eller mindre kalciumfosfat) och organiska
ämnen. Af väsentligen samma art är s. k. vinsten,
som afsätter sig på tänderna. P. T. C.*

S. P. Q. R., förk. för lat. Senatus
populusque romanus, romerska senaten och folket,
d. v. s. romerska staten; numera beteckna bokstäfverna
staden Roms tillhörighet.

Spr., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten
Kurt P. J. Sprengel (se d. o. 2).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:01:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free