Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprengtporten, Göran Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Sprengtporten
796
väl S. det steg han tagit. Han trodde "resepasset"
vara gifvet för att utestänga honom från den snart
stundande riksdagen och klagade öfver, att han fått en
mindre summa, än konungen tidigare lefvat. S. reste
emellertid i mars 1779, sedan han till regeringen
insändt ett med omsorg utarbetadt reglemente för de
lätta truppernas öfningar.
Från denna tid är S:s lif oroligt och
kringirrande. Hans väg gick öfver Petersburg, där
han mottogs med stora hedersbevisningar. Sedan
fortsattes resan genom Kurland, Warschau och
Schlesien till Berlin, men hans afsikt att få
deltaga i Bajerska successionskriget gäckades
genom freden i Teschen. Kedan före sin ankomst
till Berlin hade han hos vederbörande i Sverige
anhållit om tillökning i reskassan, men fått till
svar, att för 1779 intet tillskott kunde beviljas,
hvaremot han för 1780 skulle erhålla 2,000 rdr
sp. I sept. 1779 reste han till Paris, där han,
tryckt af ekonomiska bekymmer och gripen af tidens
frihetsidéer, beslöt att åtfölja en fransk hjälpkår
till nordamerikanska frihetskriget. Med anledning
däraf inlämnade han till Stockholm sin afskedsansökan
jämte begäran om ackord och pension. Hans anhållan
om afsked beviljades 27 maj i smickrande ordalag,
men pension och ackordsersättning vägrades. Oaktadt
det sålunda visat sig, att Gustaf III tröttnat vid
S:s ständiga penningkraf, uppvaktade han Gustaf III
i Spä i aug. 1780, då konungen beviljade honom en
ackordsersättning jämte löfte, att genom Sveriges
ambassadör i Frankrike, grefve G. F. Creutz, en
välaflönad plats i fransk tjänst skulle utverkas
åt honom. Detta Gustaf III:s förhastade löfte blef
anledningen till den slutliga, ohjälpliga brytningen
mellan dem. S. blef visserligen fransk officer med
titel af "mestre de camp dans 1’infanterie", men
fast plats och aflöning kunde han icke vinna, och i
april 1781 återsände han till franske krigsministern
sin tjänstefullmakt. I aug. 1781 begaf S. sig till
Finland och slog sig ned på sin egendom Sesta i
Nastola socken. Det var nu, som planen att grundlägga
Finlands själfständighet, hvilken sedan förblef hans
lifsidé, började sysselsätta honom. I en krets af
adelsmän, bland hvilka landshöfdingen R. V. De Geer
och den bekante J. A. Jägerhorn voro de förnämste,
plägade han vältaligt utveckla nödvändigheten af,
att Finland blef en särskild stat. Det berättas,
att han vändt sig till hertig Karl med anhållan, att
denne skulle ©mottaga storfurstevärdigheten, under
ryskt protektorat, och att hertigen svarat undvikande;
men i öfrigt åtnöjde han sig ännu med att i hembygden
drifva propaganda för saken. Konungen sökte icke
hindra denna agitation, ehuru han icke var okunnig
om densamma, men såg dock gärna, att S. 1785 lämnade
Finland och ingick som öfverste i holländsk tjänst
i afsikt att deltaga i det väntade kriget mellan
Holland och Österrike; också erhöll S. af Gustaf III
1,000 dukater i respenningar. De hotande krigsmolnen
skingrades, hvarför det närmaste ändamålet med resan
förfelades, men i stället arbetade S. så mycket
ifrigare för den finska själfständighetsplanen. Han
trädde i förbindelse med ryska sändebudet i Holland,
Kalitsjev, och öfverlämnade till denne en skriftlig
framställning om möjligheten att åstadkomma Finlands
själfständighet. Då han seder-
mera, i maj 1786, infann sig i Stockholm, där
han under den pågående riksdagen tog plats i
oppositionens led, utvecklade han närmare sina
planer under sammanträffanden med ryska sändebudet
i Stockholm, Morkov (se denne), och öfverlämnade
åt denne en Precis d’un tableau sur Véquilibre du
Nord considéré dans le projet de renare la Finlande
indépendante. Ryska trupper och ryska penningar
skulle enligt detta projekt komma finnarna till
hjälp vid deras resning mot Sverige, och sedan
friheten blifvit vunnen, skulle ryska kejsarinnan
garantera den författning finnarna komme att ge
sig. Ett på denna tid af S. affattadt förslag till
styrelseform för "Finlands förenade provinsers
republik" vittnar om, att S. för det befriade
Finland tänkte sig en författning, som nära skulle
likna Nederländernas aristokratisk-federalistiska
statsskick. Styrelsen skulle handhafvas af en
permanent kongress, i hvilken provinserna skulle
representeras ståndsvis. Kongressens medlemmar
skulle väljas af riksdagen, som egde sammanträda
hvart fjärde år. S. hade numera gått därhän i sina
stämplingar, att han icke kunde förbli i Sverige. Han
emottog därför med glädje Morkovs å kejsarinnans
vägnar framställda förslag att inträda i rysk
tjänst. Han tillbragte två månader i Finland och
afreste därefter till Petersburg, dit han anlände i
sept. 1786, emottogs där med utmärkt välvilja, blef
kammarherre och generalmajor samt erhöll flera andra
ynnestbevis och förmåner. Han hörde till kejsarinnans
svit under hennes bekanta resa 1787 genom södra
Ryssland. Dock blef kejsarinnans stämning, enligt
hans följeslagare J. A. Ehrenströms berättelse,
kyligare, sedan hon lärt känna S:s slösande vanor
och oregelbundna lefnadssätt. Då kriget mellan
Sverige och Ryssland 1788 utbröt, uppmanade Gustaf
III S. att söka sig in i den mot Turkiet uppställda
ryska armén för att undgå eventualiteten att kämpa
mot sitt fädernesland, men han lyssnade icke därtill,
utan åtog sig att i Olonetsguvernementet uppställa
en armékår, hvilken öfver Sordavala skulle infalla i
svenska Finland. S. var därför fjärran från finska
armén, då myteriet inom densamma utbröt, och torde
fått kännedom om händelserna i Liikala och Anjala,
först då han på kallelse infann sig i Petersburg,
där han i aug. inför kejsarinnan fick uttala sig om
de förslag Jägerhorn framfört. Han kunde icke hafva
det ryska kabinettets tveksamhet i denna fråga,
och då han sedermera infann sig vid Kymmene, där
han underhandlade med några af arméns officerare
och hertig Karl, visade det sig, att den rätta
tidpunkten var förbi. Likaså voro underhandlingarna
med brigadchefen Hastfer i Savolaks fruktlösa. Under
vinterns lopp utarbetade S. proklamationer, i hvilka
finnarna manades att arbeta för befrielsen från
Sverige. Själf ville han med vapen i hand kämpa för
saken, hvarför han emottog anställning vid den ryska
armé, som i juni 1789 inbröt i Savolaks. Men hans
krigarbana afbröts redan i slaget vid Porrassalmi 13
juni s. å., där han blef svårt sårad. 1790 dömdes
han frånvarande af Åbo hofrätt såsom den, hvilken
burit afvog sköld mot konung och fädernesland, att
mista lif, ära, gods och adelskap. De följande åren
tillbragte han i Aachen och Maastricht. Han återvände
1793 till Petersburg, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
