Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprengtporten, Göran Magnus - Sprengtporten, Jakob Vilhelm - Sprengtportenska frikåren - Spret - Spretning - Spreustein - Spri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föll i onåd, hvarefter han 1795-98 för det mesta
vistades i Töplitz i Böhmen. 1798 infann han sig åter
i Petersburg, vann kejsar Pauls förtroende, utnämndes
till general af infanteriet och erhöll uppdrag att
som ambassadör afgå till Paris för att med Napoleon
Bonaparte underhandla om öfver-lämnandet af Malta till
Ryssland och om återsändandet af de ryske fångarna
till Frankrike. Uppdraget verkställdes lyckligt
(1800-01), men S:s nya framtidsförhoppningar afbrötos
genom kejsar Pauls mord. De nya styrande funno
honom besvärlig. 1802 förordnades han att inspektera
Rysslands södra gräns från Kiachta till Astrahan. 1806
af gaf han ett utlåtande om militärväsendet i ryska
Finland, hvilket han ville bygga på upprättandet af
en rysk milis. I det hela var han dock tvungen till
overksamhet och fann sin ställning så svår, att han
författade en till Gustaf IV Adolf ställd böneskrift
om att få återkomma till fäderneslandet. Huruvida
denna skrift blifvit inlämnad, är dock tvifvelaktigt.
Först då en brytning mellan Ryssland och Sverige
1808 åter förestod, fann man S. ännu en gång
behöflig. S. deltog i öfverläggningar, som
höllos i Petersburg i början af 1808, men fick ej
befäl vid den i Finland inryckande armén, då han
undanbad sig att tjäna under ofverbefälhafvåren,
Buxhoevden. S. anbefalldes dock att åtfölja armén
för att genom sina förbindelser bana ryssarna
vägen. Han ledde i Lovisa underhandlingarna med
kommendanten på Svartholm, K. M. Gripenberg, samt
begaf sig därefter till Borgå och Helsingfors, men
återvände redan mot slutet af mars till Petersburg,
där han i ett till ministern Rumjantsev ingifvet
memorial yrkade på de finska ständernas snara
sammankallande. I Petersburg var man i början benägen
att gå in på hans synpunkter, men sedermera började
man finna en finsk ständerförsam-ling ändamålslös,
hvarför S. för någon tid hade ringa inflytande
på de finska angelägenheterna. Först då Finska
deputationen (se Finland, sp. 319) infunnit sig
i Petersburg, gjorde sig hans stämma återigen
hörd. S. besvarade å kejsarens vägnar deputa-tionens
första yttrande, utnämndes 12 dec. (n. st.) 1808 till
Finlands generalguvernör samt afgaf i förening med
krigsministern Araktjejev och general von Knorring
till kejsaren ett förslag om framtida ordnande af
Finlands styrelse. Han stod nu vid det mål han länge
drömt sig som högste civil styresman för det med
Ryssland förenade Finland, men hans verksamhet på den
nya platsen blef långt ifrån så betydande, som han
hoppats. Allmänna opinionen i Finland var fientlig
mot honom, och hans retsamma lynne gaf anledning till
förvecklingar med de ryska myndigheterna. En tvist
med of verbefälhaf våren, Bogdan v. Knorring, om
äm-betsvåning i Åbo, blef orsak till en skarp varning
från kejsaren till dem bägge. Senare klagade S. i bref
till Speranskij öfver att ha blifvit förbigången vid
tillsättandet af kommittén för utarbetande af förslag
till regeringskonselj, men fick ett skarpt svar och
varnades för obefogad inblandning i Borgå landtdags
verksamhet. Med anledning däraf begärde S. sitt
afsked, som beviljades 17 juni (n. st.) 1809. De
sista åren af sitt lif tillbragte han i stillhet
dels på sin egendom Hietala i närheten af Yiborg,
dels i Petersburg. 1809 hade han blifvit
upphöjd i grefligt stånd. Utdrag ur S:s dagbok ingå i
Yrjö Koskinens skrift "Yrjö Maunu Sprengt-portenista"
(Om Göran Magnus Sprengtporten; 1870). I öfrigt är
hans lif skildradt af K. K. Tigerstedt i en i "Finsk
tidskrift" införd artikelserie (1877-88) samt i Åbo
lyceums program 1881 och 1882 och af Th. Westrin i
"Svenska literatursällskapets i Finland Förhandlingar
och uppsatser" 3 (1887). Se äfven "Finsk tidskrift"
för 1889.
4. Jakob Vilhelm S., friherre, son till S. l,
ämbetsman, militär, f. 9 okt. 1794 på Sparreholm,
d. där 29 sept. 1875, aflade hofrättsexamen i Uppsala
1811, utnämndes 1812 till kornett vid Lifgardet
till häst, deltog i tyska kriget 1813 och avancerade
sedermera till generallöjtnant i armén 1858 och tog
afsked ur krigstjänst 1863. Sin betydelsefullaste
verksamhet hade S. dock på det civila området. Han
tjänstgjorde som attaché i Petersburg 1816-17
samt blef 1825 öfverstekammarjunkare, 1827
öfverhofjägmästare (afsked 1838) och 1828 chef för
Skogsinstitutet och förordnades 7 okt. 1830 till
överståthållare i Stockholm, men afgick 30 juni
1838 med anledning af de då i hufvudstaden timade
oroligheterna. Den för sin älskvärda personlighet och
sitt lugna allvar särdeles populäre mannen var 28
dec. 1844-26 juni 1848 ånyo öfverståthållare. Han
utförde ministe-riella beskickningar 1848
till Köpenhamn och 1858 till Paris. Som led. af
ridderskapet och adeln 1823-65 och af Första kammaren
1866-75 deltog han i riksdagsförhandlingarna. Med
mångsidig och fin bildning egnade han sig äfven
åt skriftställen: Tankar i representationsfrågan
(1839) och Vittra tidsfördrif (1855; ny
tillökt uppl. 1872) m. fl. småskrifter. S. var
led. af Krigsvet. akad. (1827), hedersled.
af Landtbruksakad. (1837) och led. af Vet. akad. (1848).
Med S. utgick ätten S. på svärdssidan.
Biogr. af H. Wieselgren i "Ur vår samtid" (1880).
1. (L. S.)
2–3. M. G. S.
Sprengtportenska frikåren. Se Pommerska kriget,
sp. 1333, och Sprengtporten, sp. 792.
Spret, P. Se Speratus.
Spretning, jaktv. Se Spår.
Spreustein [spröjstajn], miner. Se Natrolit.
Spri l. Sprit, sjöv., en smäcker (smal) stång, hvarmed
ett sprisegel utbredes. Då ett dylikt segel skall
spritas, instickes spriets öfre ända i spritögat,
som sitter i seglets öfre bakre hörn, och dess nedre
ända sättes ispristroppen, som smyger sig om masten;
på större båtar hissas nämnda hörn af seglet upp
till spriändan, som i så fall genom ett särskildt
tåg kan firas ut till sitt stånd och halas upp till
masten. Spri kallas äfven den smäckra rå, hvartill
ett latin- l. loggertsegels öfverkant fästes och
hvarigenom seglet direkt utbredes, då det hissas.
Jfr Galärsegel, Loggert och Segel.
R. N.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
