Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprutflaska - Sprutgurka - Spruthus - Språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skan genom det andra röret utpressas i form af en
fin stråle. Jfr Herons kula och Herons källa.
(K. A. V-g.)
Sprutgurka, bot. Se Spridningsanordning.
Spruthus, byggnad för förvaring af
eldsläckningsredskap, i synnerhet sprutor. Se
Brandväsende, sp. 1500-01.
Språk i detta ords allra vidsträcktaste betydelse är
en gemensam benämning för alla sinnesförnimmelser,
genom hvilka en idé väckes till lif. I denna mening
tages ordet i sådana uttryck som "Naturens skönhet
talar sitt stumma språk", "Ruiner, som tala sitt
mäktiga språk"; jfr "En tilltalande anblick", "Läsa
i naturens bok" o. d. Denna användning af ordet
måste dock betraktas som öfverförd och poetisk. I
egentligare, men dock mycket vidsträckt bemärkelse
förstås med språk alla afsiktligt använda tecken,
genom hvilka människor meddela hvarandra sina tankar
och föreställningar. Alltefter de olika slag af
tecken, af hvilka man betjänar sig, får man olika
slag af språk, såsom ljudspråk (t. ex. signaler,
talspråk), bildspråk (t. ex. vissa slag af
hieroglyfer, hällristningar, de aritmetiska och
algebraiska tecknen), åtbördsspråk (åthäfvor, gester
och minspel), blomsterspråk m. fl. Vanligen fattar man
emellertid uttrycket språk i en vida inskränktare
bemärkelse, lika med talspråk, hvarmed menas:
artikulerade (d. v. s. genom regelbunden användning af
talverktygen frambragta) ljud, hvilka vi afsiktligt
använda som tecken för meddelande af våra tankar och
föreställningar. Alltefter de talande individernas
olikhet erhåller man olika slags talspråk. Strängt
taget, kan hvarje människa i viss mening sägas ha sitt
särskilda språk (t. o. m. olika under olika perioder
af lifvet), egendomligt genom uttal, ordförråd
och användning af orden. Men då många människor
ega språk, som föga skilja sig från hvarandra,
sammanfattar man dessa språk i grupper, som sedan i
språkligt afseende betraktas som enhetliga. Dessa
grupper kunna uppgöras på grundval af antingen de
talandes nationalitet (t. ex. svenska, danska, tyska
o. s. v.), språkets större eller mindre geografiska
utbredning inom samma land (riksspråk å ena sidan,
å den andra landsmål eller, hvilket är detsamma,
munart, dialekt), de talandes yrke (t. ex. tekniskt
språk, vetenskapligt språk, fiskar-, jägarspråk
m. m.) eller samhällsställning (t. ex. bildadt språk,
folkspråk, pöbelspråk), språkets egendomliga, på dess
användning i ett speciellt syfte beroende prägel eller
stämningsvärde (t. ex. högre språk, hvardagsspråk
och vulgärt språk, slangspråk, tjufspråk eller
rotvälska, poetiskt språk, kyrkligt språk) eller
den ordning, i hvilken det inlärts ("modersmål",
det språk man först tillegnat sig, i motsats mot
"främmande språk", d. v. s. alla senare inlärda). Af
dessa indelningar är den efter nationalitet den
ojämförligt viktigaste. Alltså förstås t. ex. med
"svenska språket" sammanfattningen af alla de
språkliga uttryck svenskar begagna för att meddela
sig med hvarandra. De nationalspråk, som i afseende
på bildningssätt stå hvarandra närmast, sammanfattas
till större grupper, som efter växande omfång pläga
benämnas språkgrenar, språkfamiljer och språk-
stammar, det sistnämnda uttrycket sålunda
användt om den största enhet, under hvilken man
lyckats sammanföra flera språk på grund af hos
dem ådagalagda lagbundna öfverensstämmelser. Så
t. ex. bildar svenskan tillsammans med danskan,
norskan och isländskan den nordiska eller
skandinaviska språkgrenen inom den germanska
familjen; denna åter tillsammans med bl. a. de
romanska, keltiska, slaviska, grekiska och
indiska språkfamiljerna bildar den indoeuropeiska
språkstammen. Andra språkstammar äro t. ex. den
semitiska (omfattande bl. a. hebreiska och arabiska)
och den finsk-ugriska (dit bl. a. finska, lapska
och ungerska höra). Likheten mellan de till
samma språkstam hörande språken beror vanligen och
väsentligen på gemensam härkomst hos de folk, som tala
dithörande språk, hvilka sålunda genealogiskt sedt
äro att betrakta som dotterspråk af ett och samma
urspråk och geografiskt sedt som dialekter af en
och samma folkstams språk. Huruvida några eller alla
språkstammar kunna sammanföras till större enheter,
är mycket tvifvelaktigt; åtminstone ha de försök,
som hittills gjorts, särskildt i syfte att uppvisa ett
närmare sammanhang mellan den indoeuropeiska och dels
den semitiska, dels den finsk-ugriska språkstammen,
ännu icke krönts af afgjord framgång. Snarare synes
då den mycket diskuterade frågan om språkets väsen
och ursprung närma sig en lösning, som åtminstone
tillsvidare kan tillfredsställa vetenskapens
kraf. Såsom numera allmänt öfvergifven torde den
fordom äfven bland vetenskapsmän gängse åsikt få
betraktas, enligt hvilken språket som en fullt
utbildad färdighet nedlagts hos människan redan vid
"skapelsen". Nu anses det som gifvet, att språket
hos människosläktet liksom hos individer från en
ringa början utvecklats och alltjämt utvecklas
till en allt större fullkomlighet. Men ang. arten
af denna utveckling äro åsikterna ännu tämligen
skilda. Allt färre anhängare räknar dock den mening,
som för ett par årtionden sedan var ganska allmänt
härskande, nämligen att språket vore väsentligen
en "naturprodukt", som i likhet med t. ex. hosta,
nysning, gråt och skratt uppkomme och utvecklades,
helt och hållet eller åtminstone öfvervägande,
oberoende af människans viljelif. Det rätta torde
fastmer vara, att språket liksom kläder och boning,
sång och musik väsentligen är en "konstprodukt",
som visserligen af de flesta individer produceras
omedvetet och ofritt, således till följd af en
blott konstdrift (liksom bäfverns hus, biets
cell, näktergalens sång), men hvars fullkomnande
dock i allmänhet beror på, att denna konstdrift
hos vissa individer utvecklats och med stigande
kultur alltmera utvecklas till en medveten och fri
konstnärlig verksamhet. Från musiken, med hvilken
konst språket företer många likheter, skiljer det
sig väsentligen därigenom, att det icke produceras
för sin egen skull, utan för att utgöra tecken för
ett andligt innehåll. Möjligheten för den primitiva
människan att ge sina röstresurser denna användning
berodde tydligen därpå, att af hennes läten några
redan ursprungligen egde en omedelbar förmåga att hos
åhöraren uppväcka samma stämning eller föreställning,
hvaraf de själfva framkallats; jfr härmed skrattets
och gråtens smittsamhet, musikens förmåga att väcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
