Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkbruk - Språkfel - Språkfilosofi - Språkform - Språkforskning - Språkföreningen - Språkljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Språkfel-Språkljud
818
rande, icke beskrifvande, och de regler för
språkriktighet, som då ges, afvika här och där
från språkbruket af mångahanda grunder: logik,
systematik, påverkan af främmande språks grammatiska
system o. s. v. Den utilitaristiska språkvetenskapen
var böjd för att i bruket (lat. usas) se den högsta
språkliga auktoriteten. - R-n 13.
Språkfel, i vidsträckt bemärkelse alla de afvi-kelser
från det normala eller konventionella (allmänt
antagna) språkbruket, hvilka icke ha sin grund
i afsiktlig sträfvan att ombilda uttryckssättet,
utan härflyta från fysiska eller psykiska brister
hos den talande eller skrifvande. Fel i uttalet, som
bero på felaktigheter i talorganen, t. ex. stamning,
eller hjärnskador (jfr Afasi och Hjärnsjukdomar),
bruka ej benämnas språkfel, medan däremot diträknas
sådana stadigvarande oriktighcter, som härröra af
ofullständig eller skef inläring af språket (såsom
då utlänningar icke kunna öfvergå från sitt till ett
främmande språks ljudsystem), samt de tillfälliga
felsägningar, som kallas attraktion (se d. o. 2 och
R. G:son Berg i "Studier i modern språkvetenskap",
1905 och 1914) och kontamination (se d. o.) m. fl. I
inskränkt bemärkelse menar man med språkfel de
i tal och skrift uppträdande afvikelserna från
det vedertagna bruket i ordens bildning, böjning,
sammanfogning eller betydelse, som härröra af "slarf",
okunnighet o. d. Gränserna mellan "riktigt" och
"oriktigt" språkbruk äro gifvetvis flytande i många
fall; förseelser mot en föråldrad språkläras bud äro
ofta endast bevis för språkets fortgående förändring
och intaga småningom det riktigas plats (t. ex. hvems,
i st. f. hvars, medan däremot det bl. a. hos Messenius
uppträdande honoms i st. f. hans icke trängt igenom);
dialektala och lågspråkliga uttryck och former bli
likaledes ofta efter hand gällande i s. k. riksspråk
(se d. o.) och högre stilar, något som också icke
sällan är fallet med utländska .inflytanden (jfr
Språkrensning). I fråga om dylika arter af språkfel
måste man därför bedöma de enstaka fallen varsammare
än dem, som framkallas af "slarf". Vanligen är det
brådska, trötthet (eller annan psykisk depression),
språklig likgiltighet eller okunnighet, som förorsaka
språkfelen mot det idiomatiska uttryckssättet
eller (den fraseologiska, grammatiskt logiska)
korrektheten. - På senare tider har undersökningen af
olika slags språkfel börjat drif-vas med stor ifver,
förnämligast på grund af det stora språkpsykologiska
intresset och det icke ringa språkpedagogiska. Jfr
Språkriktighet och se Meringer och Mayer, "Versprechen
und verlesen" (1895), och Meringer, "Aus dem leben
der sprache" (1908), samt läroböcker i stilistik.
R-n B.
Språkfilosofi, det sedan W. von Humboldt vanliga
namnet på vetenskapen om språkets begrepp och väsen
samt dess andliga förutsättningar. Språkfilosofien
utgör eller bör utgöra utgångspunkten för
språkvetenskapen, medan å andra sidan den deskriptiva
språkforskningen och språkhistorien lämna det
stoff, hvaraf språkfilosofien uppbygges. I fråga
om teorierna för språkets ursprung, orsakerna till
språkliga nyskapelser och förändringar m. m. liksom i
fråga om den ställning, som den enskilde kan eller bör
intaga till språkbruket, de mål för språkutvecklingen,
hvilka äro eftersträfvansvärda,
och andra dylika spörsmål är den språkfilosofiska
ståndpunkten afgörande. Junggrammatikerna
und-veko termen språkfilosofi och nyttjade
hellre ordet principlära (se Paul, "Prinzipien
der sprachwis-senschaft", 4:e uppl. 1909). I
nyaste tid har språkfilosofien fått sin
väsentligaste utbildning i anslutning till
och beroende af modern språkpsy-koiogi (se
d. o.; jfr W. Wundt, "Völkerpsycholo-gie",
I, 3:e uppl. 1912). Jfr Språkriktighet.
R-n E.
Språkform. Se M or f em.
Språkforskning. Se Språkvetenskap.
Spräkföreningen, Svenska. Se Svenska språkförenirigen.
Språkljud, gramm., skulle man i största allmänhet
kunna kalla hvarje ljud, hvilket används som
språkligt tecken eller uttryck, t. ex. signaler,
djurläten o. s. v. Men vanligen förstår man under
språkljud de ljud, hvaraf det mänskliga talspråket
består. Språkljuden äro ett talspråks enklaste
beståndsdelar och frambringas af människorösten
medelst en enda oförändrad artikulation eller
placering af .talverktygen. Språkljuden bildas
på det sätt, att den från lungorna vid utandning
framträngande luftströmmen mer eller mindre hämmas och
därigenom frambringar ett ljud, i vissa fall äfven
förbundet med en paus eller fullständig hämning af
luftströmmen, nämligen vid bildning af explosivorna
p, t, k, b, d, g. Organen för språkljudens
bildande äro andningsorganen (mellangärdet,
lungorna, luftstrupen) och artikulation s- eller
resonansorganen (struphufvud, mun- och näshåla). Det
är företrädesvis de senare organens sätt att verka,
hvartill man har att taga hänsyn vid en klassificering
af språkljuden. Artikulationen kan vara förlagd till
struphufvudet, till mun- och näshålan eller samtidigt
till båda delarna. Om stämbanden i struphufvudet närma
sig hvarandra och försättas i vibrationer, uppkommer
s. k. stämton. Allteftersom stämbanden vid ljudens
bildande sålunda äro försatta i vibration eller ej,
bli dessa respektive tonande och t o n l ö s a. Till
de förra höra vokaler, nasaler (ra, n], s. k. likvider
(l, r), explosiva medier (b, d, g), s p i-ranterna
j och v; till de senare explosiva tenues (fc, p, t),
spiranterna /, s. För öfrigt äro mun- och näshålorna
mest verksamma vid artikulationen. Allteftersom
munnen eller näsan uteslutande eller båda samtidigt
äro arti-kulationsställen, bli språkljuden o r
a l a, de flesta svenska språkljud, n a sa l a
m, n (ng), n a s o-o r a l a, t. ex. de franska
nasalvokalerna. Mun-och näshålorna kunna antingen
tjäna till att blott modifiera klangen hos språkljuden
eller också att genom större eller mindre hämning
ge det i struphufvudet bildade ljudet en tillsats
af ett buller (ty. geräusch). Härefter indelas
språkljuden i sonorljud och bullerljud. Till de
förra höra vokaler, nasaler, på sätt och vis äfven
tremulanter 1. r-ljud och laterala f rika ti vor
1. Z-l j u d (båda dessa slag vanligen sammanfattade
under namnet likvider). Skillnaden mellan vokaler å
ena sidan och de öfriga ljuden såsom konsonanter å
den andra består däruti, att de förra ha vidare pass,
så att deras kvalitet bestämmes af munhålans form, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
