- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
821-822

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkrensning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett på något område mäktigare eller särskildt
inflytelserikt grannfolk utöfvar den, då en
betydande invandring från annat språkområde eger
rum, då en utländsk troslära, vetenskaplig eller
vitter riktning vinner insteg, då industri,
handel eller annan praktisk verksamhet medför
främmande tungomåls flitigare bruk på ett visst
område. Äfven inom landet kunna utländska språkliga
påverkningar ega rum på annat sätt: undervisningen
i främmande språk, efterbildning af inrättningar
och företeelser, öfversättningslitteratur
m. m. möjliggöra språkblandning. Svenska språket
har på mångfaldigt sätt rönt de mest långvariga och
bestämmande påverkningar af andra, såväl muntligt
som skriftligt. Från latin och grekiska upptogos
redan under medeltiden många ord, och den lärda
bildningen Ökade dessas antal icke oafsevärdt
under senare århundraden. Danska och lågtyska göra
sig ännu starkare gällande i medeltidens svenska
litteraturspråk, och deras inflytande sträckte
sig icke blott till ordskatten, utan äfven till
ordbildningslära, syntax och ljudlära. Denna
påverkan rönte sitt första egentliga motstånd
i början af 1500-talet, då reformationstidens
öfversättare och författare medvetet motarbetade det
danska inflytandet. I stället vardt nu högtyskans
inverkan synnerligen stark, dels genom den lutherska
teologien, dels genom det tyska ämbetsmannaspråket
("kanslistilen"), och såväl de utrikespolitiska
förhållandena som de många inflyttningarna
af utlänningar under stormaktstiden gynnade
främlingsväldet öfver språket. Dess öfverdrift
framkallade emellertid motrörelser. Stiernhielm
har äran af att vid midten af 1600-talet ha gått i
spetsen för språkrensningen. I sitt verk "Gambla
svea- och götha måles fatabur" (1643) framlade
han både ett program för sträfvan att aflägsna ur
vårt språk ord af icke germansk stam och lämnade
förslag på utbytesord. Detta uppslag fullföljdes
af åtskilliga inflytelserika författare med mycken
nitälskan. Bland dem, som under den närmast följande
tiden särskildt ifrade för språkets försvenskning,
kunna nämnas Spegel och Svedberg. Genom att
själfva undvika främmande ord och i stället
bruka ord ur fornspråket, folkmålen eller tyskan
åstadkommo de en påfallande förändring. De vunno
eller återvunno för vårt språk en hel del ord,
som sedan stannat kvar i bruket, bl. a. alster,
duglig, dölja, fana, fräck, gåta, hyfsa, snille,
ämbete, ämne, ätt. Denna sträfvan fortsattes under
1700-talet, om också icke med samma framgång. Då
Vet. akad. inrättades, 1739, angaf A. J. von Höpken
som ett af dess syften "at ränsa wåra fäders språk,
ifrån alla främmande tillsatser, och återkalla det
till sin första renhet". Afsevärda insatser gjordes
sedermera af S. Hof och A. Sahlstedt. Äfven Svenska
akademien gjorde under sin första tid ansatser i
språkrensande syfte, och enstaka af dess ledamöter,
såsom J. H. Kellgren, togo itu med nybildningar. Snart
stannade detta af, och akademiens språkliga arbeten
blefvo under lång tid utan betydelse. På samma
gång gjorde sig ett öfverstarkt franskt inflytande
gällande, som satt outplånliga spår i ordskatt och
syntax. På flera områden – t. ex. den botaniska
och medicinska terminologien – nedlade man under
1700-talet likväl ett grundligt och fruktbärande
arbete på att skapa behöfliga svenska ord. Början
af 1800-talet såg en damm sättas mot den tidigare
inströmningen af franska ord, och dessa trängdes
tillbaka samt ha på det hela taget icke kunnat
återvinna mark sedan dess. Däremot inträngde massor af
tyska lånord och äfven åtskilliga danska. Under 1840-
och 1850-talen var intresset på många håll lifligt
för språkliga renhetssträfvanden: J. A. Hazelius
i "Svenska tidningen", professor Karl Säve
m. fl. verkade i denna riktning. J. E. Rydqvist
stödde dylika arbeten, och bland hans lärjungar
ha särskildt H. O. Hildebrand och Viktor Rydberg
uppmärksammats som förkämpar för ett renare språk
med rika upptag ur fornspråken; den sistnämndes
uppsats "Tysk eller nordisk svenska" (i "Svensk
tidskr.", 1873) och hans föredöme i egna skrifter
från samma tid stodo länge i allmänna medvetandet
som utgångspunkter och de viktigaste nya uppslagen. I
motsatt riktning uppträdde E. Tegnér d. y. med "Språk
och nationalitet" (därsammastädes, 1874), och öfver
hufvud taget vände sig den då unga och segerrikt
framträngande positivistiska språkvetenskapen
med skärpa mot en språkrensning af estetiska och
nationella skäl. Man kan också säga, att praktiskt
taget all språkrensningssträfvan i Sverige dog
bort under flera årtionden, liksom i det stora hela
allt arbete på språkodling legat nere. På grund af
ändrade åskådningar inom såväl språkvetenskapen
som vitterheten har på sista tiden intresset för
hithörande spörsmål åter börjat stiga och arbetet för
språkets rening återupptagits, en rörelse, som i viss
mån torde ha kommit till stånd jämsides med sträfvan
för hembygdsvård, det starka intresset för att bevara
historiska och konstnärliga värden från fordom liksom
det på många områden återuppståndna häfdandet af
det inhemskt svenska. Jfr P. Holm, "Något om svensk
språkrensning före V. Rydberg" (i "Svenska studier
tillägn. Gustaf Cederschiöld", 1914) och en uppsats
i "Tidskr. för det svenska folkbildningsarbetet"
(s. å.), R. G:son Berg, "Tidningssvenska" (i "Det nya
Sverige", 1916), och R. Nordenstreng, "Riktlinjer
för svensk språkförbättring" (i "Svensk tidskr.",
s. å.) samt "Kråkspråk och svenska" (därst. 1917).

Af inflytande på den svenska språkrensningen har
det tidtals varit, att man i Tyskland och Danmark
ofta och framgångsrikt arbetat i samma riktning. I
det förra landet voro de s. k. språksällskapen på
1600-talet verksamma i striden mot främlingsorden,
och med mycken ifver arbetade på 1600-talet Gottsched
och Campe för inhemsk ordbildning. På 1800-talet
återupptogs striden af M. Moltke i tidskriften
"Deutscher sprachwart" (1856–79), och den 1885
stiftade Allgemeiner deutscher sprachverein har med
kraft arbetat i samma syfte, som genom Världskriget
vunnit ännu vidare mark. Myndigheterna ha där, i
motsats mot i vårt land, i allmänhet gynnat rörelsen
och med särskild omsorg sett till, att nya termer i
post, järnväg o. s. v. bildats af inhemskt språkgods
(jfr I. Larsson, "Tysk språkrensning sedan 1870-talet"
i "Studier i modern språkvetenskap", VI, 1917). I
Danmark har man ända sedan 1700-talet med stor
framgång stridt mot utländska påverkningar. Nämnvärda
språkrensare äro Eilschow, Sneedorff, Rask,
botanisterna Viborg och Drejer, H. K. Örsted och
F. K. Sibbern samt i våra dagar Georg Brandes, O.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free