Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 839-840 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spån - Spånadsväxter - Spång - Spång - Spånga - Spånga-Löfsta järnväg - Spångberg, Karl Valfrid - Spånkäring - Spånt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trätjära; helst bör den före påläggningen kokas
i tjära. Tjärningen af ett spåntak måste väl
underhållas, emedan det är den, som konserverar
trävirket. Ett väl pålagdt spåntak, hvars tjärning
underhålles, är synnerligen hållbart. Exempel finnas
på kyrktak, af hvilka stora delar äro flera hundra år
gamla. De af tjock spån lagda taken äro icke heller
så eldfarliga, som man har velat göra gällande,
hvilket utrönts genom verkställda prof. Spåntaken
ge genom sin lefvande yta ett särskildt behag åt de
stora kyrktaken. Varierande verkningar kan man ernå
genom att ge spånens

Fig. 2. Spån af olika form.

nedre ända olika form (fig. 2). Vanligen är spånen
rakt afskuren; stundom är den afrundad eller på
olika sätt spetsad. Genom en kombinerad användning
af ett par af dessa former åstadkommas mönster
i spånläggningen, hvilket ej sällan förekommer,
särskildt på tornhufvar o. d. från 1600- och
1700-talen. Äfven på träkyrkornas väggar finner
man spånklädsel i vissa trakter. Klockstaplarna
äro mångenstädes h. o. h. klädda med spån. Äfven på
andra byggnader ha spåntak varit vanliga, såsom på
herr- och bondgårdar, särskildt i skogrika trakter.
Öfver hufvud torde man kunna säga, att spån varit
det mest använda taktäckningsmaterialet i norra,
mellersta och större delen af södra Sverige ända
från äldsta tider. Särskildt synes spån ha blifvit
flitigt använd under 1600-talet. Under 1700-talet,
i synnerhet efter dess midt, börjar man sträfva
efter att spara skogarna, och flera k. förordningar
förbjuda användning af träbetäckning (= spån) å
vissa slag af byggnadsverk, såsom å kyrkogårdsmurar
o. d. På kyrktaken använder man dock fortfarande
spån, och än i dag är spån det oftast förekommande
taktäckningsmaterialet på våra kyrkor.

Numera är det förenadt med betydliga svårigheter att
erhålla goda nya spåntak, hufvudsakligen på grund
af svårigheten att erhålla tillräckligt groft och
kärnigt virke för rimligt pris. Flerstädes används nu
sågad spån, hvilken är lättare att tillverka, men som
dock icke kan mäta sig med den klufna i hållbarhet.
S. C-n.

Spånadsväxter, bot., detsamma som beklädnadsväxter
(se d. o.).

Spång, jaktv.j benämning på den längsgående upphöjda
skena, som å en dubbelbössa är belägen mellan
piporna. På hagelgevär, som i regel sakna sikte och
endast ha korn, spelar spången en stor roll vid
siktningen. Spången är i allmänhet på öfversidan
matträfflad för undvikande af starka reflexer.
G. G.

Spång, plur. sp än ger, en smalare bro, af-sedd att
passeras hufvudsakligen endast af gående personer. Åt
en militärspång ges 1,5 m. bredd eller mindre. Den
kan passeras af infanteri på ett led samt, om den är
slagen af krigsbromateriel,

hvarvid enkla pontondelar användas som stöd, äfven af
kavalleri i kolonn med en. Som stöd i en fält-spång
användas flottar, båtar, saxbockar, skanskorgar,
pålok, virkesstaplar, arbetsfordon e. d., och
broningen tillverkas vanligen af smäckra trädstammar
eller slanor med tvärträn och längsgående bräder
eller gärdsel (jfr Stegplan). Skall en fältspång
kunna öfvergås äfven af kavalleri, måste särskild
uppmärksamhet egnas åt såväl byggnadsma-terialiernas
beskaffenhet som gångbanans konstruktion, hvarjämte
räckverk bör anbringas. L.WisonM.’

Spånga, socken i Stockholms län, Sollentuna
härad. 5,158 har. 8,640 inv. (1916). Häri ingå de
inom socknen belägna municipalsamhällena Dufbo med
47 har, 1,711 inv., Solhem med 197 har, 1,347 inv.,
Bromsten med 132 har, 1,943 inv., Hässelby villastad
med 504 har, 1,672 inv., samt Flysta med 47 har,
418 inv. S. bildar med Järfälla ett pastorat i Uppsala
ärkestift, Roslags västra kontrakt.

Spånga–Löfsta järnväg (sign. S. L. J.),
normalspårig (1,435 m.), belägen inom Stockholms
län, eges af Stockholms stad, men arrenderas och
trafikeras af Stockholm–Västerås–Bergslagens nya
järnvägs-a.-b. Järnvägen, som öppnades för trafik 1
nov. 1889, utgår från en punkt från Stockholm räknadt
266 m. bortom Spånga station, belägen vid nyssnämnda
järnväg 11 km. från Stockholms centralstation, och
sträcker sig utan mellanstationer i västlig riktning
till stationen Riddersvik, 5,352 m., hvarifrån
den fortsätter till Löfsta station, 1,882 m. från
den förra, båda dessa platser belägna i Järfälla
socken vid Mälaren vid segelleden mellan Stockholm
och Uppsala. Sträckan Riddersvik–Löfsta är öppen
endast för godstrafik. Järnvägens sammanlagda egande
banlängd är således 7,234 km., och den trafikerade
banlängden 7,5 km. Vid 1916 års slut utgjorde den
bokförda byggnads- och förrådskostnaden 711,436 kr.,
hvaraf för rullande materiel 219,986 kr. Järnvägen
byggdes af Stockholms stad eg. för transport af
latrin och sopor från lastplatser i eller vid
Stockholm (sopstationer) till upplagsplatsen vid
banans ändpunkt, hvarest bearbetningsverk för
dylika ämnen inrättats. Sedermera ha emellertid
villasamhällen och handelsträdgårdar uppstått inom
banans trafikområde, hvadan äfven persontrafik,
dock endast å sträckan Spånga–Riddersvik, förmedlas
af densamma. Järnvägens postadress är Stockholm.
A. d’A.

Spångberg, Karl Valfrid, tidningsman,
f. 12 okt. 1871 i Kattnäs, Nyköpings län,
aflade mogenhetsexamen i Nyköping 1891, var
medarbetare i flera tidningar 1892-1905, redigerade
nov. 1906-nov. 1912 veckotidningen ’’Svenska folket"
och dec. 1909-nov. 1912 "Aftontidningen" i Stockholm
samt har varit verksam som författare af politiska
korrespondenser till ett flertal landsortstidningar. I
bokform har han utgett Statskuppen i Finland
(1899), Adolf Hedin (1901; 2:a uppl. 1912, i
Studentför. Verdandis småskrifter), och flera radikala
agitationsskrifter, bl. a. E. G. Boström till Östand
(1905) och Förstakammargär-ningar (s. å.).

Spånkäring, zool. Se Nattskärrorna, sp. 571.

Spant och Spåntning. Se Spön t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>