Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spårväg - Spårväxel - Spårö - Spårösunds skans - Spåtrumma - Späck - Späcka - Späckhals - Späckhuggaren - Späcklefver - Späcknjure - Späcksten - Späkning - Spält - Spänger - Spänna bälte - Spänna kyrka - Spännare - Spännbuckla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Spärväxel-Spännbuckla
84S
varit enskilda företag, men de kommunala
förvaltningsmyndigheterna ha alltmera traktat efter
att öfvertaga dem som egendom, både för deras
egenskap att vara inbringande affär och för att
lämpligen gynna såväl stadens som befolkningens
intressen i afseende på spårvägarnas utsträckning,
nätens sammanknytning, billiga färdafgifter o. s. v.
(H. O.)
Spårväxel, järnv. Se Järnvägsväxel.
Spärö, en till Västerviks stad hörande bergig ö i
Smålands skärgård. Där finnes det kronan tillhöriga
sjömärket Spårö bak, ett fyrkantigt, vidt omkring
synligt stentorn, samt (sedan 1884) Spårö fyr, anbragt
i ett hvitt torn på ett rödt fyrhus, 36 m. öfver
vattnet. Fyren visar fast, hvitt sken med två röda
blänkar hvarje minut och har en lysvidd af 14 minuter.
A. G.*
Spärösunds Skans, i Smålands skärgård, anlades och
underhölls under 1600-talet för försvar af inloppet
till Västervik. Redan 1612 befallde Gustaf II Adolf,
att Peder Michelsson (Hammarsköld) skulle slå en
skans vid Spårösund, som ligger mellan Spårö och
Grönö 7 km. s. ö. om Västervik; och i juli och
aug. 1659 tillskrefs sedermera landshöfding Säck af
Karl X om en skans’ "förfärdigande och upplagande"
där, hvarför han ditsände ingenjör Bergh att utföra
detta arbete. 1675 iståndsatte denne än en gång den
gamla skansen, som hufvudsakligen var byggd af trä,
enär föga jord fanns på platsen. 27 aug. 1677 syntes
först 2 och sedan ytterligare 8 danska krigsfartyg
utanför S., dit landshöfding Kurck den 30 förde en del
borgare och bönder som besättning; men då 13 fientliga
skepp 31 aug. nalkades skansen, utrymdes denna efter
ett kort försvar, och staden Västerviks öde var
härmed afgjordt. L. W.-sonM.
Spåtrumma. Se Mytologi, sp. 180.
Späck, anat., tekn., farm., hos vissa djur,
företrädesvis salar, hvalrossar och hvalar
m. fl. hafs-djur samt svin, det under huden samlade
tjocka lagret af fett, som likt underhudsfettet
hos andra djur består af en grofmaskig bindväf,
hvari massor af fettceller äro inbäddade. Utom för
afrundande af kroppsformerna, för skydd mot tryck
och till reservnäring har späcket för de i kalla haf
lefvande djuren särskild betydelse för att bevara den
inre kroppsvärmen. Späck är för de arktiska ländernas
invånare en oumbärlig beståndsdel af födan likasom
material till lyse och värme. Ju kallare klimatet är,
där människor lefva, i desto högre grad utgöres deras
föda af animaliskt fett just från hafs-djur. Sälspäck
är ett gammalt folkmedel mot kikhosta, lungsot och
kroniska bröstsjukdomar. Af hvalars och säldjurs
späck kokas trän (se d. o.), som har stor teknisk
användning. Ur sälspäck framställd, renad s ä 11 r a n
(oleum phocce medi-cinale) öfverensstämmer i mycket
med fisklefver-olja (se d. o.) och har rekommenderats
till användning i samma syfte. Till skillnad från
späcket hos de nämnda hafsdjuren samt svinet kallas
både kött och fett hos det slaktade svinet fläsk,
medan fettet invid njurar, tarmar och refben hos svin
kallas ister (se d. o.) och fettet hos nötkreatur
och får kallas talg (se d. o.). Det sistnämnda är
rikare på fasta f ettarter än späcket. Fettet hos
människa kallas endast skämtsamt för späck, fläsk
("gubb- eller gumfläsk"), ister ("isterhaka",
"isterbuk") eller talg ("lägga på
njurtalgen". d. v. s. fetma, lefva för
godt). O. T. S. (C. G. S.v
Späcka, kokk., införa strimlor af späck (underhudsfett
från svin) i stek för att göra denna mer fet och
välsmakande.
Späckhals, husdjurssk. Se Hals 2, sp. 1172.
Späckhuggaren, zool. Se H vald j uren. sp. 1387.
Späcklefver, med. Se Lefversiukdomar, sp. 31.
Späcknjure, med. Se Njursjukdomar, sp. 1094.
Späcksten, Steatit, miner., en tät talk,
vat-tenhaltigt magnesiumsilikat, som lätt kan
täljas, skäras och sågas. Färgen är hvit,
grönaktig, grå; för känseln är den fet,
häftar ej vid tungan. Hårdhet = l,s; eg. v. =
2,6-2,8. Späcksten förekommer därb och insprängd
som njurformiga partier i kornig kalk, dolomit,
serpentin, glimmer-skiffer och granit. De ofta
förekommande pseudo-morfoserna häntyda på två slag af
bildning. De? som uppstått af salit och strålsten,
äro omvand-lingspseudomorfoser, de efter kvarts och
dolomit anses däremot vara förträngningspseudomorfoser
(se Pseudomorfoser). Späcksten begagnas till
maskinsmörja och smink, till teckning på trä,
glas? tyger och metaller och som eldfast material
för gasbrännare. De kinesiska skulpturerna, hvilkas
material blifvit kalladt bildsten, agalmatolit,
pago-dit, bestå till stor del af späcksten. Man har
funnit vaser af späcksten (steatit) i grafkammare
från 3:e årtusendet f. Kr. (se därom Hagia Triada
med fig.). Förekommer vid Briancon i Frankrike,
Göpfersgrun i Bajern, Lowell i Massachusetts. (Se
Agalmatolit och Krita 2.) Ant. Sj.*
Späkning, det ännu inom katolska kyrkan förekommande
och i vissa fall föreskrifna bruket att till
sinnlighetens dödande eller som straff för någon
begången synd pina sin kropp med gisslande 1. piskande
till blods, med fastande eller annan tortyr.
J. F-
Spalt. Se Hvete.
Spänger. Se Spång.
Spänna bälte. Se B ä 11 e s p ä n n a r e, sp. 843.
Spänna kyrka. Se Folklekar, sp. 765.
Spännare. 1. Skpsb. Se Diagonalförbindning. -
2. (Tempel) Text., bredd-hållare, apparat för att
hålla ut det väfda tyget i närheten af de sist väfda
skotten, emedan inslaget har benägenhet att sammandra
väfvens bredd. Vid handväfnad utgöres den vanligen
af två raka, i ändarna med fina taggar försedda
stafvar af trä eller järn, som så kunna hopsättas,
att de tillsammans erhålla lämplig längd, lika med
varpbredden.
Spännbuckla, arkeol., kupigt, ofta ganska stort spänne
från vikingatiden. De tre viktigaste formerna äro:
ovala, runda och djurhufvudformade spännbucklor. De
två sistnämnda formerna äro karakteristiska för
Gottland, där de i stor mängd hittats, under det
att de endast i mycket ringa antal träffats i
andra trakter. De ovala spann-bucklorna, som voro
kvinnoprydnader och vanligen buros parvis, äro
mycket allmänna på Sveriges fastland och i Norge
samt förekomma äfven i Danmark och på Island; på
Gottland äro de sällsynta. Utom Norden träffas de
i ringa antal och endast i de trakter, där nordbor
under vikingatiden bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
