Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spännbuckla - Spänne - Spännfjädrar - Spännhalsduk - Spänning - Spänningsförlust - Spänningskedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Spänne-Spänningskedja
eller som de ofta besökte. Se fig. 24 och 25 å pl. III
till art. Järnåldern. O. M.
Spänne (lat. fibulä), arkeol., alla de föremål af
metall, som tjänat till att sammanhålla kläder o. d.,
vare sig de likna hvad man vanligen kallar spännen
eller ha större likhet med hvad man nu plägar kalla
broscher. Särskildt spännena af sistnämnda slag,
hvilka uppstått genom utveckling af säkerhetsnålen (se
Nål, sp. 306-307), äro af stor vikt för fornforskaren,
emedan de varit af mycket olika former under olika
tider. Genom ett sorgfälligt studium af spännen från
olika länder och olika tider kan man snart sagdt
för hvar och en af de mångfaldigt växlande formerna
uppge, till hvilket område och hvilken tid den
hör. Särskildt de svenske fornforskarna ha sökt utreda
denna fråga. De tidigaste fibulorna anses ha uppstått
.under den äldre bronsåldern i trakterna kring norra
delen af Adriatiska hafvet. Ur dem utvecklade sig
bronsålderns germanska fibulor. Sannolikt ur en
italiensk form, "Certosafibulan", utvecklade sig
under laténetiden (se d. o.) en ny serie spännen,
och under romersk tid uppträder fullt utvecklad
den s. k. "fibulan med omslagen fot", som utgör
en ombildning af laténefibulan i södra Ryssland. I
Norden fortforo ättlingar af dessa senare fibulor
att användas inpå 1000-talet, då den 2,500-åriga
traditionen här utslocknade. Afbildningar af
spännen finnas i art. Bronsåldern (sp. 270-271),
Hallstatt-tiden (fig. 6 o. 9), Järnåldern (pl. I och
II) och Laténetiden (fig. 8-10). Jfr H. Hildebrand,
"Bidrag till spännets historia" (i "Antiqvarisk
tidskr.", 4:e d., 1872-80), och 0. Montelius, "Spännen
från bronsåldern och ur dem närmast utvecklade former"
(samma tidskrift, 6:e d., 1880 -82), "La civilisation
primitive en Italie. I. Planches, Serie I, Fibules"
(1895) och "Den nordiska jernålderns kronologi"
(i Sv. fornminnes-fören:s tidskr., bd 9 och
10); 0. Almgren, "Studien iiber nordeuropäische
fibelformen" (1897); D. Viollier, "Étude sur
les fibules de 1’åge du fer trouvées en Suisse"
(i "Anzeiger fur schweiz-erische altertumskunde",
1907); R. Belz, "Laténe-fibeln" (i "Zeitschrift
fiir ethnologie", 1911), och J. Déchelette,
"Manuel d’archéologie", II, 2 o. 3 (1913-14).
O. M. (T. J. A.)
Spännfjädrar, maskinb. Se F j ä d e r 2, sp. 485.
Spännhalsduk. Se Dräkt, sp. 941, och Halsduk.
Spänning, fys., elektrot., detsamma som
potentialskillnad. Den praktiska enheten är volt. Jfr
Absoluta enheter, Elektricitet, Elektrisk potential
och Högspänning.
Spänning, psyk., estet., sinnenas inställning
för en väntad, framtida retning (att skilja från
uppmärksamhet, som är sinnenas inställning för en
tillstädesvarande retning). Spänningen är icke något
för leken och konsten egendomligt, utan förekommer på
många andra områden. Uppmärksamhet, utan hvilken en
noggrann iakttagelse icke är möjlig, är på grund häraf
nödvändig för att stark lustverkan, t. ex. lekglädje
eller konstnjutning, skall kunna uppstå. Spänningen
kan gifvetvis endast då vara af betydelse i konsten,
när det gäller ett skeende, alltså i främsta rummet i
skådespelskonst, poesi, musik och dans. Den är en del
af den illusion, hvarigenom konstverket väcker
lust hos åhörare eller åskådare. Kolportage- och
sensationsromaner, i hvilka författaren uteslutande
haft för ögonen att väcka spänning och där han därför
verkar med kriminalistiska och sexuella motiv, utan
att ge illusion genom konstnärlig skildringsförmåga,
genom suggestiv kraft, genom att ge-psykologisk
sanning, ha åstadkommit, att såväl många författare
som konstdomare underskatta spänningens berättigande
inom konsten. Den är likväl i många fall nödvändig,
framför allt i episka verk, i hvilka illusionen kan
vara svår att vidmakthålla, om ej en grad af spänning
ingår i den. Jfr K. Lange, "Das wesen der kunst"
(1901). R-n L.
Spänningsförlust, fys. För att en elektrisk ström
skall kunna passera genom en ledare, kräfves en
viss spänningssklllnad mellan ledarens ändpunkter,
hvilken spänningsskillnad är lika med produkten
af ledarens motstånd och strömstyrkan (jfr G
a l -vanisk ström, sp. 660). öfvervinnandet a£
motståndet i en ledare kan således ega rum endast
genom uppoffrande af en viss spänningsskillnad,
spänningsförlusten. Jfr Elektrisk arbets-öfverföring,
sp. 306. T. E. A.
Spänningskedja, Spänningsserie, Ten-sionskedja,
fys. och kem., ordningsföljden mellan grundämnena
med hänsyn till deras elektro-motoriska och därmed
sammanhängande kemiska egenskaper. Enligt den
af Volta uppställda kontaktteorien uppkommer den
elektromotoriska kraften hos ett galvaniskt element
vid beröringsstället mellan de båda metaller,
som utgöra elementets elektroder. Däremot skulle
spänningsskillnaden mellan metallerna och den i
elementet ingående elektro-lyten i det närmaste
vara noll. Volta uppställde för metallerna en
spänningsserie, i hvilken metallerna ordnades
på så sätt, att vid ett element, bestående af
tvenne metaller, hvilka som helst, strömmen
alltid flöt från en metall, som stod högre upp
i serien, genom elektrolyten till den lägre ned
i serien stående. Elektromotoriska kraften är
större, ju längre de båda metallerna stå från
hvarandra i serien. Denna teori har visat sig vara
oriktig. Spänningsskillnaden vid direkt beröring
mellan tvenne metaller är försvinnande liten, medan
däremot spänningsskillnaden mellan en metall och
en: elektrolyt kan bli afsevärdt stor. Den vid ett
galvaniskt element observerade elektromotoriskn
kraftens storlek bestämmes hufvudsakligen af
spänningsskillnaderna vid beröringsytorna mellan
elektrodmetallerna och elektrolyten. Enligt Nernst
har nämligen hvarje metall, som är i beröring med
en lösning, ett visst elektrolytiskt lösningstryck,
d. v. s. metallen sträfvar att i lösningen utsända
positivt elektriskt laddade atomer eller ioner,
hvarigenom lösningen erhåller positiv, metallen
negativ elektrisk laddning. Härigenom utbildas
mellan metallen och lösningen ett elektriskt
dubbelskikt,, som kan jämföras med en laddad elektrisk
kondensator (se d. o.), i hvilken metallen bär
den negativa, lösningen den positiva laddningen
(jfr Kapillärelektricitet, sp. 847). Om de båda
elektriska laddningarna oupphörligt bortledas,
något, som sker i hvarje slutet galvaniskt element
(se d. o.), fortgår metallens upplösning oafbrutet
under alstring af en elektrisk ström. Om strömmen
afbrytes , afstannar upplösningen..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
