Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staaff, Ferdinand Natanael - Staaff, Per Gustaf - Staaff, Karl Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Staaff
864
attaché i Paris. S. egnade sig äfven åt studiet af
franska litteraturen och utgaf bl. a. ett med fin
smak och vidsträckt beläsenhet verkställdt "Urval ur
franska litteraturen" (2 dlr, 1859-64). Det utgafs i
Paris i omarbetad och utvidgad form under titeln "La
littérature francaise depuis la formation de la langue
jusqu’å nos jours. Lectures .choisies" (I-III; 5:e
uppl. 1873-77), åtnjöt på sin tid mycken popularitet
i Frankrike och har ännu stort värde som antologi.
6. Per Gustaf S., son till S. 4, tidningsman,
f. l dec. 1856 i Stockholm, d. 17 april 1903
genom drunkning vid Schebo bruk, student i Uppsala
1874 och filos, kandidat där 1880, inträdde 1881 i
redaktionen af "Stockholms dagblad", som han lämnade
för att 1893 ingå i "Dagens nyheter". - Utrustad
med betydande kunskaper, kvickhet och uddig stil,
var S. en skicklig och mångsidig tidningsman, som
gjorde sig känd både som författare af allvarliga
politiska och litterära artiklar och som en lyckad
satirisk och polemisk kåsör. Det område, som han
mest egnade sig åt, var teaterkritiken, och där var
han otvifvelaktigt en af Stockholms mest framstående
författare, äfven om alltför utpräglade antipatier
och sympatier gjorde honom partisk. För teatern
verkade han äfven som öfversättare (bl. a. uf
Capus) och lustspeisförfattare; En sommarsaga
(1887), Sveas fana (1888), Ett lysande parti (1891)
och Det stora förslaget (1896) ega ledig och kvick
dialog samt säker teknik, öfverlägsna hans större
arbeten äro likväl de små satirer och
parodier m. m., hvarmed han bidrog till tidningar och
tidskrifter; nämnas må särskildt den hufvudsakligen
-af S. 1886 författade parodien Vid Sv.
akad:s hundraåra minneshögtid (i "Ur dagens krönika")
på Tegnérs sång vid Svenska akad:s femtioårshögtid.
Äfven en liten skrift om Strindberg, Det nya riket
och dess författare (1882), är anmärkningsvärd.
Postumt utgafs en samling Satirer (1893, med
lefnadsteckning af E. Rosenius).
7. Karl Albert S., den föregåendes broder,
statsman, jurist, f. 21 jan. 1860 i Stockholm, d. där
4 okt. 1915, blef efter i dec. 1877 aflagd
mogenhetsexamen 1879 student i Uppsala, där han 1883 aflade
filos. kandidatexamen och 1887 hof rättsexamen. Under
Uppsalaåren gjorde S. sig särskildt bemärkt genom
sitt försök att 1882 igångsätta en studentkårens
demonstration i anledning af K. P. Arnoldsons
riksdagsmotion i religionsfrihetsfrågan. Dessa
sträfvanden hade ock till följd bildandet i
okt. s. å. af föreningen Verdandi (se d. o.), hvars
förste och flerårige ordf. S. blef. 1892 blef S. vice
häradshöfding och innehade 1893–1905 en advokatbyrå i
Stockholm. Som advokat tilldrog han sig snart och af
olika anledningar stor, ibland ganska sensationell,
uppmärksamhet (t. ex. i Broxvik-Fägerskiöldsmålet
1897–98 och i ett mål ang. en viss Dreager). Som
advokat beifrade han med en
viss förkärlek verkliga eller förmenta öfvergrepp
från polisens och militära myndigheters sida samt
bröt ganska tidigt med den dittills inom svenska
advokatkåren förhärskande obenägenheten att uppträda
som försvarsadvokat i brottmål. Hösten 1896 invaldes
S. af Stockholms liberala i 3:e valkretsen i Andra
kammaren, som han genom ständiga omval tillhörde
ända till sin död, och anslöt sig där genast
till folkpartiet. Under sina första riksdagar
koncentrerade sig S. hufvudsakligen på juridiska
reformfrågor, såsom ersättning åt oskyldigt
häktade, afdrag från strafftiden i viss grad af
rannsakningsfånges häktningstid, försvarsadvokater
för alla i brottmål anklagade, oäkta barns arfsrätt,
om närmare bestämd tid för häktades inställande för
rätta etc. Men han gjorde äfven andra mycket bemärkta
inlägg. Så t. ex. mot strejklagsförslaget (1897),
i interpellationsdebatten s. å. ang. lockouten
i de Sundsvallska sågverksdistrikten och i
1899 års remissdebatt genom ett skarpt angrepp
på. E. G. Boströms unionspolitik samt som reservant
mot arbetarförsäkringsutskottets förslag 1900. Det
var dock egentligen först vid 1901 års riksdag, som
han rent politiskt trädde mera fram i förgrunden
som en betydande politisk personlighet och en
faktor att räkna med. S., som var förste suppleant
i särskilda utskottet för härordningsfrågan,
väckte vid denna riksdag två motioner, hvilka
ledde till betydelsefulla resultat. Den ena
afsåg revision af krigslagstiftningen och ledde
närmast till, att i frågan tillsattes en kommitté
(1901–05), hvaraf han var led. Den andra, som
af S. upprepades 1903, 1904 och 1908, afsåg
upprättande af en militieombudsmannainstitution
(se Militieombudsman). S. intog
som led. af rösträttsföreningarnas verkställande
utskott i början på 1890-talet redan tidigt en
bemärkt plats i rösträttsrörelsen, blef vid 1902
års riksdag en af de främste motståndarna till
Hj. Hammarskjölds regeringsförslag (utvidgning af
rösträtten efter graderad skala och med ett flertal
garantier) och hade ganska mycken del i det liberala
samlingspartiets motförslag på grundvalen af det
s. k. v. Friesenska förslaget från 1900. Från denna
tidpunkt intog S. en alltmer framskjuten och ledande
ställning vid rösträttsfrågans behandling såväl
inom liberala samlingspartiet (till hvilket han,
liksom folkpartiets öfriga ledamöter, anslutit sig
vid dess bildande 1900) och inom Andra kammaren. Han
var den, som verksammast utarbetade och främst
frambar samlingspartiets rösträttsförslag 1904,
1905 och 1907, och han framlade som statsminister
1906 års regeringsförslag i ämnet. På den liberala
sidan var han främste motståndaren mot O. Bergers
regeringsförslag 1904 och 1905 om proportionella val
till Andra kammaren som villkor för allmän rösträtt
samt 1907 mot Lindmanska regeringens förslag om
dubbelproportionalism. Krafvet på kvinnornas valrätt
och valbarhet till båda kamrarna frambärs af honom
1908 och 1911 som en partiets programpunkt och 1912
som ett regeringsförslag.
Den andra stora fråga, hvari S. intog en särskildt
framträdande plats, blef den unionspolitiska. Utom
ofvan omnämnda yttrande vid 1899 års remissdebatt
må särskildt påpekas hans stora anförande i
remissdebatten i jan. 1905 om Boströms unionspolitik
i dess dåv. skick och om den ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
