Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 931-932 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafkyrka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ännu stående. Större eller mindre delar af 13 stycken
svenska stafkyrkor ha under de senaste årtiondena
kommit i dagen och förvaras nu nästan alla i
Statens historiska museum (jfr fig. 1–3). De
härstamma från Gottland (3), Småland (1), Skåne
(1), Västergötland (5), Värmland (1), Närke (1)
och Östergötland (1). Härtill bör läggas den
forna förekomsten af en del stafkyrkor i Sverige,
hvilka kunna konstateras genom skriftliga
uppgifter eller andra företeelser. De äldsta
stafkyrkorna i såväl Sverige som Norge synas ha haft
skepp med smalare och lägre kor utan absid.
I Norge, där träkyrkorna under medeltiden nästan
utan undantag voro af stafkonstruktion, utbildades
småningom en egenartad stafkyrkoarkitektur.

Fig. 4. Plan af norsk stafkyrka.

I sin rikaste utveckling visar grundplanen (fig. 4)
där ett nästan kvadratiskt långhus och ett mindre,
kvadratiskt kor med absid samt – och detta är
en nyhet för kyrkobyggnadskonsten – kring hela
den egentliga kyrkan en utåt till hälften öppen svale,
en s. k. löpgång, afsedd till uppehållsort för de
långväga besökandena före och efter gudstjänsten;
från denna löpgång framspringa portalbyggnaderna
som ett slags förstugukvistar. Långhuset är
stundom genom inställda stolpar eller pelare deladt
i ett midtrum och detta omgifvande lägre sidorum;
men dessa följa här ej, såsom i vanliga romanska
kyrkor, blott långsidorna, utan sluta sig till
midtskeppet äfven på kortsidorna och bilda sålunda i
v. ett slags förhall, i ö. ett slags tvärskepp.

Det yttre ter sig vid första ögonkastet som en
förvirrad mängd af tak, gaflar, väggytor och
spiror, beroende i hufvudsak därpå, att hvar och en
af de i grundplanen angifna delarna äfven utåt
framträder med en viss själfständighet. Kärnan
utgöres alltså af långhusets midtskepp, hvars branta
kroppåstak, ofta krönt af en hög takryttare,
behärskar det öfriga. Mot midtrummets öfre vägg
stödja sig de omgifvande sidoskeppens pulpettak,
och i ö. sluta sig härtill koret och korrunden
med sina lägre tak och spiror. Längst ned kommer
löpgången med sitt pulpettak, med de framspringande
gafvelkrönta portalbyggnaderna och med de små
öppna bågställningarna, som resa sig från en bröstning.
Mängden af vinklar och profiler ökas stundom
ytterligare därigenom, att portalernas gafvelrösten
upprepas både å sidoskeppens och midtskeppets,
någon gång äfven å korets takfall. – Ljusöppningarna
äro däremot få och små. Väggar och tak
äro klädda med grof, huggen spån, lagd som fjäll,
indränkt med tjära eller mörk af ålder. Från
gafvelspetsarna framspringa ryggåsbjälkarnas
förlängningar, groft tillskurna i underliga former,
djurhufvud o. d. Men f. ö. inskränker sig den
arkitektoniska orneringen dels till de nämnda
bågställningarna å löpgången, dels till rika sniderier,
som pryda portalerna och deras närmaste omgifning.
I de äldsta byggnaderna bära dessa sniderier
ännu den yngre järnålderns karaktär; senare
framträda de romanska formerna. Intrycket af det hela
är allvarsamt, tungt, på samma gång som
fantastiskt. Det inre bildar ett enda stort rum, skumt
genom bristen på ljusöppningar, men luftigt och
rymligt, med takstolen och alla träkonstruktionens
detaljer åtminstone urspr. blottade. Träpelarnas
hufvud af det romanska tärningskapitälets form äro
stundom prydda med sniderier. Triforielika
öppningar motsvara stundom inåt den plats, som utåt
upptages af sidoskeppens pulpettak. Som de
märkligaste norska stafkyrkorna kunna nämnas kyrkorna
i Borgund (se d. o. med fig.), Hiterdal i Telemarken
(fig. 5) och Urnæs.

Fig. 5. Norsk stafkyrka (Hiterdals; före restaureringen 1849–51).

Stafkyrkorna förekomma till
inemot ett antal af 30 i mellersta och västra Norges
fjälldalar, men man beräknar de norska stafkyrkornas
antal under medeltiden till omkr. 750 st.
De äldsta befintliga anses härröra från tiden omkr.
år 1200, men flera af dem innesluta delar af äldre
kyrkor, ända från 1000-talet.

Äfven i Danmark visa några funna byggnadsrester
med tydlighet hän på förekomsten af stafkyrkor
under den tidigare medeltiden. I England
finnes en intressant representant af stafkyrkor i
Greensteads kyrka i Essex, där långhuset härrör
från en stafkyrka af tidig typ. En i Riesengebirge,
Brückenberg i Schlesien, befintlig
stafkyrka är ditförd 1842 från Vang i närheten af
Trondhjem. – Litt.: L. Dietrichson, ”De norske
stavkirker” (1891–92), och E. Ekhoff,
”Svenska stavkyrkor jämte iakttagelser över de
norska samt redogörelse för i Danmark och
England kända lämningar av stavkonstruktioner”
(1916).
Upk. (O. J–e.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>