Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stambok - Stambolov, Stevan Nikolov - Stambråk - Stambul - Stamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Stambolov-Stamen
960
gångna af ett tänkespråk, en versifierad
utgju-telse, en teckning e. d. Om några svenska
stamböcker af intresse se "Äldre stamböcker" (i
"Sv. autografsällskapets tidskr.", II, 1889-97). -
4. En förteckning öfver djur, tillhörande en
viss ras med uppgift om deras egare, härstamning,
signalement och i vissa fall äfven om en del för
deras värde och användning viktiga egenskaper, såsom
för hästar prestationer vid kapplöpningar eller
andra täflingar och för nötkreatur mjölkproduktion
och mjölkens fetthalt. Af sikten med stamböcker är
att hålla reda på de djur, som tillhöra en viss ras,
och sålunda möjliggöra renafvel och urval af de bästa
individerna till afvel. Om r i k s s t a m-b o k se
d. o. Om stamboksföreningar jfr Häst af v el, sp. 168.
4. E. T. N.
Sta’mbolov [-ålåff], Stevan Nikolov, bulgarisk
statsman, f. omkr. 1854, enligt en uppgift 31
jan. (g. st.?) i Trnova, där fadern var värdshusvärd,
d. 18 juli 1895 i Sofia, fick först en knapphändig
undervisning i fädernestaden och studerade sedan
på rysk bekostnad i Odessa, men måste efter ett
par år lämna staden på grund af sitt deltagande i
nihilistiska möten. Han anslöt sig tidigt till de
rörelser, som åsyftade Bulgariens frigörelse från
turkarna, nämligen L. Karavelovs och K. Bo-tjovs
revolutionärt patriotiska krets af bulgariska
emigranter i Bukarest, skref frihetsdikter och
var en af de förste, som började den misslyckade
resningen i Bulgarien 1875-76. Efter Bulgariens
nyskapande som stat 1879 blef S., hvilken nu egnade
sig åt advokat verksamhet, från början deputerad i
sobranjen (riksdagen), där han tillhörde det liberala
partiet, som i regel stod i spändt förhållande till
furst Alexander. 1884 blef han vald till sob^anjens
president, hvilken betydelsefulla ställning han
intog, då den bulgariska krisen utbröt i och med
Öst-Rumeliens revolutionära förening med Bulgarien (18
sept. 1885). S. verkade kraftigt för, att Bulgarien
skulle antaga föreningen och gaf furst Alexander, som
ställde sig i spetsen för den nationella rörelsen,
sitt oförbehållsamma stöd Då fursten 21 aug. 1886
störtades genom en af ryska intriger underblåst
sammansvärjning, ställde sig S., efter ett ögonblicks
tvekan, resolut i spetsen för en motrevolution,
som efter några dagar återförde furst Alexander till
makten. När denne emellertid på grund af Rysslands
oförsonlighet 7 sept. 1886 abdikerade, blef S. främste
ledamoten af det tremannaregent-skap, åt hvilket
regeringen anförtroddes. Han var nu under nära åtta
år Bulgariens verklige styresman ; furst Ferdinands
regeringstillträde 14 aug. 1887, i samband hvarmed
S. öfvergick från regent till ministerpresident,
medförde icke på länge någon förändring i hans
faktiska diktatorsställning. (Om händelserna under
denna period se Bulgarien, sp. 565-566.) Hela S:s
regeringsverksamhet ut-
märktes af en järnhård energi. Utåt häfdade han
mot Ryssland utan tvekan och eftergifter Bulgariens
själfständighet, hvarvid han främst sökte och fann
stöd hos Österrike och äfven erhöll sådant från
England. Till den suzeräna makten, Turkiet, sökte
han iakttaga ett godt förhållande, för vinnandet af
Bulgariens formella oberoende ville han ej offra
några reella fördelar, och den revolutionära
rörelsen i Macedonien hade ingen vän i honom;
i stället utverkade han på underhandlingens väg
eftergifter för Bulgariens nationellt kyrkliga kraf
i detta land. Inåt nedslog han utan försköning
den revolutionära ryssvänliga oppositionen,
hvars upprepade utbrott i form af upprorsförsök
och attentat hårdt straffades, ofta med döden, och
hvars politiska ledare en efter annan måste lämna
landet. Också den lojala oppositionen behandlade han
emellertid utan hänsyn, och vid lagens bokstaf fäste
han ringa afseende. Hans despotiska styrelse-metoder
ökade jäsningen mot honom, och äfven furst Ferdinand,
hvars själf känsla och verksamhetskraft han tydligen
underskattade, ledsnade vid förmynderskapet,
i synnerhet sedan hans egen ställning tack vare
S. efter hand blifvit fastare. Då S. inblandades i
en äktenskapsskandal i krigsministern Savovs familj,
utbröt våren 1894 en kris, som slutade med, att
fursten beviljade S:s inlämnade afskedsansökan
och utnämnde Stoilov till ministerpresident;
våldsamma gatudemonstrationer mot S. beledsagade
hans fall. S. inlät sig nu muntligen och skriftligen
(genom sitt organ "Svoboda") i en ursinnig kritik af
de nye maktinnehafvarna och fursten själf och blef
å sin sida föremål för en formlig förföljelse från
dessas sida; hans ämbetsförvaltning underkastades
undersökning af en parlamentarisk kommission, hans
egendom sekvestrerades, och personligen utsattes
han för upprepade trakasserier. Hans begäran att för
sin försvagade hälsas återställande få lämna landet
afböjdes, och inga åtgärder vid-togos för att skydda
honom för de mot hans lif stämplande macedonier,
som ville hämnas den 1890 afrättade patriotiske
orostiftaren major Pa-nitza. 15 juli 1895 blef han på
öppen gata i Sofia öfverfallen af några bland dessa
och så svårt sårad af deras knifvar, att han efter ett
par dagar afled. Ända till grafven följdes han af det
hat-fyllda folkets gatutumult. S. har blifvit föremål
för mycket skilda omdömen. Det torde vara sant, att
han icke varit herre öfver sina passioner, att hans
styrelse öfvergick till despotism och hans hårdhet
stundom till onödig grymhet. Men ej mindre säkert är,
att han genom sin glödande fosterlandskärlek, sitt
hänsynslösa mod och sin målmedvetna viljekraft under
ovanligt stora svårigheter och faror i afgörande grad,
sannolikt mer än någon annan, bidragit till att ge
stadga och styrka åt den nya och jäsande bulgariska
statsbildningen, och genom det allvarliga af bräck,
som han på en viktig punkt tillfogade Rysslands
orientpolitik, vann han betydelse långt ut-öfver det
egna landets gränser. - Jfr Beaman, "S." (1895)
och öfrig under art. Bulgarien anförd litt.
H. B-n.
Stambråk, mat., ett bråk, hvars täljare är 1.
Stambul. Se Is tam b u 1.
Stamen, lat., bot., ståndare (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
