Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stang, Fredrik - Stang, Hans Georg Jacob - STange - STangenberg, Knut - Stangholmen - Stanvik - Stangvikfjorden - Stanhope, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stol, ehuru hans vältalighet, mångsidiga kunskaper
och vinnande personlighet gjort sig utmärkt gällande
i stortinget. I högerministären Bratlie var han 19
febr. 1912-30 jan. 1913 justitieminister. S. intar
en framstående plats i den moderna norska
rättsvetenskapen. Utom en rad specialafhandlingar,
betänkanden m. m. har han offentliggjort Norsk
jormueret (I. "Indledning", 1911) och en större
samling förmögenhetsrättsliga och rättsfilosofiska
monografier, Fra spredte retsfelter (2 bd, 1916-
17), i mönstergill framställning. På senare år har
S. äfven bedrifvit historiska studier, förarbeten till
ett större verk om Norges historia under 1800-talet.
1–3. K. V. H.
Stang, Hans Georg Jacob, norsk militär och politiker,
f. 17 febr. 1858 i Kongsvinger, d. ’11 sept. 1907 i
Kristiania, var son till Hans Georg Jacob S. (f. 1830,
d. 1907, 1884–86 medlem af stadsrådsafdelningen
i Stockholm och 1888-89 statsminister där), vardt
officer 1877, studerade 1885 vid Tekniska högskolan
i Stockholm, senare i Frankrike och Italien, blef
kapten 1889, artillerikonstruktör 1897, studerade
1898 som statsstipendiat spansk-amerikanska kriget,
blef 1900 öfverstelöjtnant vid kustartilleriet
och kommendant öfver Agdenes befästningar. 3
nov. 1900 utnämndes S. till försvarsminister i
Steens andra ministär. Han fortsatte som sådan det
arbete han börjat 1899 som led. af kommittén för
utarbetning af befäst-ningsplan för sydöstra Norge och
framlade 19 april 1901 den politiskt betydelsefulla
k. propositionen om gränsfästningarna (se d. o.) och
ny fältartillerimateriel som ett led i Norges försvar,
för den händelse en brytning med Sverige skulle
bli följden af, att unionen upplöstes. Denna tanke,
förkroppsligad i S., gjorde honom till regeringens
mest omstridda personlighet, afgudad af de unga,
som i honom sågo nationalhjälten och sin ledare,
af andra bedömd som en fantast, farlig för landets
fred. Sedan S. 9 juni 1903 utträdt ur regeringen,
arbetade han ohindrad af kollegiala hänsyn för
programmet: stärkt försvar med front mot öster och med
blicken fäst på en väntad unionspolitisk aktion. Yid
sin afgång utnämnd till kommendant på Oskarsborg,
intog han likväl en tillbakadragen och afvaktande
hållning. Händelserna vid nyåret 1905 kommo honom
åter att framträda. I föredrag, som han höll i
Kristiania 24 och 25 febr. 1905, gaf han grunddragen
till hvad som enligt hans uppfattning borde bli den
närmaste framtidens norska politik. Han kom likväl
ej att direkt medverka vid dess genomförande, då
han var de ledande männen för omedgörlig. S. var
den typiske representanten för det oafkortade
själfständighetskrafvet och vardt själen i det
motstånd, som mötte de svenska kraf, hvilka ledde till
Karlstadsöfverens-kommelsen. Han böjde sig lojalt för
faktum, men framlade våren 1907 i Kristiania militära
samfund en plan att återställa Norges försvar,
bl. a. genom att anlägga en ny befästningslinje bakom
de nedlagda gränsfästningarna; den postumt utgifna
Glommen-linjen (1908; se d. o. och Lowzow, H. D.) var
hans politiska testamente. S. författade dessutom
värdefulla militära afhandlingar och utlåtanden och
uppfann en i Norge nyttjad orograf. En helgjuten,
viljestark och målmedveten personlighet, hänsynsfull
och behärskad i sitt uppträdande, blef S. saknad som
få vid sin plötsliga bortgång. 1908 restes en bautasten
till hans minne vid Holmenkollen, och 1909
aftäcktes hans staty (af G. Loerum) på
hans graf. Se S. C. Hammer, "G. S." (1912).
K. V. H.
Stange, härad och pastorat, s. ö. om Hamar
på Mjösens östra sida, Hedemarkens amt,
Norge. 327,38 kvkm. 7,259 inv. (1910). S:s
norra tredjedel tillhör Norges bördigaste och
bäst odlade jordbruksdistrikt. Genom S. stryker
Eidsvold-Hamar-banan fram; stadslikt bebyggda äro
samhällena kring stationerna Tangen (730 inv. 1910)
och S. (487 inv.) med mejeri- och husmoderskola. I få
trakter af Norge ha gjorts så många jordfynd som i S.
K. V. H.
Stangenberg, Knut, tecknare, f. 13 juli 1871 i
Vassunda, Stockholms län, blef student 1890 och
idkade konststudier vid Konstnärsförbundets skola
1892. S. har medverkat i skämtpressen från midten
af 1890-talet och har utgett flera samlingar
teckningar (teaterporträtt o. a.) af mycken
karakteriseringsförmåga och grotesk fantasi.
G–g N.
Stangholmen, norsk kustfyr vid inloppet till
Risör, Nedenes amt, byggd 1855, förändrad 1897.
K. V. H.
Stangvik, härad och pastorat kring Stangvik-
och Todalsfjordarna med innanför liggande
fjälldalar, Romsdals amt, Norge. 510,88 kvkm. 2,216
inv. (1910). S. är ett alpland, särskildt sydöstra
delen, med toppar, som nå öfver 1,600 m. Längs
fjordarnas 107 km. långa kustlinje finnas välodlade
partier. K. V. H.
Stangvikfjorden. Se Stangvik.
Stanhope [stä´nöp], engelsk adelssläkt.
1. James S., 1:e earl S., krigare och statsman,
f. 1673 i Paris, d. 5 febr. 1721 i London,
blef 1695 officer i engelska armén, avancerade
1704 till brigadgeneral och deltog under Spanska
tronföljdskriget från 1704 i striderna i Portugal och
Spanien. 1706 blef han engelskt sändebud hos konung
Karl VI, påyrkade som sådant med ifver en djärfvare
krigföring mot fransmännen och deras skyddsling
Filip V samt utnämndes 1708 till generalmajor och
befälhafvare för de brittiska trupperna i Spanien. Han
eröfrade sept. s. å. ön Menorca med hamnen Port
Mahon, hvarigenom brittiska flottan fick en god
öfvervintringshamn i västra Medelhafvet. S. bidrog
äfven väsentligt till segrarna vid Almenara (27 juli
1710) och Zara-goza (20 aug. s. å.), eggade därefter
Karl VI till framryckning mot Madrid (sept.), men
blef vid det snart nödtvungna återtåget omringad
af öfverlägsna franska trupper vid Brihuega och
nödgades kapitulera (9 dec.). Han frigafs först efter
halftannat års fångenskap i Zaragoza och återvände
då till England, där han sedan 1701 var led. af underhuset.
Där blef han nu en af whigoppositionens ledare,
ifrade för den hannoverska tronföljden och utsågs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
