Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stanley, Frederick Arthur - Stanley, Edward George Villiers - Stanley, Simon Karl - Stanley, Karl Frederik - Stanley, Charles Frederik - Stanley, sir Henry Morton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
993
Stanley
994
utbytte maj 1888 denna syssla mot
generalguvernörsposten i Canada, som han förvaltade
till 1893. S. var ifrig imperialist och en af de
ledande männen i British empire league.
9. Edward George Villiers S., 17:e earl af Derby,
den föregåendes son, politiker, f. 4 april 1865
i London, benämndes till farbroderns död 1893
m:r S. och därpå lord S. till 1908, då han ärfde
faderns earlvärdighet. Han var 1885-95 gardesofficer,
1892-1906 led. af underhuset, där han slöt sig till
det konservativa partiet, och verkade 1899-1901
under boerkriget först som presscensor, sedan som
privatsekreterare åt lord Roberts. 1900-03 var
S. finanssekreterare vid krigsministeriet och
därefter postminister till ministären Balfours
fall nov. 1905. Han höll sig därpå länge utanför
det offentliga lifvet, upptagen med skötseln af
de stora släktgodsen i Lan-cashire, men kom under
Världskriget plötsligt hösten 1915 att intaga
en mycket framskjuten ställning som ledare för
den frivilliga rekryteringen. Efter den allmänna
värnpliktens af honom varmt förordade genomförande
1916 blef han först understatssekreterare för
krigsärenden och därpå vid ministären Lloyd
Georges tillkomst dec. s. å. krigsminister. För
organiseringen af Englands nya värnpliktsarmé
har han verkat med outtröttlig energi och bär i
ministären en bland de drygaste .arbetsbördorna. 1-5
o. 7-9. V. S-g. 6. (E.% S-e.) Stanley [stä’nli],
dansk konstnärssläkt. 1. Simon Karl S., f. 1703 i
Köpenhamn, d. 1761, var son till invandrade engelska
föräldrar, utbildade sig hufvudsakligen i Amsterdam
och London, kallades 1746 tillbaka till Danmark,
blef 1754 professor vid konstakademien och 1755
kungl. hof-bildhuffgare. S. utförde bl. a. allegoriska
grupper för hofvet. - 2. Ka rl Fred e r i k S.,
den föregåendes son, f. 1738 i Westminster, d. 1813,
studerade för fadern, blef 1777 medlem af akademien
samt var 1778-1810 professor vid modellskolan. Hans
arbeten röja en reflekterande och begåfvad konstnär. -
3. Charles Frederik S., den föregåendes son,
arkitekt, f. 1769 i Köpenhamn, d. 1805 i Rom, var
kanhända den talangfullaste af denna konstnärssläkt.
l-3. rh. W.*
Stanley [stä’nli], sir Henry Morton (hette eg. John
Rowlands), tidningsman, Afrikaresande, f. 29 juni
1841 (enl. annan uppgift 10 juni 1840; enl. hans
egen" Autobiography" 1842), nära Denbigh i Wales,
d. 10 maj 1904 i London, förlorade sin fader 1843,
då hans moder nödgades öfverlämna honom till en
uppfostringsanstalt för fattiga barn i S:t Asaph,
hvarifrån han, på grund af dålig behandling, rymde i
maj 1856 till sina släktingar och togs om hand af en
kusin, skollärare i Brynford. Efter ett år sändes han
till Liverpool, där han hade plats hos en småkrämare
och en slaktare. Vintern 1859 steg han i Liverpool
ombord på ett fartyg,
som förde honom till New Orleans; och då han
fullkomligt saknade tillgångar, måste han betala
öfverresan med arbete ombord. Efter framkomsten
lyckades han vinna anställning hos en rik köpman,
som omfattade honom med mycken välvilja och syntes
ämna adoptera honom, hvarför han antog dennes namn,
Henry Morton S. Förhoppningar om en stor förmögenhet
krossades genom hans välgörares plötsliga frånfälle
(1861), och han tog s. å. anställning i sydstaternas
armé. Men redan i slaget vid Shiloh april 1862
blef han gjord till fånge. Frigifven efter ett
par månader, ingick han i nordstaternas artilleri,
men fick ej tillfälle att deltaga i dess strider,
enär han efter några dagar svårt insjuknade och
affördes ur rullorna. I nov. 1862 for han tillbaka
till Liverpool, "sjuklig, fattig och dåligt klädd",
men försköts af sin moders släkt och återvände till
Amerika samt tillbragte ett par år på nordstaternas
flotta under hvarjehanda äfventyr, som han tog sig
för att skildra i korrespondenser till tidningar. När
han efter krigets slut i april 1865 lämnade flottan,
hade han med sin samling äfventyr, sin skarpa
iakttagelseförmåga och sin målande stil fått ett
visst rykte och vardt väl betald. Sommaren 1866
reste han med ett par kamrater i Mindre Asien. Sina
korrespondenser från den tiden utgaf han 1895
i bokform: My early travels and adventures in
America and Asia. Hans korrespondenser från Hancocks
expedition mot några oroliga indianstammar väckte
uppmärksamhet och hade till följd, att den bekante
James Gordon Bennett sände honom som flygande
korrespondent för sin tidning "New York herald"
med engelsmännens expedition mot konung Teodor
af Abessinien 1867–68. Han besökte 1868 det i
uppror stadda Kreta och bevistade revolutionen i
Spanien och de följande tilldragelserna, då ett
telegram i okt. 1869 från Bennett kallade honom
till Paris. Livingstones öde, hvarom man på flera
år ingenting hört, oroade hela den bildade världen;
Bennett utsåg S. att uppsöka och undsätta honom,
hvar han än befann sig. Färden skulle hållas hemlig,
men anträdas genast. I enlighet med Bennetts
uppdrag skildrade S. festligheterna i samband med
Sueskanalens öppnande, Warrens undersökningar af det
underjordiska Jerusalem (se d. o., sp. 1366), besökte
Konstantinopel, slagfälten på Krim, passerade Baku
och Kaukasus, gjorde en äfventyrlig resa genom
Persien till Abusjer, hvarpå han öfver Bombay
for till Sansibar. Där kunde han i början af 1871
organisera sin expedition till det inre Afrika. Han
lämnade Bagamojo 21 mars, och 28 okt. inträffade han
i Udjidji vid Tanganjikasjöns strand, dit Livingstone
kommit några dagar förut i fullkomligt utblottadt
tillstånd, sjuk och öfvergifven af större delen af
sina tjänare. I sällskap med Livingstone företog
han en resa till Tanganjikas norra ända, hvarigenom
ådagalades, att denna sjö icke hade något utlopp
åt detta håll och således ej kunde tillhöra Nilens
vattensystem. Därefter skildes de båda resandena, och
S. återvände till Sansibar, hvarifrån han sände till
Unjanjembe en karavan, med hvilken Livingstone skulle
företaga sin sista färd. Denna sin resa beskref
S. i How I found Livingstone (1872; "Huru jag fann
Livingstone", 1873; 2:a uppl. 1889). 1873 deltog S.,
ånyo som "Heralds" korrespondent, i engelsmännens
krigsföretag i Asjantilandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
