Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stassfurtsalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Stassfurtsalter
1026
genom sin höga kalihalt i själfva verket voro ytterst
värdefulla "edelsalze". Det är just dessa salter,
som sedan 1861 blifvit tillgodogjorda icke blott
vid Stassfurt och på andra ställen i prov. Sachsen,
utan äfven i Anhalt, Hannover, Mecklenburg och
Braunschweig, i snabbt stigande skala, så att 1911
tyska kalisyndikatet omfattade 69 olika kalibergverk
(fig. 1).
Saltlagren under denna del af det nordtyska låglandet,
det s. k. Magdeburg-Halberstadtbäcke-net, äro af en
ofantlig mäktighet. Så t. ex. har man vid Sperenberg,
s. om Berlin, borrat 1,460 m. i bergsalt, utan att
uppnå underlaget. Om saltlagrens uppkomst ha två
olika teorier gjort sig gällande. Enligt den äldre
(Ochsenius m. fl.) har denna trakt utgjort ett inhaf,
som endast genom
under loppet af årtusenden. Uti den härigenom
bildade rests jon vid Stassfurt, som från
omgif vande stäppländer mottog många saltrika
tillflöden, utkristalliserade årligen (under den
kalla årstiden) ett lager af stensalt samt (under
den varma) en rand af anhydrit, hvarigenom bildades
den s. k. anhydrit-regionen (se nedan). Och när
härigenom moder-lutsalterna anrikats tillräckligt,
började successivt af sättning af polyhalit, kieserit
och karnallit (se nedan).
Efter saltlagrens mineralogiska sammansättning
ha (af Bischoff) vid Stassfurt urskilts 4 olika
"regioner". Underst 1) anhydritregionen, som har
en mäktighet af omkr. 300-500 m., och utgöres af
bergsalt i omkr. 8-10 cm. tjocka skikt, åtskilda af
omkr. 6 mm. tjocka ränder af anhydrit
Fig. 2. Takbrytning och utschaktning af kalisalt.
ett grundt och smalt sund stått i förbindelse
med världshafvet och som själft haft så obetydligt
tillflöde af sött vatten, att saltvatten oupphörligt
måst strömma in för att ersätta, hvad som bortgått
genom afdunstning. Sedan detta pågått tillräckligt
länge, började fasta salter utkristallisera på
inhafvets botten, hvarvid först det i hafsvatt-net
i största mängd förekommande, klornatrium, Na Cl,
samt det mest svårlösliga, kalciumsulfatet, Ca S04,
utskildes, hvarpå, allteftersom hafsvattnets öfriga
salter, klorider och sulfat af kalium och magnesium,
blefvo tillräckligt anrikade i inhaf vets vatten,
äfven dessa började afskiljas i en eller annan form,
som polyhalit, kieserit, karnallit etc. Enligt
den nyare, af geologerna numera allmänt omfattade
insjöteorien (J. Walther) voro under ifrågavarande
geologiska period, den permiska, Nord-Tyskland och
angränsande länder täckta af en ofantlig insjö,
med salt vatten, som intorkade
Tryckt den 18/9 17
(se d. o.), CaSOd. Uppåt öfverlagras anhydritregionen
af 2) den omkr. 40-60 m. mäktiga p o-lyhalitregionen,
i hvilken bergsaltet ’växel-lagrar med ränder
af det tredubbla saltet polyhalit (se d. o.):
K2 S04, 2Ca S04, Mg S04, 2H2 0. Härpå följer 3)
kieseritregionen, där bergsaltet är uppblandadt med
kieserit (se d. o.), MgS04, H20, och karnallit
(se d. o.), KC1, MgCl2, 6H20. Därigenom att
karnalliten mer och mer tar öfverhand, öfvergår
sistnämnda region i 4) karnallitregionen, som
med en mäktighet af omkr. 30-40 m. betäcker hela
saltlagret och lämnar det hufvudsakliga råmaterialet
för den stora kaliindustrien. Karnallitregionen
utgöres af 55 proc. karnallit, 26 proc. bergsalt,
17 proc. kieserit och 2 proc. anhydrit, hvarjämte
här och där träffas bollar af boracit (se d. o.). -
öfver karnallitregionen anträffas ett 4-10 m. mäktigt
lager af s. k. salt ler a, hvilken utgör
26 b. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
